Måste man älska bonus?

Man får känna precis som man vill tycker jag! Du verkar ju vara vettig som person, då du ställt krav för att deras relation ska funka osv... du har ju rätt inställning å tankesätt, bara det att dina känslor inte är på samma nivå..
är ju en stor omställning och något alldeles nytt för dig. Ge det lite tid, å kom ihåg att man får känna precis vad man vill, man kan inte rå för vad man känner!! Däremot om det försämrar livskvalitéen för er så får du ju göra något åt det.
Klart att barnet är olikt dig, särskilt då ni inte levt tillsammans, men försök att hitta "er" egen väg, att skapa något "eget" med honom? Nu kanske det låter lite flummigt..

Nä, man måste inte älska sina bonusar, men det underlättar... har man bara lite förnuft så behandlar man dem ändå som man själv vill bli behandlad och finns det egna barn i förhållandet så skall bonusar och biosar behandlas lika.

det är väl något som kommer med tiden?
att man älskar.. om man nu lär sig göra det

jag har själv en bonus. och det är inte lätt alla gånger, för det är inte ens eget kött och blod. men man lär väl känna varandra med tiden och "växer ihop"??

låt det ta den tid det tar. det är säkert jobbigt för sonen också att när han precis fått tillbaka sin pappa i sitt liv så finns det en till..

stå ut..

www.longgone.blogg.se

Som jag ser det så går det upp och ner.
Jag tycker du verkar vara väldigt klok som ställt krav på pappan att "ordna upp" relationen till sonen - heder åt dig!
Det är inte lätt...

Jag har själv perioder där jag bara känner att jag skulle vilja dra till en öde ö och skita i allt. Och så kan jag samtidigt inte låta bli att engagera mig... och för mig är det det som är det jobbiga. Att engagera mig som "styvmamma" och så gott som en förälder, men ändå inte få "cred" för det.
Att alltid vara "styv"förälder. Inte vara "hel" förälder oavsett vad jag gör.

Känner igen mig i det du skriver om att ge en bra grund för livet, att barnen känner sig hemma osv. Vill det. Kämpar för det. Och så samtidigt så kommer iband de där "men jag då"-känslorna.

Allt är inte underbart. Däremot kämpar jag för att alltid få barnen känna att vi är en familj när de är här. Att de aldrig ska känna sig utanför... Men ibland känns det "surt".
Det går upp och ner. Men jag tycker du gör det bra som tänker på barnet och att han ska ha det bra och ha en relation till pappan!
Även om du kanske inte får stående ovationer så är det värt så mycket! Glöm inte det. Du gör ett jättejobb!!!!

TS, du verkar helt normal och nej, du behöver inte älska.

Mina barn och andras ungar är en sanning som gör ont för många, både bio som styvmamma.

Livet blir mer jobbigt med andras barn, så enkelt är det.
Sedan finns det de som tycker det är värt det och så finns det de som ser det som en ren förlust men står ut.

Ställ inte krav på dig som du inte kan leva upp till, gör dig inte till en människa du inte är.
Två enkla tips som kan hjälpa på vägen.

Fokusera på dig och arbeta därifrån, börjar du från start att göra/tycka det andra anser att du ska göra/tycka kommer du tappa bort dig själv tillslut och troligen brista.

Önskar dig all lycka

Nej, men respektera!!!!!

Jag har själv varit bonusbarn och vet vad OTROLIGT viktigt det är att man känner sig älskad av styvisarna också. Därför skulle jag ta till mig bonusbarn skitbra, tror jag.

Nej man måste inte älska bonusbarn men man ska behandla dem som att man gör det, åtminstone.

Skit i personkemin, det är ett BARN.

Nej, precis lika lite som du måste älska vem som helst. Man kan ha en alldeles utmärkt relation ändå och må bra i den om man inte har orimliga förväntningatr på den andre och sig själv.

Nej det måste man absolut inte tycker jag. Men dock är det viktigt att man respekterar varandra åt båda håll.

Man har ju trots allt valt att leva med deras mamma/pappa. Och då får man ta hela kittet så att säga. Även om man många gånger har lust att skita i allt och bara sticka. Och vissa perioder så känner man åh vad bra det här fungerar nu.

Men man ska inte tvinga på sin partner sina bonus/bio barn. Det ska komma naturligt.

Men det är ju bäddat för konflikter. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att man kanske har uppfostrat sina barn på olika sätt. Men huvudsaken är ju att man kan prata med sin partner om sina känslor.