"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

jag vet inte hur det ligger till för alla andra, men jag kan inte tänka mej att det finns något fint i att behöva lämna sitt barn till någon annan?jag är själv adopterad och har tagit reda på min historia. det resulterade i att jag fick veta att jag har en helt annan härstamning än den jag trodde, jag har fått veta att jag är född på ett fängelse av en människa som försökt mörda min bror, jag har fått kontakt med en människa som inte på något vis tillför mig något alls. snarare att hon tar energi från mig och nu har jag inte hjärta att dra mig undan igen.jag hade gärna varit lyckligt ovetande. men nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli. jädrarns!

Tyvärr finns det människor till allt. När vi var i Ukraina och adopterade vår dotter berättade AC:s platsanställde där om ett par som tackat nej till ett barn med motiveringen att barnet "såg för östeuropeiskt ut". Vad hade de väntat sig? En typisk nordafrikan? Förhoppningsvis begriper de flesta att den som adopterar från Vietnam vanligen får ett etniskt vietnamesiskt barn, från Polen kommer främst etniska polacker, från Indien etniska indier osv. Men sedan finns det tydligen en och annan väntar sig något annat. Och som faktiskt blir besvikna om det syns vilken del av världen barnet kommer ifrån.

Jag har funderat lite över den här tråden nu.. låg vaken en stund i natt och försökte sätta mig in i svärmoderns situation. Alltså, jag blir mer och mer övertygad om det handlar om rädsla, och "ovana" över detta nya samhälle med fler möjligheter till att göra världen mindre, så att säga. Jag läste ett reportage i aftonbladet om en Thailändsk ung man som hittat sin biologiska mamma i Thailand. I texten var mamman i sverige "adoptivmamman", medan biologiska mamman kallades kort och gott "mamman". Mannen hade också fått barn, och i texten hade barnet nu fått "ny farmor och farfar" i Thailand. De skulle åka dit snart, på stor släktmiddag, den adopterade mannen, hans sambo och deras dotter. De svenska adoptivföräldrarna omnämndes inte särkilt mycket alls. Mannen sa dock att han hade haft en jättebra uppväxt här i sverige, för att vara adopterad. Nu vet ju vi, i vår generation, att kvällspress är kvällspress! Vi har lärt oss vad som är seriöst och inte, tillika vilka tidningar som gärna "breder ut" romantiska meningar osv. Men en lite äldre kvinna, som adopterat på sjuttiotalet, kanske blir jätterädd av att läsa om den här "mamman" och "släktmiddagen" och nya "farmorn". Hon kanske inte var beredd alls på, att sonen någon gång skulle kunna få en "annan" mamma, och tror därmed att hon ska degraderas till mindre mamma. Jag säger ABSOLUT inte att det är rätt, TS, det sin svärmor säger, men jag är benägen att förstå hennes psykologi!Ibland har jag också funderat över de här "spårlöst försvunnen"-programmen. Det kramas och gråts och sägs väldigt stora saker genast. Jag tänker ofta, "och hur blir det sedan?". Var det bara en träff, eller blir det band som knyts och för alltid håller sig starka? Var hamnar adoptivföräldrarna då? Jag tänker också på ett inlägg, som skrevs av en tidigare mycket aktiv och klok kvinna här på fl. Hon skrev att de föräldrarna hon hade, var de som tröstat, de som hämtat vatten på natten när hon var törstig, de som följt henne till skolan, de som följt henne i vardag, glädje, som sorg. När jag tänker på det inlägget, så känner jag att jag vill bli den personen i MITT barns liv. Den som är föräldern. Jag vill faktiskt det. Sedan får mitt barn gärna söka sina rötter, och jag ska stötta allt vad jag kan. Men om mitt adoptivbarn inte kallar mig "mamma", i vuxen ålder, utan ger det namnet till en kvinna som inte varit där, då kommer jag inte att känna mig helt lyckad som förälder.

Jag har inte heller följt denna tråden från början men vill ändå dela med mig lite om mina personliga tankar och erfarenheter.Eftersom jag inte vet någonting alls om svärmodern är det svårt att uttala sig, men jag är ganska så säker på att det mesta handlar om rädsla och förmodligen också en del verbal klumpighet. Jag är själv adopterad och har varit ganska aktiv i olika a-sammanhang. Har bl.a varit med och arbetat fram innehållet i föräldrakursen och föreläst i den samma, medverkat i forskning och debatt om vuxna adopterade och träffat både a-föräldrar och andra släktingar. I dessa möten är det inte helt ovanligt med en viss oro. Speciellt när man träffar olika föräldrakursare. De är oroliga för att inte kunna knyta an till sitt barn, att göra fel och misslyckas som föräldrar, att barnen ska växa upp och vända sig ifrån dem osv. Det finns mycket oro och rädsla och jag tror att hos många a-föräldrar (och a-barn) är detta en oro som kan leva kvar länge om än inte så påtagligt. Jag upplever att många uttrycker oro över att helt enkelt inte känna sig som "riktiga" föräldrar, att det finns någon annan som "konkurrerar" och vars position är orubblig. Som att bio-mammam alltid kommer att vara bio-mamman men att a-föräldrarnas roll/position tilldelats av slump/Gud/ödet osv. Väldigt slarvigt uttryckt, jag vet men jag vet inte riktigt hur jag skall formulera det..tror ni förstår vad jag menar? Det jag vill komma fram till är hur som helst att jag tror att en del av svärmoderns plumpa kommentar bottnar i denna rädsla att inte riktigt räcka till. Kan även tillägga att den där ibland molande osäkerheten finns även hos a-barn. Minns hur jag i yngre tonåren kunde storma iväg och vräka ur mig ett "Du älskar mig inte på riktigt för du är inte min riktiga mamma" eller "Jag är bara ert välgörenhetsprojekt". Jätteelakt och jag skäms som en hund när jag tänker på lilla mamma.. Men i hettans ögonblick är det ju så att man tar till sådant som man vet tar skruv. Efter en sådan kommentar har man ju vunnit diskussionen för vad ska stackars mamma säga till svar..? Om hon ens har kvar talförmågan då.. Och samtidigt som det är för att trotsa och såra ordentligt så är ju ändå valet av kommentar uttryck för en viss osäkerhet, "tänk om dom inte älskar mig på riktigt" eller "undrar hur det hade varit om jag var deras biologiska barn".Och ang. kommentaren om det vietnamesiska barnet. Fantastiskt korkat sagt men dessvärre inte helt ovanligt det heller. Har träffat många a-föräldrar som vill ha/har valt barn från "vita" länder för de tror det kan bli lättare. Även där förmodligen mycket oro..vad omvärlden ska tycka, att folk ska veta att "vi är sånna som inte kan få barn på riktigt", rasism..finns säkert lika många anledningar som det finns knasiga kommentarer. Har även hört tvärt om, en a-mamma som berättade att anledningen till att de valt Vietnam var att barnen där var så söta, flickorna var så vackra och petite. Ehh..ja..genomtänkt så det skvätter om det! Speciellt med tanke på att hon sa detta till mig och jag precis stått och berättat att jag var från Korea. Ibland undrar man ju. Men så tänker jag att hon förmodligen menade det som en komplimang, att hon tyckte asiater var vackra? Eller så är det bara något jag kom på för att trösta mig själv med så jag kunde fortsätta vara professionell..