kärlek...
Mycket intressant frågeställning, ts. Jag har funderat mycket över det här med kärlek och jag har kommit fram till att jag är mer åt det cyniska hållet.. Eller realist. Har lärt känna mig själv, till slut.
Jag tror inte på kärleken med stort K. Men inte för att den inte finns, utan för att jag inte kan älska en annan människa så innerligt. Jag älskar min man, visst, men inte villkorslöst, inte passionerat och jag "behöver" inte honom och samma har gällt för mina ex.
Däremot passar jag och min man varandra väldigt bra. Jag har äntligen hittat en människa som förstår mig och som förgyller min vardag. Jag är lycklig med honom, men "den stora Kärleken", nej det är han inte.
Förälskad har jag varit, många gånger, men det har "gått över" ganska fort. Jag tror att jag är mer kär i förälskelsen, om du förstår..
De enda människor jag älskar villkorslöst, är min dotter, min bror och mitt brorsbarn. Men det är ju en annan sorts kärlek.
Jag har heller aldrig drömt om "den stora Kärleken", jag har varit för upptagen med annat.. Exakt vad, vet jag inte.
Om du ska nöja dig med halvdant förhållande? Nej, det tycker jag inte. Tror du på Kärleken, så ska du inte nöja dig med mindre. För den finns säkert för dig, just för att du tror på den. Och förmodligen har du mycket kärlek att ge tillbaka 
.
. 
) medan jag var mer avvaktande eftersom jag är den jag är.