Tack ni söta för er omtanke, den behöver jag. Vi ringde våra föräldrar idag och berättade, de visste ju inte ens om att jag var gravid, så det var ju inte så kul att berätta om ytterligare ett mf. Två kompisar visste om, och dem har jag berättat för. Båda är gravida såklart...
Ja, jag fattar inte vad det är för fel på mig, för något är det ju uppenbarligen. Det känns som om jag är en på miljonen som får tre mf efter den magiska vecka 12-gränsen.
Och hur ska det gå med min avhandling? helt sjukt att tänka på, men jag ska ju disputera i vår och har inbokat ett viktigt seminarium den 10 december. Känner mig helt snurrig, fattar inte hur det ska gå ihop.
Enda ljuset i mörkret är vår lilla Astrid Maria Beatrice, världens finaste dotter och mirakel.
Men det känns sanslöst orättvist och konstigt. Vid mitt första sena mf översvämmades vardagsrummet med blombuketter och kort. Vid andra i våras kom det ett lite mindre, men ändå, ett antal buketter och telefonsamtal. Idag har det kommit en liten blomma, från svärisarna. Folk verkar vara trötta på oss och att det bara går dåligt jämt.