Måste man älska bonus?

Vet du vad Liten2008... När jag först började läsa på fl tyckte jag att du som Mittilivet hade en poäng i en av dina trådar. Nu skäms jag verkligen för det! Jag hoppas verkligen att du är här på fl för att provocera och att det inte finns nåt stackars barn som har dig som "pappas nya". Man måste inte älska sitt bonusbarn, man måste inte ta ansvar som en förälder, man måste inte gå på skolavslutningar m.m. Men det är fortfarande frågan om en annan människa! Oavsett om du tycker om honom eller inte så har han känslor precis som alla andra. Om du visar samma attityd mot honom som du har här så måste han ju må jättedåligt! Och han är din mans barn precis lika mycket som ert gemensamma barn är. Hur kommer det sig att alla andra har fel? Är det verkligen bara du som ser detta med styvfamiljer klart?

Om dina föräldrar hade skilt sig då du var liten, hade du då bara varit en DNA-spillra hos din pappa? Hade hans yngre barn haft ett hem hos honom och du bara varit en gäst? Tycker du att han skulle ha prioritera sin nya fru före dig?

Förlåt ts, väldigt ot, men jag kunde inte låta bli...

Tankvärda ord!

Nu gick det för fort. Tänkvärd menar jag:)

citat Minli

Om du visar samma attityd mot honom som du har här

citat slut

Nej, det gör jag inte så ta du och tryck på bromsen lite i din fantasi.

Att slå in öppna dörrar genom att ORKA skriva sådana självklara saker som att min sambo är pappa till sina barn, ja det får dig bara att framstå som aningens trögtänkt ifall du inte kan räkna ut att anra i världen också besitter baskunskaper.Men bara för att min sambo har ett barn med en annan kvinna betyder itne det att det barnet är en del av min familj, precis lika lite som att min syster skulle vara min sambos syster, min syster tillhör min familj och han fick inte henne "på köpet" som syskon.

Mina föräldrar separerade inte eftersom de var mogna nog att förstå att det var en familj de skapade och att det är dumt att rasera något så vackert.
De hade även insikten att man behöver underhålla och ta tillvara på alla realtioner i familjen och att sträva efter ett gemensamt mål,
att fortsätta vara lyckliga tillsammans som den kärnfamilj de skapat.

Tur att det finns folk med förstånd, synd att jag brast genom att misslyckas men nu är det som det är, det kommer någon annans barn in i vårat hem varannan vecka och det är ett pris jag får betala för min dumhet.

Du är fantastiskt duktig på att svamla och att undvika att svara på frågor, eller hur? Du kanske ska fundera på en politisk karriär ?

Nej, men helt ärligt, är du verkligen så naiv att du inbillar dig att din mans tidigare son INTE tillhör hans familj!? Nej, jag vägrar att tro att du, eller någon annan, KAN vara så naiv. Det är bara inte möjligt!

Och dessutom undrar jag på vilket vis du anser att en meteorit eller en änglamamma är relevant i den här frågan? Nej, jag vet inte hur det är att vara änglamamma. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver uppleva det. Jag har heller aldrig uttalat mig om änglamammor, hur det är att vara det eller vilka rättigheter de må eller inte må ha. Det kan jag inte göra.
Men OM jag någon gång ändå skulle få för mig att uttala mig om deras situation så skulle jag ändå ha så pass vett att jag tänkte mig för och först, åtminstone försökte, sätta mig in i hur det skulle ha varit om det hade varit jag.
Men det hör ju inte till den här frågan, eller hur?

Du uttalar dig om din styvson som om han vore en irriterande smutsfläck på din perfekta nyinköpta soffa. Du försöker inte ens sätta dig in i hur det är för honom, eller hur du skulle reagera om det gällt ditt barn!

Nej, tyvärr ger du intrycka av att vara oerhört omogen och naiv, för att inte tala om egoistisk.

Jag kan bara hoppas att din man, en dag, får upp ögonen för hur du är.

Och för din skull hoppas jag verkligen att du får den hjälp du så uppenbart behöver, för fortsätter du så här så lär du bli en enormt ensam människa så småningom.

Jag ska tänka på din styvson, din man och dig.

Om vi ska börja tjaffsa så här löjligt så kanske du skulle ta och läsa noggrannare för jag skrev "OM du visar" (vilket inte är så osannolikt att du gör omedvetet om du verkligen känner såhär). Barn känner sånt på sig.

Jo det är ju faktiskt en självklarhet att han är pappa till alla sina barn. Men visa då lite respekt och kalla inte hans son för DNA-spillra!

Igen skrev jag OM dina föräldrar hade skilt sig. Besitter inte du förmågan att sätta dig in i någon annans situation? När jag läser dina inlägg så får jag en känsla av att du helt saknar empati. Men då kanske jag fantiserar igen...

