Hej jag undrar vem är det som tar beslutet om ett barn får resurs i skolan eller inte och finns det bestämda kriterier för vem som ska få det eller är det helt godtyckligt. Och går det att överklaga ett sådant beslut om det blir negativt?
Vet ni?
Ja rätt ja... och nödvändigt är ju oxå ett ord som de kan tolka lite som de vill. Min son hade resurs från 3 års ålder och jag trodde det skulle följa med till skolan men till sexårs fick han inget fast förskolan intygade å det bestämdaste att det behövdes men de ville testa och se... jag var inte det minsta nyfiken. Sen blev det inget, de sa att han inte behövde men ringde istället in mig i tid och otid att jag fick hämta hem han för det funkade inte och om han skulle med på utflykt måste jag följa med. Nu ska vi byta skola och hans nya lärare lovade att hon ska göra allt hon kan för att han ska få en resurs men sa oxå att det är väldigt svårt att få. Men hur svårt?
Hur avgörs om det fungerar eller inte och vad som är en oacceptabel skolsituation? Alla har ju olika smärtgräns, speciellt rektorn som inte ens behöver vara med i klassrummet eller träffa barnet i fråga dagligen kan ju ha en ganska hög sådan. Min son har ingen diagnos, skriver här för det är väl det de pratar om kan misstänkas att han har om han har något.
Tack för svar, får vänta och se vad som händer. Hatar att vänta och se vad som händer har vart mycket sånt genom åren. Inte kan man sluta grubbla fast man vet det tjänar ingenting till så ligger man bara sömnlös på nätterna som om man inte behövde all sömn man kan få.
Hej här igen, skrev för ett tag sen i denna tråden ang att min son inte fått någon resurs i skolan. Rektorn tycker inte det behövs. Idag skulle de på utflykt och det hade de tänkt lösa så att min son skulle få vara med en fritidspedagog som han kommer bra överens med, men denna hade samtidigt en annan klass vilket betydde att min son inte alls skulle få följa med på utflykten. Får man "lösa" det så?
Den här gången erbjöd jag mig själv att följa med, så de bad mig inte. Tyckte det var hemskt att han skulle behöva stanna på skolan och sen få höra alla klasskamraterna berätta om hur roligt de haft när de kommer tillbaka och han inte fått följa med.
Jag har en bebis på 10 månader också så det blev inte så lätt att springa å försöka hålla ordning på honom, han blir ju så uppstissad i såna här situationer, och så bebisen som bara vill krypa iväg åt annat håll hela tiden. Min son snurrade mest omkring och var högljudd och störde, men lärarna sa ändå sen att de tyckte det hade gått bra.
Sen undrar jag har alla ni känt på er hela tiden att det har vart något "fel" med era barn? Jag har aldrig känt så och tänker fortfarande att han får nog ingen diagnos om det nu blir en utredning någon gång. Det är mest pedagoger och andra föräldrar som uppmärksammat mig på att han inte är som andra eller inte beter sig som man kan vänta sig av barn i hans ålder. Jag kanske är en sån där förälder som lever i förnekelse, men jag har alltid tänkt att det kommer han måste få utvecklas i sin takt bara.. Är jag helt fel ute eller. Jag var heller aldrig orolig för hans talförsening förrän en logoped la fram för mig svart på vitt att han har en språkstörning. Han var 4 år och pratade inte alls och jag hade inte vart det minsta orolig. Fast å andra sidan visste jag inte heller om att alla barn inte lär sig prata, trodde det bara handlade om att han var lite sen.
Nä det var min magkänsla också, att man borde inte få göra så. Rektorn tycker inte det ska behövas en resurs när klassen är så liten, men det är omöjligt att t ex gå på utflykt utan att det finns en vuxen som har bara ansvar för honom för han kan springa iväg eller ut i gatan eller bli sur och åka hem.
Hur kan jag kräva att de löser dettta till nästa gång? Nu hinner det nog iofs inte bli en nästa gång på denna skola då vi ska byta hoppas att han får resurs på den nya skolan för det är en större klass så det kommer verkligen behövas.
