ENDAST för oss som valt/vill ha kejsarsnitt som förlossningsmetod.

ska försöka komma ihåg allt det du skrev här,,,,det är bara det att när jag väl sitter där blir jag HLET matt o får inte fram ett vettigt ord....de kan köra över mig hur lätt som helst..nu ska väl ifs inte en psykolog vara sådan eller hur?
de ska väl se om jag klarar av en vaginal rent psykiskt...

min man ska ju med på det sista aurora mötet i maj...det är
PRECIS som du skriver...all kraft går åt att inte bryta ihop...det konstiga är ju att hos aurora bm har jag inte brytit ihop, men hos min mvc bm gråter jag floder varje gång...men hon känner mig sen flera år tillbaka, har gått hos henne med alla tre graviditeterna..men även hos överläkaren bröt jag ihop...det var nog för att jag visste att hon hade beslutsrätt där o då...

glömde kommentera igångsättningen oxå...ja har oxå hört att igångsättning ska för det första göra mer ont, speciellt om inte kroppen är redo o de tvinagr fram det kemiskt...o sen att det blir långdraget...vill inte ha igångsättning, jag är ju för det första livrädd för värkdroppet som de kan ta till om det inte förlossningen går fram...litar ju int epå att personalen har FULL koll på bebbens hjärtljus o syresättning..vet ju vilka risker det innebär med värkdropp...ni har väl läst tråden om Värkstimulerande dropp?

BRA poäng! ska ta upp det vid sista mötet...tack!

Smuliz o ni andra som vill läsa o kommentera mitt brev till läkaren som bestämmer..

Hej

Vill berätta för dig om min senaste förlossning, den startade 17 september 2006 på morgonen med att jag trodde vattnet hade gått. En halvtimma senare började värkarna komma.
Min man och jag lämnade av äldsta sonen hos hans syster och åker in till förlossningen.
Vi kommer fram kl. 9.45 och läggs in på avdelningen. Värkarna kommer regelbundet och gör inte så särskilt ont ännu. Klarar mig bra med bara lustgas ett par timmar. Kl. 12.00 tycker jag dock att nu blev det väldigt jobbigt med värkarna, så jag frågar efter EDA:n som jag tyckte hjälpte bra vid första förlossningen.
Barnmorskan kontaktar narkosläkaren men han kan inte komma pga av en annan akut situation.
Detta upplevde jag som väldigt jobbigt då jag nu hade mycket ont.

Kl. Ca 16.00 går Loves hjärtljud upp och Dr X tar ph prov i skalpen. Provsvaret visar 7,23.
Redan där börjar jag bli orolig eftersom läkaren inte beslutar om någon åtgärd för att skynda på förloppet.
Varför? Om hon nu såg att bebisen inte mår bra längre och var stressad, VARFÖR gjorde hon inget?
När jag nu sitter och skriver detta får jag tillbaka samma panik och att jag kände mig utlämnad.

I min förlossningsplan till just denna förlossning hade jag noga skrivit vad jag var orolig och rädd för.
Just detta med hjärtljuden osv. Jag var som sagt redan innan förlossningen rädd för just de här sakerna.
Att bebisen inte mådde bra och var stressat. Ville verkligen inte hamna i den situationen som komma skall senare. Värkarna försvagades och de satta dropp med värkstimulerande medicin, för att förstärka dem.
Det kändes som tiden stod still och jag kom ingenstans i värkarbetet.

Vid kl.18.45 kommer Dr X (en ny läkare)in och tar nya ph prover, vilka visar ännu en försämring av bebisens tillstånd. Han behöver snabbt komma ut från magen. Han har hotande fosterasfyxi.
Där ligger jag och tror att allt går väl som det ska, och att det råder ingen fara för bebisens liv.
Ack så fel man kan ha, hade inte Dr X som vi är så tacksamma emot ,tagit nya prover och sedan ringt med en gång efter ett hjälpande team till operationsrummet, vem vet hur det kunde ha gått?
Från att ligga där och tro detta, till att helt plötsligt behöva rusas till operationssalen, kom son en chock för både mig och min man som nu var likblek i ansiktet.

