"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

Manchester

Många målar upp en bild av hur det "ska" vara.

Men man adopterar ju inte för utseendets skull utan för att man vill ha ett barn.

Ok, jag respekterar så klart din åsikt. Men det ligger en viss skillnad i hur du presenterar den där kombinationen av någon fint och önskan i att få bli förälder, och den äldre kvinnans kommentarer. Tycker iallafall jag!

Apropå detta så finns det ett par som jag och min make stött på i adoptionssammanhanget, som ÄR från ett av de länderna där det är populärt att adoptera ifrån (fast de bor nu i Sverige). De har en helt annan kulturell syn på det hela, och ville absolut adoptera ett barn från det här landet för att de kände att det var deras plikt, nu när de fått det så bra själva! Så generationsskillander, kulturella skillnader och personliga skillnader. Det finns nog inga enkla sätt att se på.. Men jag vidhåller att det största välkomnandet för ett barn i en familj, måste vara att familjen verkligen vill ha barn.

Jag har funderat lite över den här tråden nu.. låg vaken en stund i natt och försökte sätta mig in i svärmoderns situation. Alltså, jag blir mer och mer övertygad om det handlar om rädsla, och "ovana" över detta nya samhälle med fler möjligheter till att göra världen mindre, så att säga. Jag läste ett reportage i aftonbladet om en Thailändsk ung man som hittat sin biologiska mamma i Thailand. I texten var mamman i sverige "adoptivmamman", medan biologiska mamman kallades kort och gott "mamman". Mannen hade också fått barn, och i texten hade barnet nu fått "ny farmor och farfar" i Thailand. De skulle åka dit snart, på stor släktmiddag, den adopterade mannen, hans sambo och deras dotter. De svenska adoptivföräldrarna omnämndes inte särkilt mycket alls. Mannen sa dock att han hade haft en jättebra uppväxt här i sverige, för att vara adopterad.

Nu vet ju vi, i vår generation, att kvällspress är kvällspress! Vi har lärt oss vad som är seriöst och inte, tillika vilka tidningar som gärna "breder ut" romantiska meningar osv. Men en lite äldre kvinna, som adopterat på sjuttiotalet, kanske blir jätterädd av att läsa om den här "mamman" och "släktmiddagen" och nya "farmorn". Hon kanske inte var beredd alls på, att sonen någon gång skulle kunna få en "annan" mamma, och tror därmed att hon ska degraderas till mindre mamma. Jag säger ABSOLUT inte att det är rätt, TS, det sin svärmor säger, men jag är benägen att förstå hennes psykologi!

Ibland har jag också funderat över de här "spårlöst försvunnen"-programmen. Det kramas och gråts och sägs väldigt stora saker genast. Jag tänker ofta, "och hur blir det sedan?". Var det bara en träff, eller blir det band som knyts och för alltid håller sig starka? Var hamnar adoptivföräldrarna då? Jag tänker också på ett inlägg, som skrevs av en tidigare mycket aktiv och klok kvinna här på fl. Hon skrev att de föräldrarna hon hade, var de som tröstat, de som hämtat vatten på natten när hon var törstig, de som följt henne till skolan, de som följt henne i vardag, glädje, som sorg. När jag tänker på det inlägget, så känner jag att jag vill bli den personen i MITT barns liv. Den som är föräldern. Jag vill faktiskt det. Sedan får mitt barn gärna söka sina rötter, och jag ska stötta allt vad jag kan. Men om mitt adoptivbarn inte kallar mig "mamma", i vuxen ålder, utan ger det namnet till en kvinna som inte varit där, då kommer jag inte att känna mig helt lyckad som förälder.