kärlek...

Jag är sån att jag inte skulle kunna nöja mig med ett halvdant förhållande, visst att det kan finnas svackor men det är en annan sak. Jag måste vara kär, och iaf känna förälskelsen hoppa fram lite då och då. Förrutom att jag måste älska min partner såklart. Jag tror absolut att det är möjligt, men att det krävs att båda är engagerade och har samma förväntningar och mål.

hannah76: hur träffades ni då? vad tycker du om mest med din partner?

Vi träffades första gången när jag var på dejt med nån annan (en halvkompis till honom).. = )
Sen började vi prata ute på krogen (när jag var singel) och så blev vi ihop.
Jag tycker mest om att han bryr sig så mycket om mig, att han får mig att skratt och att han får mig att känna mig älskad och uppskattad.
Vi har haft några riktiga dippar, men grundkänslan måste finnas där. (Vi har tom skiljt oss...)

hur vet man att man har hittat rätt? o hur hittar man nån när man har tre barn?

Glädje, ömhet och kärlek är ju jätteviktiga för ett sunt förhållande...tycker det låter sorligt att du saknar det *kram*

Jag hade kännt min sambo i en himla massa år, men då bara som vän. Av olika anledningar så gick våra liv paralella och skilda vägar, men så en dag korsades våran väg och vi fann varandra på det där andra planet och det sa bara KABOOOM! Helt plötsligt så kände jag den där enorma kärleken som går ända ner i benmärgen, den man trodde inte fanns! Och visst kommer vardagen efter ett tag, men vilken fantastisk vardag det är!

Jag skulle allvarligt talat inte veta vad jag skulle ta mig till om jag inte fick ha min älskade sambo i mitt liv. Han får mig att bli alldeles varm och pirrig innombords bara han tittar på mig...så gissa hur hans ömma pussar och kramar får mig att må (och vi har varit tillsammans i 2 år nu)

Melissande skrev 2008-12-22 19:51:16 följande:

vad gulliga ni är allihop.

jag hoppas innerligt att jag nån gång får uppleva det. jag drömmer om det förjämnan.
gjorde slut med min kille för ett tag sen. o han pratar hela tiden om hur bra han är o hur han ställt upp för mig. o visst det har han. men det fattas nåt. o när han säger att ingen kan älska mig som han gör osv så blir jag ledsen. finns det inget mer än så alltså.. men jag tror på er när ni säger att det verkligen finns.

tack för att ni lyst upp min dag!

Melissande skrev 2008-12-22 20:20:40 följande:

Mycket intressant frågeställning, ts. Jag har funderat mycket över det här med kärlek och jag har kommit fram till att jag är mer åt det cyniska hållet.. Eller realist. Har lärt känna mig själv, till slut. 

Däremot passar jag och min man varandra väldigt bra. Jag har äntligen hittat en människa som förstår mig och som förgyller min vardag. Jag är lycklig med honom, men "den stora Kärleken", nej det är han inte.

Förälskad har jag varit, många gånger, men det har "gått över" ganska fort. Jag tror att jag är mer kär i förälskelsen, om du förstår..

De enda människor jag älskar villkorslöst, är min dotter, min bror och mitt brorsbarn. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Jag har heller aldrig drömt om "den stora Kärleken", jag har varit för upptagen med annat.. Exakt vad, vet jag inte. 

Om du ska nöja dig med halvdant förhållande? Nej, det tycker jag inte. Tror du på Kärleken, så ska du inte nöja dig med mindre. För den finns säkert för dig, just för att du tror på den. Och förmodligen har du mycket kärlek att ge tillbaka .