alvaereva skrev 2008-11-12 22:04:40 följande:
jag vet inte hur det ligger till för alla andra, men jag kan inte tänka mej att det finns något fint i att behöva lämna sitt barn till någon annan?jag är själv adopterad och har tagit reda på min historia. det resulterade i att jag fick veta att jag har en helt annan härstamning än den jag trodde, jag har fått veta att jag är född på ett fängelse av en människa som försökt mörda min bror, jag har fått kontakt med en människa som inte på något vis tillför mig något alls. snarare att hon tar energi från mig och nu har jag inte hjärta att dra mig undan igen.jag hade gärna varit lyckligt ovetande. men nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli. jädrarns!
Jag håller inte med. Det finns självklart båda sidor. Som jag ser både på min egen adoption och vår sons så är det en kärlekshandling i sig att se till barnets bästa och av den anledningen adoptera bort sitt barn. Detta är självklart det svåraste beslut man kan ta att lämna bort sitt barn men istället för att bara lämna barnet någonstans där det inte klarar sig utan lämnar barnet vid ett sjukhus eller barnhem eller liknande ser jag som en kärlekshandling och fin handling mitt i allt det mörka och tragiska i situationen.
Det finns ju en sorglig och tragisk historia bakom varje adoption, visst, vi har blivit övergivna och bortlämnade- av olika anledningar och i vissa fall kan det vara svårt för oss här i Sverige att ens förstå hur det är att vara så fattig eller utsatt som bioföräldrarna är då vi inte har den problematiken här i Sverige som man har i våra ursprungsländer.
Jag tänkte på det när vi hämtade vår son, den glädje jag kände, det största i mitt (vårt) liv var när vi fick vår son i vår famn var en stor tacksamhet gentemot hans biomamma men jag kände också att här står jag och känner sådana lyckokänslor och här någonstans kanske inte alls långt borta gråter hans biomamma av smärtan och tomheten efter sin lilla pojke men samtidigt kanske också en känsla av lättnad att hon nu vet att han antagligen kommer få ett bra liv.
Jag själv har aldrig tänkt annat än att min biomamma lämnade mig av andra skäl än av kärlek. Jag har inte tagit reda på min bakgrund för det går inte och det har inte känts viktigt för mig att få en anledning. Jag har alltid känt mig älskad och aldrig känt någon längtan efter att söka mina rötter, det finns bara en mamma och pappa för mig och de är de som hämtade mig på Arlanda för drygt 30 år sedan. Skulle jag någon gång träffa min biomamma hade jag velat berätta för henne hur bra jag haft det och att jag inte alls klandrar henne för att hon adopterade bort mig. Bättre föräldrar än de jag har kan man inte ha och jag hoppas att jag kan bli lika bra förälder åt vår son som de varit för mig och min bror.
Men vi är alla olika, vissa har ett behov av att söka sina rötter och få veta varför de adopterades bort och det är självklart att de ska få göra det då. Det verkar som att ts svärmor inte mår så bra eftersom hon har sådana känslor kring detta med bioföräldrarna och sonens bakgrund, trist