kastar in ett smakprov från "bokens" början, så ni får ett hum om vad det e jag skriver.
"Medan röken från min mun bildade små ringar som sakta steg till taket gick du rakt in i mitt hjärta och låste upp, utan tillåtelse, utan ett godkännande av mig. Mina vänner pratade dovt runt mig, nämnde mitt namn otaliga gånger men min blick var som klistrad vid dina fötter. Du kom, hälsade och visst, jag visste redan ditt namn, hade sett dig förut men aldrig som nu. Du satte dig mitt emot dig, skruvade dig på stolen lite och reste dig snabbt, beställde öl, kom tillbaka, min blick släppte aldrig taget om dig. Jag svarade diffust på frågor som kastades över mig som ett nät, hur mår du? Ska du ha något? Vad tänker du på? Linnea, hallå?
Jag lät mig inte trasslas in. Det var omöjligt. Min röst klingade ut tydliga svar utan mitt medvetande, jag var som i trans. Du kommer tillbaka med ditt mörka hår som lockar sig precis vid axlarna, du ler mot mig och istället för att sätta dig på stolen mittemot som innan hör jag din röst – Kan jag sitta här? Din hands vackra linjer drar en liten gest åt den nästan obefintliga platsen bredvid mig i soffan.
Jag nickar till svar. Min röst bär inte till ord och jag känner hur din kropp nästan sluts om mig och du sitter så nära att inte ens luft får plats emellan oss. Känner du hur jag skakar? Det är inte de förtvivlande-efter-gråten-skakningarna, detta är som rysningar som skakar min kropp ända in i benen.
Jag ser lite på dig under min lugg, som växt sig alldeles för lång mellan jul och påsk, den som jag inte orkat göra något åt, den jag gillar att gömma mig bakom, dölja fårorna som skapats i mitt ansikte. Gömma kanalerna som tårarna färdats för ofta i under månaderna som gått på det nya året. Jag ser dina ögonfransar som ramar in ditt ansikte, jag ser dina linjer, dina tydliga drag men jag fastnar vid munnen. När du skrattar stramas läpparna åt och när du sedan lutar dig tillbaka för att tända en cigg så formas läpparnas konturer nästan till ett hjärta. Min blick vandrar utmed ditt kindben, upp över kanten på ögonfransarna och plötsligt finner jag mig själv stående på livets brant. Det är nu allting börjar."