Måste man älska bonus?

TS, du verkar helt normal och nej, du behöver inte älska.

Mina barn och andras ungar är en sanning som gör ont för många, både bio som styvmamma.

Livet blir mer jobbigt med andras barn, så enkelt är det.
Sedan finns det de som tycker det är värt det och så finns det de som ser det som en ren förlust men står ut.

Ställ inte krav på dig som du inte kan leva upp till, gör dig inte till en människa du inte är.
Två enkla tips som kan hjälpa på vägen.

Fokusera på dig och arbeta därifrån, börjar du från start att göra/tycka det andra anser att du ska göra/tycka kommer du tappa bort dig själv tillslut och troligen brista.

Önskar dig all lycka

Hur lång tid är tid?

Jag har väntat i snart fem år och jag känner inte en tillstymmelse av glädje som på något sätt är knutet till det barnet.
Nöjd för att barnet lär sig något?
Snarare frustrerad då det verkar ta oändlig tid att lära sig de mest grundläggande sakerna.

Väntar på "helt plötsligt" som du beskriver men allvarlig, det verkar inte komma.

Ursäkta men vem är du?

Be hellre pojken bo på heltid hos den som födde honom, om nu någon ska "dra vidare".

Livet är bra då inte han är hemma hos oss och hälsar på sin pappa.

Ja, det behöver han nog men tror inte det hjälper

Du får gärna bli åsidosatt ifall du vill, det rör mig inte i ryggen, är nog bara bra för dig.

Själv kommer jag inte acceptera att ett särkullbarn prioriteras, med det beslutet hans föräldrar gjorde så har han redan blivit nedprioriterad innan jag ens kom in i bilden och min sambo valde att bo med mig heltid

Men jag ger mig inte in i fler diskussioner med dig, puss.

Barnslerier "var där före dig"

Jag föddes innan honom om vi nu ska dra ner det på den dagisnivån så då har jag företräde

"när det tar slut"?

Kan du se in i framtiden?
Verkar som du tror det iallafall men jag tipsar dig bara om att inte försöka dig på det som leverböd, kommer troligen inte gå särkilt bra då du inte är särskilt bra på det
Det kommer inte ta slut, min sambo har lärt sig att skaffa barn och sedan separera är det dummaste man kan göra men är mogen nog att inse det.
Han hade lagt den satsen någonannanstans ifall han vetat det han vet idag.

Nej, han delar dessvärre upp tiden relativt rättvist men allt som går mig och vårat barn förlorat pga DNA-spillran är en ren förlust och jag skulle endast vara nöjd ifall barnet inte hade funnits från första början, så jag kommer alltid vara missnöjd gällande det men man kan inte få allt

Föräldrarna gjorde som alla andra, de var rena egoister och nedprioriterade barnet men de, precis som alla andra, erkänner det inte bara.
Det är aldrig för barnets bästa man kastar dem fram och tillbaka till två olika världar, det är bara de som inte tänkt efter som vill tro det för det känns bättre då.

Jaha, du tänkte så.

Tror de flesta som varit i kontakt med barnet behöver någon form av hjälp så du har rätt

Min hjälp är att inte bry mig och det är väldigt skönt att slippa all stress runt det barnet.

Rerkommenderas faktiskt till er som har problem, se dem som den andres husdjur eller något och de själva får plocka upp bajs, borsta pälsen och mata.

Jag tror att barnet är här bara för att provocera.

Och nej, det barnet har inte "större rätt".
Dumheter, jag har fött vårat gemensamma barn och han bor heltid med mig och vårat barn, DNA-spillran dyker bara upp och stör varannan vecka, han har mindre rätt tillockmed, inte ens lika mycket.

Vi har våran fungerande familj och han får göra sitt bästa för att inte störa för mycket då vi har våra rutiner i vår vardag där han oftast inte ingår, han kommer rätt sent på e.m/kvällen, gör läxa, sover, är i skolan, medan vi som bor här är hemma längre tid tillsammans och umgås som den familj vi är

Jag och det gemensamma barnet har större rätt till pappan eftersom vi båda bor med honom, han är en familj med oss 24/7.
Det andra barnet är knutet genetiskt till pappan och kommer till våran familj varannan vecka och får således anpassa sig efter hur vi har det och får den tid som blir över från våra vardag.

Det förstår vilken normalt funtad människa som helst att gäster inte bestämmer i ett hem.

Själv undrar jag ifall du skulle springa eller gömma dig ifall det skulle komma en meteor emot dig?