Rummet är fyllt av läkare och annan personal. Dr X säger att de ska försöka lägga en sugklocka och hjälpa bebisen ut. Där kommer jag ihåg att jag skrek NEJ, snitta mig istället, SNÄLLA!
Men det ville hon inte. Hon säger att hon ger sugklockan EN chans och kommer bebisen inte ut med en gång, så snittar jag dig då.

Det som nu komma skall kommer jag aldrig och glömma.
Det var så FRUKTANSVÄRT, den rädslan över att bebisen kanske inte kommer och klara sig.
Jag har aldrig varit så panikslagen i hela mitt liv som just då!
Jag vill aldrig mer behöva utsättas för den stressen och paniken igen!

En av barnmorskorna (kommer inte ihåg vem) ställer sig på min säng (det fanns ingen riktig förlossnings säng där inne) och trycker så fruktansvärt hårt på magen att jag senare hade stort blåmärke på magen.
Jag förstår att hon gjorde detta för att hjälpa ut bebisen så fort som möjligt men det var inte en trevlig upplevelse.
Läkaren drar (som jag uppfattar) allt den orkar i sugklockan och ut kommer han med navelsträngen runt halsen.
De klipper navelsträngen och springer iväg med honom till ett bord längre bort där barnläkaren suger rent lungorna. Vad jag har förstått var han ganska slapp i början men repar sig snabbt och skriker till.
Jag själv hade såklart spruckit en hel del och behövde sys. Det var tydligen mycket svårt att sy eftersom jag var mycket svullen i underlivet. Inte så konstigt kanske med tanke på hur stor bebisen var. Han vägde nästan 5300g och senare på Neonatal visade det sig att han var 58cm lång, med ett ganska stort huvudmått, har för mig att det var nåt på 40-42cm.
Love hamnade på Neonatal avdelningen och jag själv fick åka till IVA.

Jag fick den sk spinal/epidural- huvudvärken efteråt som satt i flera dagar. På detta elände fick jag även lunginflammation och mådde mycket dåligt.
Låg inne på BB i 1vecka. Vi är självklart mycket tacksamma (speciellt till Dr X ) som handlade mycket snabbt och som vi anser räddade livet på vår son Love. Men hade jag som födande mamma fått bestämma i operationssalen hade det definitivt blivit kejsarsnitt istället. Jag begärde att få prata med barnmorskan som närvarade vid förlossningen, och det fick jag, hon ringde mig hem och vi pratade om allt som hände där.
Jag ville även att Dr x skulle ha hand om min efterkontroll, och det fick jag. Var där och pratade med henne om förlossningen. Hon var för övrigt uppe hos mig på BB och förklarade varför det blev som det blev.
Känner att egentligen hjälpte det inte mycket med de samtalen, jag hade ångest kvar över förlossningen länge.

Med denna beskrivning av Loves förlossning har jag beslutat mig för att få beviljat planerat kejsarsnitt.
Vill som sagt ALDRIG mer gå igenom en vaginal förlossning igen.
Ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att detta barn jag nu väntar inte behöver bli lika stor. Eller att vi ska ha koll på bebisen storlek med extra ultraljud med viktbeskattning osv. Eller att inget behöver gå snett denna gången vid förlossningen.

Jag vill må bra under denna graviditet och inte behöva gå orolig och vänta. Därför vill jag veta så tidigt som möjligt när kejsarsnittet ska göras. För jag förväntar mig att ni ska gå mig till viljes och bevilja planerad kejsarsnitt.

Är införstådd med vilka risker ett kejsarsnitt innebär. Jag har tagit del av den informationen som finns genom att läsa på internet, på sjukvårdens olika hemsidor, läst i böcker, och läst olika artiklar.
Riskerna kan ju vara att blöda mycket under kejsarsnittet, såret kan bli infekterat, man kan få blodproppar m.m, och man har ont i operations såret länge efteråt.

Men jag är villig att ta dem riskerna. Vet även att bebisen mår OFTAST bäst av att födas vaginalt med all den pressen som lungorna utsätts för under nerfärden. Bebisen får en knuff till att andas själv lättare från början.

Så jag hoppas att den som bestämmer, beviljar planerat kejsarsnitt för mig.

Så här skrev jag, har bara tagit bort namnen på de läkare som var inblandade...

Vad tycker ni?
Fattades det ngt?

