"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

Oj, det verkar vara ett känsligt ämne för henne.

jag vet inte hur det ligger till för alla andra, men jag kan inte tänka mej att det finns något fint i att behöva lämna sitt barn till någon annan?

jag är själv adopterad och har tagit reda på min historia. det resulterade i att jag fick veta att jag har en helt annan härstamning än den jag trodde, jag har fått veta att jag är född på ett fängelse av en människa som försökt mörda min bror, jag har fått kontakt med en människa som inte på något vis tillför mig något alls. snarare att hon tar energi från mig och nu har jag inte hjärta att dra mig undan igen.

jag hade gärna varit lyckligt ovetande. men nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli. jädrarns!

Jag kan se båda sidorna. Jag tror att adopterade som inte vet så mycket om sin bakgrund bör vara gott och väl vuxna innan de tar reda på mer. Risken är att man, som alvaereva, får reda på saker som kanske helst inte velat veta. Är man minst 20-25 år så kan man nog förstå att det kan bli så och då väljer man själv om man vill ta den risken, men är man yngre så kanske nyfikenheten blir så stor att man inte vill låtsas om riskerna. Sedan bör man nog vara medveten om att bio-mamman kanske inte vill/vågar ha kontakt. Hon kan ha fött barnet i hemlighet och senare byggt upp en tillvaro med man och barn där hon ABSOLUT inte vill bli avslöjad. Om den adopterade klampar in och låter alla förstå att den kvinnan är hans/hennes bio-mamma så kan det resultera i att bio-mamman blir övergiven av sin man, utestängd från familjen och hamnar i total misär.

Min dotter är adopterad. Om hon vill veta mer om sin bakgrund i framtiden så kommer vi att stödja henne, men vi kommer att prata med henne och försöka förbereda henne på vad hon kan hitta. Dessutom kommer vi att kräva att hon är diskret när hon kontaktar sin bio-mamma om hon nu hittar henne. Jag vet inget om bio-mamman mer än att hon gett mig min älskade dotter. För det är jag evigt tacksam och jag vill skona henne från avslöjanden som skulle kunna förstöra hennes liv.

Jag håller inte med. Det finns självklart båda sidor. Som jag ser både på min egen adoption och vår sons så är det en kärlekshandling i sig att se till barnets bästa och av den anledningen adoptera bort sitt barn. Detta är självklart det svåraste beslut man kan ta att lämna bort sitt barn men istället för att bara lämna barnet någonstans där det inte klarar sig utan lämnar barnet vid ett sjukhus eller barnhem eller liknande ser jag som en kärlekshandling och fin handling mitt i allt det mörka och tragiska i situationen.

Det finns ju en sorglig och tragisk historia bakom varje adoption, visst, vi har blivit övergivna och bortlämnade- av olika anledningar och i vissa fall kan det vara svårt för oss här i Sverige att ens förstå hur det är att vara så fattig eller utsatt som bioföräldrarna är då vi inte har den problematiken här i Sverige som man har i våra ursprungsländer.

Jag tänkte på det när vi hämtade vår son, den glädje jag kände, det största i mitt (vårt) liv var när vi fick vår son i vår famn var en stor tacksamhet gentemot hans biomamma men jag kände också att här står jag och känner sådana lyckokänslor och här någonstans kanske inte alls långt borta gråter hans biomamma av smärtan och tomheten efter sin lilla pojke men samtidigt kanske också en känsla av lättnad att hon nu vet att han antagligen kommer få ett bra liv.

Jag själv har aldrig tänkt annat än att min biomamma lämnade mig av andra skäl än av kärlek. Jag har inte tagit reda på min bakgrund för det går inte och det har inte känts viktigt för mig att få en anledning. Jag har alltid känt mig älskad och aldrig känt någon längtan efter att söka mina rötter, det finns bara en mamma och pappa för mig och de är de som hämtade mig på Arlanda för drygt 30 år sedan. Skulle jag någon gång träffa min biomamma hade jag velat berätta för henne hur bra jag haft det och att jag inte alls klandrar henne för att hon adopterade bort mig. Bättre föräldrar än de jag har kan man inte ha och jag hoppas att jag kan bli lika bra förälder åt vår son som de varit för mig och min bror.

