Måste man älska bonus?

Guu vilken ångest jag får av alla "präktiga" inlägg... Är bonusförälder åt en 11 åring, sedan 3 mån tillbaka då jag och hans pappa flyttade ihop. Och det är inte heeelt lätt att bli sambo för första gången samt att bli "plastmamma". Slits mella 2 sidor hela tiden, den goda som vill ta hand om honom, skapa bra grund för livet, att han känner sig hemma, bra realationm pappan (som varit dålig men nu på bättringsvägen efter jag ställt krav på det) han är ett barn som säkert tycker det är omtumlande med mig här! Andra sidan vill helst bara förinta honom, det är inte mitt barn med mina värderingar, inte alls en persnlighet som jag trivss med, jag känner INTE ALLS för honom som jag skulle göra för mitt egna barn!! Åhhh va jobbigt... Varannan vecka är ångest, jag sluts in i mitt skal, kan inte slappna av i mitt hem och räknar ner dagarna.... Endå har jag hjälp honom och pappan med deras relation som nästan va obefintlig innan vi träffades, väldigt kyligt och mycket bortlämnande till farföräldrar. Jag ställde krav på pappan att om vi ska leva ihop måste deras relation fungera, jag kan inte se på när han "försummar" sin son, ett liv som ska hjälpas ut i världen! Och nu när dom börjar bli mer naturliga och känslosamma mot varanndra så blir jag typ irriterad på det!! Men gu va trött jag blir på mig själv.... Barnet är sååå olikt mig själv! Är det vanligt att man känner så? Eller ska man bara tycka att allt är underbart???

Åhh! Jag känner precis som du!!!!Men jag har 3 bonusbarn och de kommer varannan vecka och bor hos sin pappa. Urk, jag försöker som du, att vara en god förebild, ta hans om dem men deras beteende gör att jag baxnar! Det där med att räkna ner dagar och att man börjar få ont i magen flera dagar innan de kommer och man funderar:- Kommer det att vara så här resten av livet? Ska man dra sig ur bara för att man inte klarar att vara med dem? Jag och deras pappa älskar verkligen varandra! Tänk om det inte hade funnits några bonus barn, vad jag hade varitLYCKLIG!!

Man känner vad man känner, det kan maninte påverka. Men man ska nog tänka sig för innan man blir plastmamma. Du kanske inte passar för det, i din skäl, och då kanske du borde avsluta din relation med denne man och skaffa en annan man utan barn istället.Jag förstrå inte hur man orkar vantrivas i sitt eget hem varannan vecka. Det finns ju så många män utan barn. Känner man som du blir det nog ännu värre den dag du får egna barn.Jag förstå r att du känenr som du gör, tro mig, jag skulle aldrig valt en man med barn, innan jag själv hade egna barn, men jag förstår inte hur man kan känna så och ändå välja en man med barn??? VÄljer man en man med barn, så väljer man även barnet, och då måste man vara en bra förebild för det barnet, rättvis mellan det som sina egna när de kommer osv.Det verkar vara så mycket svårare för en kvinna att bli bonus än det är för män att vara det.....