Pladderbebisarna Del 7

Kickan: Med Laban tyckte jag att det gick ganska långsamt, han kröp när han var 10 månader t.ex. När Polly kom planerade jag att njuta av lugnet, men icke. Hon var värsta racersnigeln direkt och det hade jag inte alls tänkt mig.

Hanna: Jag är lite splittrad. På ett sätt tränger hon sig inte alls på, vi hörs inte sådär jätteofta, ibland inte ens varje vecka, men det känns som om det blev ett stort steg från att sitta brevid varandra på utbildningar till att träffas hemma och fika.

Ja då är det nog det huset. Då får jag kolla och se vad vi missade. Vi la ju 1 425 000 som vårat högsta bud.

Kickan: Det låter som Polly, kröp vid 6 månader och gick vid 9 månader, så nu vet du vad du har att se fram emot!

Thezz: Jobbig med stökiga nätter! Verkar han må illa fortfarande?

snö: Vad spännande med huset! Hoppas ni får det!

Magda: Aj det låter inte alls roligt! Du kanske har översträngt axeln?

Jag skulle heller aldrig tolerera sånt där hemma! När vi är lediga kör vi varannan morgon, stenhårt. Det har vi gjort sen Laban var liten.

Thezz: Vilken liten fining! Och jättefint namn!

Här är en till! Jag är väldigt allergisk mot det måste jag säga. Det är ju värsta modet nu, det är prinzezzor och sånt överallt. *kräks*

Nej folk får göra precis som de vill. Men jag skulle aldrig kalla mina barn för nåt sånt, för precis som du skrev är det inte något eftersträvansvärt i min värld.

Det känns som en uttjatad klyscha också på något sätt.
Mina barn är inte prinsar och prinsessor, de är mina barn, vilket är det finaste man kan vara i mina ögon.

angiee: För mig handlar det inte om kön, för mig handlar det om att prinsar och prinsessor i mina ögon är menlösa, inavlade fån som lever på skattepengar.
Jag förstår absolut din poäng i att det bara är ett ord, men för min del är det ett ord som jag hoppar över.

Men jag kallar ju helst mina barn för typ fisungar när jag säger kärleksfulla saker, så det handlar helt klart om vilken jargong man har överlag.

angiee: Ah, en känga till mig där!
Men jag delar inte din åsikt i den frågan, och eftersom du poserar glatt i fotbollströja på din sida borde du även vara engagerad i frågan.
För mig är laget en känsla, man växer upp med ett lag, man engagerar sig i något. Vi ger våra barn en grund att stå på, om de sen väljer att hålla på något annat lag när de blir äldre får de göra det, men jag anser att det binder en samman.
Laban älskar sina Djurgårdskläder, han tjatar om att få ha sina tröjor och sin mössa, han bär de med stolthet. Inte för att han har någon aning om var de ligger i tabellen eller knappt vad fotboll innebär, men han har fått känslan av tillhörighet, och mycket inom sportpsykologi handlar ju i första hand om tillhörighet.

Jag har svårt att se att barn som växer upp i en familj där man är genuint sportintresserad inte skulle färgas av föräldrarnas åsikter.

angiee: Nej nej, att du håller på ett lag stör inte någon. Jag menar mer att om man själv är engagerad och klär sig i ett lags kläder är man oftast mer öppensinnad för det tänket. Ingen fara, jag kände mig lite träffad (å fan ) men det är lugnt.

På tal om nåt annat så mailas jag ju med de som äger huset nu och idag blev jag så glad när vi pratade om trädgården. Det finns plommon, körsbär, krusbär, vinbär och rabarber! Hurra! Jag har ju alltid velat ha fruktträdgård och nu får jag det!
Dessutom växer det stora, jättevackra rosor under köksfönstret, och hon pratade om att det finns jättefina gröna blommor som är "gamla" blommor från hennes föräldras lantställe. Det ska bli så roligt med flytten!

Grattis på födelsedagen HF!

Hanna: Ja jag är så glad över att det finns lite sånt på tomten, jag tycker det är mysigt och hemtrevligt. Jag är ju uppvuxen med växthus där vi odlade egna grönsaker etc så det känns roligt att vi kommer ha möjligheterna nu igen.