Eller hur du skulle känna ifall du blev änglamamma, allt kan ju hända du vet, man kan vända och vrida på livet om man inta har bättre saker för sig, eller så kan man göra som jag, leva i verkligheten, det blir lite lättare istället för att leva i tänkom-världen.

Sedan när?

Sedan jag föddes ungefär.

Det barnet tillhör min gubbes familj, precis som hans föräldrar, syskon och andra släktingar.

Våran familj för mig är sambon, jag och vårat barn, skulle aldrig falla mig in att kalla det andra barnet för familj.

Varannan vecka är fram tills han är 18 eller tidigare, sedan vill han inte bo där längre så nej, det är inte halva hans liv.

Hur jag hade resonerat ifall det hade funnits en påhittad verklighet?

Vet inte men om jag ska fantisera så fantiserar jag hellre om annat så jag lägger inte någon energi i det.

Knyter gärna an till de som jag tycker om och är en väldigt tålig och humoristisk person, det kan man aldrig tro va?

Känslor har jag inte så jättesvårt att visa, men jag är väldigt bra på att kontrollera dem ifall jag sätts i situationer där jag behöver, som på jobbet eller hemma varannan vecka exempelvis.

Jag blir t.ex förolämpad när du kallar det jag skriver dravel men det gör att jag lägger dig i ett lägre fack än ursprungsfacket vilket gör att jag inte kommer lägga särkilt stor vikt i det du kommer skriva hädanefter såvida du inte vinner tillbaka ursprungsrespekten som i stort sett alla får till att börja med.

För mig är det självklart och jag är inte ute efter att alla ska tycka och tänka som jag.

Däremot har jag samma rätt som alla har att tycka och tänka som jag gör.

Jag har ingen bonus, däremot har min sambo ett barn sedan innan, bonus för mig är något positivt (och det är han verkligen inte) och eftersom jag inte ens tycker om tanken att sätta låtsasord framför något genuint så uppskattar jag inte någon form av tillskrivelse på ordet barn (styvbarn/plastbarn/extrabarn/whateverbarn) så skulle jag aldrig i mitt liv själv kalla honom för något av alla de ord man kan komma på.
Han är sambons barn sedan innan eller avkomman/DNA-spillran/ungen/det barnet och ingenting annat.

Glasklart för mig, svårt för andra att förstå vilket jag heller inte kräver utan det enda jag vill är att bli respekterad för mina åsikter och tankar, precis som jag tror alla vill bli.

Tror inte han kommer konfrontera mig men jag ska suga lite på den karamellen.
Sanningen kommer göra för ont för honom så jag får skriva om den litegrann.

Om han märker något?
Tror jag säkert han gör emellanåt, men allvarligt talat så är det en sits han får stå ut med, precis som jag. Han behöver inte vara precis jämte mig om han inte vill, han är den enda som har ett rum där han kan stänga sin dörr, eller gå ut, göra vad han vill. Kryp inte på mig i de lägena barn.

citat Minli

Om du visar samma attityd mot honom som du har här

citat slut

Nej, det gör jag inte så ta du och tryck på bromsen lite i din fantasi.

Att slå in öppna dörrar genom att ORKA skriva sådana självklara saker som att min sambo är pappa till sina barn, ja det får dig bara att framstå som aningens trögtänkt ifall du inte kan räkna ut att anra i världen också besitter baskunskaper.Men bara för att min sambo har ett barn med en annan kvinna betyder itne det att det barnet är en del av min familj, precis lika lite som att min syster skulle vara min sambos syster, min syster tillhör min familj och han fick inte henne "på köpet" som syskon.

Mina föräldrar separerade inte eftersom de var mogna nog att förstå att det var en familj de skapade och att det är dumt att rasera något så vackert.
De hade även insikten att man behöver underhålla och ta tillvara på alla realtioner i familjen och att sträva efter ett gemensamt mål,
att fortsätta vara lyckliga tillsammans som den kärnfamilj de skapat.

Tur att det finns folk med förstånd, synd att jag brast genom att misslyckas men nu är det som det är, det kommer någon annans barn in i vårat hem varannan vecka och det är ett pris jag får betala för min dumhet.

Tycker det är ett fasligt tjafs om respektera.

Trodde alla hade grunduppfostran att inte vara omotiverat dum mot någon som inte gjort något, svara på tilltal och bete sig som man gör mest runt människor i sin närhet. Jag respekterar inte alla runt mig men jag låter de jag inte respektera tro det genom att bete mig som jag borde.

Inget särskilt med andras barn, man behöver inte respektera dem men man behöver inte öppet visa att man inte gör det för det.