TwistedSister skrev 2009-12-17 12:16:08 följande:
Usch vad hemskt. Jag får så ont i magen när nåt sånt där händer, det är ju liksom jag som är ansvarig för mina barn och deras säkerhet och helt plötsligt kommer en sten farande rakt mot barnvagnen utan vidare förvarning. Om den hade träffat henne i ansiktet istället, som den hade gjort upp suffletten inte var uppfälld...sånt där får ju bara inte hända men hur hindrar man allting, kan ju vara vadsomhelst närsomhelst. Han var väldigt försiktig med henne när hon var liten bebis, men sen hon börjat krypa så tycker han att hon är stor nog att förstå vad som gör honom arg, vilket inte ens jag alltid förstår, och tvekar inte att slå, nypa, eller putta henne när han hinner och jag inte är snabb nog att gå emellan. Kanske är så med många syskon, men I förstår inte att A är mindre och kan slå henne hårt som om han slagit en jämnårig. Är ensam vuxen med två barn och vakta får man göra hela tiden även om han för det mesta är väldigt glad och trevlig kan det vända på en halv sekund. Jag är rädd för att problemet skulle kunna kvarstå, någon gång kommer han ju även att bli starkare än mig. Troligtvis. Och att han slår och sparkar eller kastar saker på mig händer väl så ofta att jag inte ens tänker på att komma ihåg gångerna längre. I är väldigt oblyg mot främlingar så han kan även slå någon människa som han aldrig sett förut om vi är ute och han tycker någon går i vägen för honom. Det är en potentiellt farlig situation för honom själv, han vet ju aldrig vem det är han ger sig på och bråkar med. De flesta jag känner med barn i samma ålder kan. Finns det något som faktiskt hjälper för att minska våldsamheten? Han vet mycket väl att man inte får slåss och varför, han har bara inte informationen tillgänglig i ögonblicket då det händer. Kan man träna detta?
Inget riktigt svar, men ändå...
Det är inte så lätt att begripa sig på NPF-barn. Vad triggar? Jag har ofta ställt mig frågande, men vet samtidigt att jag nog skulle ha fler svar på den frågan o jag hade möjlighet att ställa mig utanför situationen på ett annat sätt än vad jag har.
Det där med att vara "våldsbenägen" som barn är definitivt en allvarlig varningssignal oavsett vad som gjort att beteendet utvecklats. Här har det också varit svårt att skydda lillasyster i perioder då allt "glappat". Att få syskon är tufft och finns det andra saker som gör en sårbar så "späds" det på och bollen kommer i rullning. Jag tror att det faktum att jag upplevt mig ensam och sårbar (trots att jag lever med barnens pappa sedan 22 år) påverkat båda barnen negativt, men i synnerhet sonen som är mer sårbar.
Man kan träna. Men direkta råd kan jag egentligen inte komma med. För oss var vägen tidigare förstärkningssystem, bättre ord än belöningssystem eftersom det enligt min erfarenhet INTE handlar om mutor. Det handlar om att man som förälder ringar in små mål som man försöker få barnet att genomföra genom att ge något positivt tillbaka. Det ska vara ganska litet och avgränsat och bygger på "gör jag det så hände något trevligt, då blir det kul enstund. Dvs, att säga "om du inte gör så, så får du två kolor" funkar inte enligt denna metod. Däremot kan "om du tar bort tallriken från bordet, så kan jag läsa för dig sedan" vara en framkomlig väg.
Här fungerar det bättre sedan dignos och medicinering. I skolan går det bra och svärföräldrarnas kommentar sedan de var barnvakt i helgen, var att de var imponerade över den förändring som skett efter medicinering. Dvs, det har gått ganska bra när han umgåtts med dem tidigare. Jag tar kommentaren på allvar. Det innebär att vi har ett annat utgångsläge för att ta itu med saker och ting. Själv faller jag ner i depp då jag tänker på allt hemskt som varit. Visst är jag glad över att det ser ut att gå åt rätt håll, men kan ändå inte riktigt. Det finns sorg över alla konstiga situationer som varit. Jag kan inte riktigt lita på att det inte ska bli "stortokigt" vilken sekund som helst. Samtidigt tvingade ju alla dessa problem mig att verkligen tänka efter.. Jag är nog tuffare och mer målmedveten idag än tidigare. Om jag ska ge något råd, så är det: jobba, jobba, jobba för att få hjälp. INGEN klarar sig utan hjälp och stöd, ingen människa är gjord för det.