Kommentera gärna...

tycker mig verkligen ha poängterat mitt NEJ till en vaginal förlossning, men de lyssnar inte...det är lönlöst, hos överläkaren var jag VÄLDIGT bestämmd, faktiskt lite arg i min ton när jag satt där o kände mig överkörd, sa tom att KARIN du lyssnar inte på MIG hur JAG känner det, JAG kan inte föda vaginalt osv, men det hjälper inte...har tom begärt ut hennes text som hon hade skrivit på datorn om hur vårt möte gick, intressant läsning..kan skriva ner lite här vad hon skrev om mig...

Pat upplevde förlossningens slutskede som mkt traumatisk, både för sig själv och maken. "allt var bra hela tiden ända fram till de sista minuterna" (riktigt så menade jag det inte ifs, kände paniken komma redan innan) och då blev allt kaos och panik".
Får ångest när hon tänker på detta och panik vid tanke på kommande förlossning. Säger att det är helt otänkbart att föda vaginalt, och att det enda hon kan tänka sig är ett planerat kejsarsnitt. tycker det är mkt dåligt att man inte själv får välja förlossningssätt här i Borås, för på många andra håll i landet får man det mkt lättare.
Pat återkommer gång på gång till att det som gjorde förra förlossningen så dålig på slutet var barnets storlek (inte riktigt bara det känner jag, men återigen fick jag inte fram vad jag vill säga, det är ju inte ALLT)Den oron o rädslan kan hon bara inte tänka sig att uppleva igen, och kommer förresten uppleva hela tiden nu i 20veckor till om hon inte får ett löfte om snitt.

Jag berättar om risker och tänkbara komplikationer i sanband med snitt och att ett bättre alternativ vore igångsättning i v38 (senaste förlossningen startade först v42 för att barnet inte ska hinna bli så stort. När hon nu födde ett så stort barn vaginalt, med ett snabbt nedträngade till bäckenbotten och en lätt sugklocka på två dragningar (så upplevde jag verkligen inte det hela) är ju chansen för en smidig vaginalförlossning mkt stor om barnet skulle väga KANSKE 1kg mindre än det förra. Jag erbjuder ett induktionsförsökvid ca v38 fulla veckor, med anläggning av EDA före värkstart.Om man inte får igång henne skulle man kunna DISKUTERA snitt som alternativ då.
Med en sådan planering skulle man ge henne en chans till den bästa förlossningsvarianten med minst komplikationsrisk, utan att bädda för en upprepning av den tidigare traumatiska upplevelsen.
Pat kan inte alls se fördelarna med denna planering, även om jag gång på gång förklarar att det är med hennes bästa för ögonen som jag gör denna bedömmning. Pat gråter mkt under samtalet, jag lyssnar noga och ger pat mer än dubbelt så mkt tid som eg är avsatt, men hon upplever att jag inte bryr mig om henne och det tycks som om hon inte blir nöjd annat än om jag accepterar hennes begäran om snitt.
Jag o Dr X som också var med vid samtalet upplever att pat har en obearbetad krisreaktion från föregående förlossning och att det är viktigt att hon ges proffesionell hjälp att bearbeta detta för sitt psyk. välbefinnande skull, OAVSETT på vilket sätt hon kommer att förlösas. vi erbjuder aurora kontakt och psykolog kontakt om hon nu vill det. Pat är dock INTE nöjd när hon lämnar mottagningen och skulle bli det endast om jag gjorde henne till viljes och gav tid för snitt.
Sorry att det blev långt, hoppas ni orkar läsa...

Grattis, va skönt att det gick så smidigt för dig, annars hade ngt varit riktigt galet med sjukvården...

Fru U skrev 2008-04-25 11:56:32 följande:

Tack för förslagen men tyvärr har läkaren redan fått detta brevet vid vårt möte för många veckor sedan, ville bara se vad ni tyckte om det...

Fru U skrev 2008-04-25 11:56:32 följande:

sen fick jag ju min EDA, men det tog flera timmar och då hade jag ju redan lidit tillräckligt....jag menar, inte så lätt för ett huvud på 42cm att glida ner i slidan inte...normalstora bebishuvud är ju runt 25cm...de där extra cm gör mkt..

självklart menar jag 35cm...inte 25cm