"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

TS: Precis som många andra har sagt så tror jag att din svärmor känner sig rädd och osäker, vilket i sig är beklagligt. Det kan också vara så att hon faktiskt tror att hon skyddar sina barn på det sättet, gennom att säga sådana saker. Jag vet verkligen inte..

Men jag har upptäckt verkliga generationsskillnader runt hela ämnet adoption den senaste tiden, det kan jag lugnt säga. En kvinna som själv adopterade barn i början av åttiotalet fällde själv kommentaren: "Vad fint att ni funderar på adoption. Det finns så många barn som behöver nya föräldrar. Det är ju mycket bättre att ta av dem menar jag.." Jag blev jätteförvånad, för jag trodde verkligen att den synen var en klysha bland okunniga människor, som inte vet att man skaffar barn för att man vill ha barn! Jag svarade henne så också, att vi främst adopterar för att vi vill ha ett barn. Hon svarade bara, fortfarande helt övertygad om sin sak, att "Men visst kan man ju kombinera den känslan med känslan av det fina i att få rädda någon!" Jag bara hoppas att hon inte säger sådana saker till sina barn. Får dem att tro att de måste känna tacksamhetsskuld.

Hm.. mycket mysko kommentar från en adoptivmamma till en blivande adoptivmamma. Finns helt klart mycket som den generationen inte har "pratat igenom" på samma sätt som vi i dag får göra via utbildning, adoptionsforum osv. (de hade ju inte heller fl ) På ett sätt kan man ju tycka att det är lite bra också, att synen på adoption utvecklas i en positiv riktning och att våra barn kanske får bättre förutsättningar på så vis.

Kan förstå det. Man kunde ju tro att hon om någon borde veta som sagt. Men jag kan bara säga, att så många som det finns representerade bland adoptivföräldrar, biologiska föräldrar, andra föräldrar, ickeföräldrar osv... så vore det ju konstigt om det inte fanns minst en lite småkorkad filur i varje grupp. Hon hade förmodligen sagt korkade saker om barn i allmänhet, hur hon än fått barn. Därför tycker jag inte att du ska låta den kommentaren ha en sårande effekt på dig längre. Sörj för hennes stackars oförmåga att tänka efter ordentligt istället..stackars kvinna .

Ok, jag respekterar så klart din åsikt. Men det ligger en viss skillnad i hur du presenterar den där kombinationen av någon fint och önskan i att få bli förälder, och den äldre kvinnans kommentarer. Tycker iallafall jag!

Apropå detta så finns det ett par som jag och min make stött på i adoptionssammanhanget, som ÄR från ett av de länderna där det är populärt att adoptera ifrån (fast de bor nu i Sverige). De har en helt annan kulturell syn på det hela, och ville absolut adoptera ett barn från det här landet för att de kände att det var deras plikt, nu när de fått det så bra själva! Så generationsskillander, kulturella skillnader och personliga skillnader. Det finns nog inga enkla sätt att se på.. Men jag vidhåller att det största välkomnandet för ett barn i en familj, måste vara att familjen verkligen vill ha barn.

Jag har funderat lite över den här tråden nu.. låg vaken en stund i natt och försökte sätta mig in i svärmoderns situation. Alltså, jag blir mer och mer övertygad om det handlar om rädsla, och "ovana" över detta nya samhälle med fler möjligheter till att göra världen mindre, så att säga. Jag läste ett reportage i aftonbladet om en Thailändsk ung man som hittat sin biologiska mamma i Thailand. I texten var mamman i sverige "adoptivmamman", medan biologiska mamman kallades kort och gott "mamman". Mannen hade också fått barn, och i texten hade barnet nu fått "ny farmor och farfar" i Thailand. De skulle åka dit snart, på stor släktmiddag, den adopterade mannen, hans sambo och deras dotter. De svenska adoptivföräldrarna omnämndes inte särkilt mycket alls. Mannen sa dock att han hade haft en jättebra uppväxt här i sverige, för att vara adopterad.

Nu vet ju vi, i vår generation, att kvällspress är kvällspress! Vi har lärt oss vad som är seriöst och inte, tillika vilka tidningar som gärna "breder ut" romantiska meningar osv. Men en lite äldre kvinna, som adopterat på sjuttiotalet, kanske blir jätterädd av att läsa om den här "mamman" och "släktmiddagen" och nya "farmorn". Hon kanske inte var beredd alls på, att sonen någon gång skulle kunna få en "annan" mamma, och tror därmed att hon ska degraderas till mindre mamma. Jag säger ABSOLUT inte att det är rätt, TS, det sin svärmor säger, men jag är benägen att förstå hennes psykologi!

Ibland har jag också funderat över de här "spårlöst försvunnen"-programmen. Det kramas och gråts och sägs väldigt stora saker genast. Jag tänker ofta, "och hur blir det sedan?". Var det bara en träff, eller blir det band som knyts och för alltid håller sig starka? Var hamnar adoptivföräldrarna då? Jag tänker också på ett inlägg, som skrevs av en tidigare mycket aktiv och klok kvinna här på fl. Hon skrev att de föräldrarna hon hade, var de som tröstat, de som hämtat vatten på natten när hon var törstig, de som följt henne till skolan, de som följt henne i vardag, glädje, som sorg. När jag tänker på det inlägget, så känner jag att jag vill bli den personen i MITT barns liv. Den som är föräldern. Jag vill faktiskt det. Sedan får mitt barn gärna söka sina rötter, och jag ska stötta allt vad jag kan. Men om mitt adoptivbarn inte kallar mig "mamma", i vuxen ålder, utan ger det namnet till en kvinna som inte varit där, då kommer jag inte att känna mig helt lyckad som förälder.

Tack så enormt för ditt kloka och tänkvärda inlägg! Har just inget att skriva eller kommentera om det... vill bara säga att jag satt som naglad och läste det för att det var enormt intressant. Jag hoppas att du fortsättar att jobba med ämnet adoption och att du gör din röst hörd. Du har berättar-gåva!

Ja, om oron finns, så är det inte konstigt alls att kläcka ur sig något sådant. Jag tror som sagt att TS svärmors kommentar bottnar just i oro och rädsla.

Visst önskar man som förälder att alltid få finnas på en speciell plats i sina barns hjärtan. Men vi kan aldrig veta säkert med några barn, inte biologiska heller. Vi har alla våra barn till låns, vi kan bara förvalta och vårda kärleken så ömt det bara går och hoppas att våra barn alltid känner sig älskade och trygga hos oss.