Men hon säger inte att du gör det. Hon säger att OM du gör det måste han må jättedåligt. Och visst skulle det vara så, om det vore så...Och om det inte är så är det bara att säga det.

Du kanske inte räknar din sambos barn sedan tidigare till din familj, men din sambo räknar väl båda sina barn till sin? Det är väl vad Minli ville ha sagt och är långt ifrån ett uttryck för trögtänkthet. Jag tror att det är det du måste acceptera: att din man har en familj där hans son sedan tidigare ingår tillsammans med ert gemensamma barn och dig - som dock inte känner dig del av den familjen. När hans son inte är hos er saknas det någon för honom precis som det skulle saknas någon för dig om ert gemensamma barn inte var med utan det bara var du, din sambo och hans äldsta barn.

Sedan behöver du inte hopppa in i någon mammafunktion till pojken och kanske skulle du klara att mentalt balansera styvfamiljstillvaron och känna mindre irritation över pojken om hans pappa tog hela föräldraansvaret för honom.

Måste man älska sina bonusbarn? Nej. Det finns de som gör det och de som gör det med tiden och sedan de som aldrig känner så, precis som det finns bonusbarn som känner så och de som känner så med tiden och de som aldrig kommer att älska sina föräldrars partners. Huvudsaken är att man är hygglig mot varandra.

Hej!
Nej, du behöver verkligen inte tycka att allt är underbart! För det första tyckte jag att du gorde en bra insats för både din sambo och hans son när du såg till att de tog upp kontakten igen. Det kan självklart vara väldigt svårt att tycka om en annan människa och speciellt de människor vi "måste" tycka om. Jag tycker du ska fråga dig själv vad det är med pojken som du inte tycker om (ta fram ett papper och skriv när du är ensam) . Om de dåliga sidorna är allvarliga tycker jag att du skall ta upp det med din sambo, så ni tillsammans pratar om det. Om det är sidor som enbart irriterar dig (jag menar inte att de är oviktiga) och igentligen inte ställer till riktigt stora problem i din vardag så tycker jag att du skall försöka ändra beteendet. För det är det fina med oss styvföräldrar att vi faktiskt kan.Det kräver dock tid och nytänkande. Försök få lite egen tid med sonen, börja med kort stunder. Något så enkelt som att baka en kaka kan vara en första grej. Antagligen går det åt skogen de första gångerna men efter en tid kommer nog "era stunder" bli bra.

Det värsta jag tror du kan göra är att gå och vara irriterad. Det kommer förstöra din och din sambos relation samt att pojken kommer uppfatta din inställning till honom.

Lycka till
Kleerup

Klart att du inte måste, men det blir lättare då. Försök att hitta sidor att tycka om och fokusera på dem. Och är det din partners barn så är han/hon inte en gäst utan en del av er familj.

Min sambos familj betår av oss två, vår biologiska son samt hans tidigare son.

Min familj betår av oss två och vår gemensamma son.

Vår bonus är extremt lik sin mamma så ibland känns det som att ha henne boende här i vårt hus. Och när den känslan dyker upp är det svårt att hysa några varmare känslor för honom. Jag förstår dig TS. Fick jag göra om allt från början hade jag inte inlett ett förhållande med en man som har barn.

Inte läst andras inlägg.

Nej du måste inte älska ditt bonusbarn men respektera det borde man göra som bonusförälder.
Kanon att du ställt krav på pappan tycker det är strongt gjort.

Allt är nytt för dig men visar man respekt emot varandra så brukar det bli bra.
Nu är bonussonen i en jobbig ålder och det kommer vara jobbigt.

Tycker det är ett fasligt tjafs om respektera.

Trodde alla hade grunduppfostran att inte vara omotiverat dum mot någon som inte gjort något, svara på tilltal och bete sig som man gör mest runt människor i sin närhet. Jag respekterar inte alla runt mig men jag låter de jag inte respektera tro det genom att bete mig som jag borde.

Inget särskilt med andras barn, man behöver inte respektera dem men man behöver inte öppet visa att man inte gör det för det.

Ett tipps är att göra saker med pojken, hitta på en massa roliga saker. Genom det så kommer ni att skapa egna minnen och han kommer att gilla dig och säkert ta efter vissa saker som du tycker och som du gör. Ju mer ni gör tillsammans destå närmare kommer ni varandra och det blir lättare att tycka om varandra.
Bestäm dig för att ni ska ha kul och försök att strunta i små saker som man kan irretera sig på så kommer det bli lättare och lättare för er båda.

Ett barn kan vara en enorm tillgång även om det inte är ens biologiska barn.
När min sambo och jag träffades så hade han tre barn och jag tre, vi gjorde som jag har skrivit och även om det var jobbigt ibland så är jag övertygad om att det är det som har gjort att vi står alla barn så vöäldigt nära nu, vi älskar alla våra barn i massor både bio och bonusar.