Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Thalis: Ja visst blir man tokig på folk. Df svärmors första kommentar då pappan ringde och berättade att sonen fötts var "Jaså,hur svart är han då" IDIOTER,kan det verkligen vara det första man tänker på när man får veta att första barnbarnet kommit?

Så känner jag också, jag vet ju att jag har invandrat men jag känner inte igen mig i mina vänners känslor och bakgrund som invandrat med sin familj som kommer från en annan kultur och har ett annat språk etc. Jag känner mig så himla svensk, mer än många än mina svenskfödda vänner. Men det som stör mig är människosynen att det är finare att vara adopterad än att vara "vanlig" invandrare!

Det stör mig också!
Kommer ihåg när vi flyttade från Stockholm till en håla i mellansverige.
Klasses fick ju vet vem jag var i förväg, så när jag kom på första skoldagen var alla så himla trevliga !

Men sen på gympan så säger en till mig: Vi är en väldig tajt klass men det är vissa vi inte umgås med, och det är dom som bor på andra sidan bron och svartskallar.

Gissa om jag blev arg , men då fick jag det förklarat att jag var inte en svartskalle eftersom jag bodde på rätt sida av bron och för att jag inte kom till Sverige som asylsökande...

Med andra ord så finns det tydligen första, andra och tredje klassens invandrare *morr*

Min svärmor är brukar också prata negativt om invandrare, trots att hon själv är islänning Men självklart menar hon inte mig och min familj, och ännu mindre hennes två barnbarn. Därför skrev jag om selektiv rasism i ett tidigare inlägg.

Mmmm, så hemskt att vissa ser människor på det viset

Nä, precis, min svärfar älskar sitt barnbarn (det är inte makens pappa) men ändå, det gör ont att han kan uttrycka sig så när hans fru har adopterat, har ett barnbarn som är adopterat och ändå inte lär sig utan skyller på att det är arbetarsnack! Så f-n heller, har vänner som har "arbetar"yrken och som adopterat barn och som inte pratar så om andra. Blir så trött!

Men det är ju så att det som är främmande skrämmer. Om ett barnbarn kommer som adopterad så är ju inte det barnet främmande för mormor, men grannen snett mitt emot som kommer från Libanon verkar jätte skum (fast han kanske är världens snällaste). Det är ju okunskap som föder rasism.

Vi har varit väldigt lyckligt lottade. Hela min släkt tillbaka är bara ett sammelsurium av olika forna nationaliteter (sedan 1600-talet), spaniorer, fransmän, tyskar, belgare, ryssar, ännu mer fransmän och tyskar några ursvenskar, portugiser, italienare och en och annan dansk och dessutom ett par britter, några irländare. Är katoliker (tillhör alltså en kyrka med väldigt många invandrare). Ingen i vår familj eller i vår kyrka har höjt på ögonbrynet det minsta över våra två Kinatöser. De matchar väl in i den annars så brokiga skaran. Inte ens andra runt omkring oss eller folk som vi har mött har varit negativa.¨

Detta var kanske lite OT, men vad jag vill säga är att vi, vår familj och vår omgivning inte ens verkar notera att våra två töser kommer från Kina. De har än så länge inte blivit annorlunda behandlade någonstans.

Med min brokiga genetiska karta kunde jag kanske ha känt mig annorlunda....men icke sa nicke, när man börjar fråga folk (till och med "ursvensken" visar det sig att han oftast är lite uppblandad trots allt!).

jag har aldrig sett mig själv som invandrare... för mig är invandrare de som kommer hit till sverige med annan kultur osv....

Tror många adopterade känner så...

ar aldrig känt mig som en invandrare.kom hit när jag var 3 månader,uppvuxen i ett mkt "svenkst" område men däremot har jag sött på fördomar av andra spansktalande ellern som är från det lansd jag kommer ifrån som tycker att jag sviker mitt land,är förädare som inte kan "mitt eget språk"..... öhhhhhh?
mitt språk är svenska och inget annat.detta var när jag var i tonåren som jag kunde stöta på sånt.
det va gasnka trist tycker jag.

Håller med, trist!

Zaria; vad var det för j-a idiot som sa så om din son???!!!! så sjukt så jag smäller av.