Trollet Ludenben skrev 2009-11-06 19:02:57 följande:
Oj nu skickade jag innan jag skrev klart. Tror det skulle fungera bättre för honom om han fick hjälp även i relationen till klasskamraterna och barn kan faktiskt vara toleranta och förstående om vi vuxna bara visar vägen, och det gör man inte genom att försöka mörka någons problem fast de är för de flesta uppenbara.
Min son utreddes också vid 4 års ålder. Fick ingen adhd diagnos utan en diagnos att han har en språkstörning, jag trodde jättelänge att detta betyder att han absolut inte har adhd, men så är det visst inte har jag fått veta sen. Om jag inte är helt ute och cyklar så sätter de väl inte diagnos adhd om det finns något annat som kan förklara symptomen, och barnpsykologen sa till mig att det var språksvårigheterna som förklarade symptomen, och frustrationen i att inte kunna kommunicera. Hon sa att han skulle förändras när han får tillgång till sitt språk, men den förändringen har inte skett 
Han satt aldrig still, gick på ett konstigt sätt ofta. Typ trippade på tårna och viftade med armarna som en kolibri eller nåt. Klängde på folk, möbler och allt möjligt, stod på huvudet i soffan å kollade på teve, kunde aldrig sitta med på samlingar, började gråta eller slåss om man sjöng för honom för han hatade det redan sen han var bebis. Satt under bordet och åt på dagis och de kunde inte få ut honom därifrån, sprang alltid iväg, bort, och blev aldrig rädd eller orolig när han kom bort han bara sprang iväg och sket i vilket. Hamnade i slagsmål på dagis dagligen, det tog 2-3 timmar att få han att somna varje kväll och då bara i min säng och jag måste övertyga honom om att jag också gick och la mig för natten (gör så fortfarande men numera somnar han rätt snabbt). Tvärtom Frodo har han vart omöjlig att väcka på morgonen och vaknar ofta med att slåss eller sparka när man till sist får liv i han. Har ofta bara lekt en lek i långa perioder. Till 3 års ålder var hans enda intresse valar, det enda han lekte med. Sen började han leka med enbart Brios tågbana i 2 år. På dagis lekte han bara hund, varje dag hela tiden i 4 år. Nu leker han bara med lego hemma, på skolan låter han gärna någon annan säga till honom vad han ska leka han vill inte va med om han ska behöva bestämma själv. Han har väldigt svårt med alla typer av valsituationer.
Nån som känner igen något?
Mmm han går inte så jämt alltså, utan när han börjar bli uppvarvad och det var mest när han var mindre. Nu är det mer att han kan börja snurra eller bara flänger runt åt alla håll. Kryper ofta gör han också eller springer på händerna och fötterna när han är uppvarvad. Han har heller aldrig lekt själv utan måste ha en vuxen med, han har precis börjat sitta lite själv med legot nu det är skönt, kommer bara var tionde minut och vill ha hjälp. Till alldeles nyss fattade han inte alls hur man kan sätta ihop legot han skulle alltid ha nån annan till att göra det, även i skolan fick klasskamraterna bygga ihop det för honom.
Psykologen träffade honom bara ensam och gjorde några tester. Det är en ideal situation för I att sitta själv med en vuxen så hon såg ju honom från sin bästa sida. Vi pratade aldrig om hans tåtrippande, som vanligt är det inte jag som har reagerat på det heller utan kompisar till mig. Jag är lite hemmablind, min kille är ju hur vanlig som helst jag ser honom ju varje dag och han har alltid vart sån här.
Jag har alltid fått höra av folk hur jobbigt det är att ha barn och hur tokiga grejer barn gör. I är mitt äldsta barn och hur ska jag veta HUR jobbiga barn är normalt eller HUR tokiga grejer de kan hitta på i en viss ålder. Sen träffar jag andra föräldrar som kan säga men herregud är det så här jämt ni måste ju söka hjälp. Och jag tycker inte ens vi har det så himla jobbigt, det är bara när skolan eller dagis inte har funkat och han mår dåligt som jag tycker det blir för jobbigt. Det är inte okej.