Men vi är alla olika, vissa har ett behov av att söka sina rötter och få veta varför de adopterades bort och det är självklart att de ska få göra det då. Det verkar som att ts svärmor inte mår så bra eftersom hon har sådana känslor kring detta med bioföräldrarna och sonens bakgrund, trist

tillägg:

Men samtidigt kan jag förstå ditt resonemang, om man söker sina rötter så måste man vara beredd på att sanningen kan göra väldigt ont och det finns risk för att man kanske mår sämre efter att ha fått veta sanningen än innan man visste. Det kan vara smärtsamt på flera sätt att få reda på anledningen till att man adopterades bort.

Det finns två sidor av allt.

Vår sons bioföräldrar gjorde val som visade att de ville att han skulle överleva, att han skulle få en chans till ett liv hos någon annan än dem. Det tycker jag visar hur mycket det betydde för dem. Jag tänker ofta på dem och på hur svårt det måste vara att lämna ett barn och inbillar mig att de ofta tänker på honom. Men faktum är att jag inte alls vet om det är så. Det är stora skillnader i kultur och tänkande och kanske har de kunnat gå vidare utan så stor sorg som jag, som älskar den här lille pojken över allt annat, föreställer mig.

Vi kommer att stötta vår son helt och hållet om han en dag vill försöka hitta dem och vi samlar på oss allt som kan tänkas vara ledtrådar till detta. Jag förstår om man som adopterad en dag känner behovet av att försöka fylla ut luckorna i ens bakgrund (men som förälder måste man självklart också respektera om ens barn växer upp utan att vara det allra minsta intresserad). Samtidigt är det ju otroligt viktigt att vår son inser vilka konsekvenser det skulle kunna få om han mot förmodan skulle hitta dem. I Kina är det förbjudet att överge sitt barn och jag vet inte vad sonens biologiska föräldrar skulle råka ut för om det på något sätt kom fram att de gjort det.

""De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar

Min första tanke när jag läser vad din svärmor sagt är - hon är rädd. Hon är livrädd att hon ska bli övergiven av sina barn. Hon är rädd att bli ifrågasatt som förälder. Kanske skulle hennes barn hitta "mycket bättre" mammor än vad hon själv är om de letade efter sin biofamilj. Hon gömmer det bakom vresighet och ilska men egentligen finns det en stor skräck där bakom.

Och nog är det synd att hon inte vill prata om det för man behöver ta ut sina troll i ljuset så att de spricker, då mår man själv och alla andra mycket bättre.

Och en del har information om sitt barn att biomamman inte alls tänkt sig att barnet skall överleva utan barnet kanske hittats i en skräpkorg eller liknande. Den som har adopterat bort ett barn kanske inte alls vill bli funnen, kanske utsätts för fara i sitt liv. Kanske var det så din svärmor tänkte, fast hon uttryckte sig kallt och klumpigt.

Svärmodern kan vara rädd om sina barn och inte vill att de ska bli besvikna och ledsna men hennes barn är ju adopterade och även om det enligt henne låg en ful anledning bakom så för hennes del som fått dessa barn måste adoptionen vara en glädje.

Be om att få titta på barnbilder på din kille - de brukar alla svärmödrar gilla och prata om honom som barn. Om hon då säger något knasigt, fråga "och hur menar du då?", så får du se om hon är knäpp eller bara rädd.

Jag har hittat hela min familj i srilanka sen ngr år tillbaks men jag hade aldrig gjort det om inte mina a.föräldrar tyckt det var ok. De skulle aldrig ha hindrat mej i vilket fall. Nu blev det så att min pappa var den drivande länken i det hela och vi hade riktigt kul i vårt letande och de var även med vid första mötet och min biomamma tackade min a.mamma för att de givit mej kärlek och att de givit mej ett gott hem. Det var så starkt dem emellan.
Så för mej och min familj är det bara possitivt att jag fann min familj i srilanka.
Ett barn på dagis sa häromdagen till min dotter att Hon var svart..

Ja men min mamma är från srilanka, där är man bruna

Ja, kontrade ungen med..min mamma är oxå från ett annat land(polen) men hon är inte svart för det.

Då svarade min underbara dotter att
Vilket land man än kommer från är man lika fin för det :)

Lite ot men visst var det fint ?! *S

men vad sött sagt av din dotter... åh, tänk om alla (särskilt vuxna) kunde tänka så.
Så roligt att du hittat din familj. Min sambo är adopterad från polen. Han skulle tycka det var spännande att hitta sin familj men samtidigt inte för det var en familjetragedi som gjorde att han lämnades bort från födseln så han är inte säker på om de vill ha med honom att göra.
Vilket fint möte mellan din bio och adoptivfamilj