Måste man älska bonus?

Som jag ser det så går det upp och ner.
Jag tycker du verkar vara väldigt klok som ställt krav på pappan att "ordna upp" relationen till sonen - heder åt dig!
Det är inte lätt...

Jag har själv perioder där jag bara känner att jag skulle vilja dra till en öde ö och skita i allt. Och så kan jag samtidigt inte låta bli att engagera mig... och för mig är det det som är det jobbiga. Att engagera mig som "styvmamma" och så gott som en förälder, men ändå inte få "cred" för det.
Att alltid vara "styv"förälder. Inte vara "hel" förälder oavsett vad jag gör.

Känner igen mig i det du skriver om att ge en bra grund för livet, att barnen känner sig hemma osv. Vill det. Kämpar för det. Och så samtidigt så kommer iband de där "men jag då"-känslorna.

Allt är inte underbart. Däremot kämpar jag för att alltid få barnen känna att vi är en familj när de är här. Att de aldrig ska känna sig utanför... Men ibland känns det "surt".
Det går upp och ner. Men jag tycker du gör det bra som tänker på barnet och att han ska ha det bra och ha en relation till pappan!
Även om du kanske inte får stående ovationer så är det värt så mycket! Glöm inte det. Du gör ett jättejobb!!!!