Måste man älska bonus?
tingelingtingeling skrev 2009-09-06 17:20:08 följande:
Guu vilken ångest jag får av alla "präktiga" inlägg... Är bonusförälder åt en 11 åring, sedan 3 mån tillbaka då jag och hans pappa flyttade ihop. Och det är inte heeelt lätt att bli sambo för första gången samt att bli "plastmamma". Slits mella 2 sidor hela tiden, den goda som vill ta hand om honom, skapa bra grund för livet, att han känner sig hemma, bra realationm pappan (som varit dålig men nu på bättringsvägen efter jag ställt krav på det) han är ett barn som säkert tycker det är omtumlande med mig här! Andra sidan vill helst bara förinta honom, det är inte mitt barn med mina värderingar, inte alls en persnlighet som jag trivss med, jag känner INTE ALLS för honom som jag skulle göra för mitt egna barn!! Åhhh va jobbigt... Varannan vecka är ångest, jag sluts in i mitt skal, kan inte slappna av i mitt hem och räknar ner dagarna.... Endå har jag hjälp honom och pappan med deras relation som nästan va obefintlig innan vi träffades, väldigt kyligt och mycket bortlämnande till farföräldrar. Jag ställde krav på pappan att om vi ska leva ihop måste deras relation fungera, jag kan inte se på när han "försummar" sin son, ett liv som ska hjälpas ut i världen! Och nu när dom börjar bli mer naturliga och känslosamma mot varanndra så blir jag typ irriterad på det!! Men gu va trött jag blir på mig själv.... Barnet är sååå olikt mig själv! Är det vanligt att man känner så? Eller ska man bara tycka att allt är underbart???Nej, du behöver verkligen inte tycka att allt är underbart! För det första tyckte jag att du gorde en bra insats för både din sambo och hans son när du såg till att de tog upp kontakten igen. Det kan självklart vara väldigt svårt att tycka om en annan människa och speciellt de människor vi "måste" tycka om. Jag tycker du ska fråga dig själv vad det är med pojken som du inte tycker om (ta fram ett papper och skriv när du är ensam) . Om de dåliga sidorna är allvarliga tycker jag att du skall ta upp det med din sambo, så ni tillsammans pratar om det. Om det är sidor som enbart irriterar dig (jag menar inte att de är oviktiga) och igentligen inte ställer till riktigt stora problem i din vardag så tycker jag att du skall försöka ändra beteendet. För det är det fina med oss styvföräldrar att vi faktiskt kan.Det kräver dock tid och nytänkande. Försök få lite egen tid med sonen, börja med kort stunder. Något så enkelt som att baka en kaka kan vara en första grej. Antagligen går det åt skogen de första gångerna men efter en tid kommer nog "era stunder" bli bra.
Det värsta jag tror du kan göra är att gå och vara irriterad. Det kommer förstöra din och din sambos relation samt att pojken kommer uppfatta din inställning till honom.
Lycka till
Kleerup