Varför kan jag inte glädjas????

Nä, det gör man inte och inte kan man kontrollera känslorna heller. Det gör ont i hela kroppen liksom. Usch.

Exakt! Det är det som är så hemskt. Man känner sig som en hemsk människa men man är så medveten om känslorna som inte går att kontrollera. Och inte vänjer man sig heller. Det blir bara värre!

Nu i veckan så släppte min bästa kompis bomben att de väntar sitt första barn. Vi ses inte så ofta men har hållit kontakt via mail. Hon vet om vad vi går igenom (försökt sen augusti -06 och gjort utredning där allt var tipptopp) och hur jobbigt jag tycker att det har varit med min gravida kollega som det tog fyra månader för att bli på smällen. Kollegan har precis gått på mammaledighet och jag njuter på jobbet, ingen fet mage som alla komenterar och beundrar. Så talar bästisen om liksom i förbifarten i sitt mail att de gjort graviditetstest för mensen kom ju aldrig och det visade sej vara positivt. De är chockade men lyckliga och har talat om för familjen och vart på inskrivning. Till saken hör att de nyss slutat med p-piller och skulle köra "säkra" perioder för de vill inte ha barn riktigt än. Hon trodde verkligen inte att hon var på smällen. Hon har inte gett den minsta hint om att hon väntade på mensen så beskedet kom verkligen som en överrasking för mej. Så jag skrev ett surt mail där jag talade om att jag var lessen, sårad och inte kunde känna någon som helst glädje för deras skull just nu och jag talade om att jag verkligen inte kunde fatta hur orättvis världen kan vara. De som inte ens försöker bli med barn blir det utan vidare men inte vi som försökt så länge och verkligen längtar så efter ett litet knyte. Jag trodde ju att hon om någon skulle förstå hur jobbigt det är att gå på den här sidan av livet, hon har ju själv vart nere på botten för ca två och ett halvt år sen när hennes ex dumpade henne och då fanns jag där och stöttade henne och såg till att hon höll sej ovanför ytan. Snacka om att man känner sej sviken och lurad.

Jag har ju försökt vara glad och hålla god min inför alla som bli med barn, som när min lillebror talade om att han och hans tjej skulle ha barn. Då hade vi försökt i 6 månader. Visst, jag bröt ihop och tyckte det var jobbigt men det gick över. Man får ju bita ihop. Lika så för min kollega, syntes lång väg att hon var på smällen efter semestern, också skitjobbigt men vad gör man när man jobbar sida vid sida? Biter ihop. Men nu orkar jag inte hålla god min längre, inte för någon som inte tar någon som helst hänsyn utan bara vräker ur sej att hon är på smällen och hoppas på att inte spy för hon har kräkfobi. Hon har inte visat något intresse utan bara slätat över med fraser som vad skönt att det inte är nått fel, nu tar det sej nog ska du se. Det enda som glädjer mej just nu är att hon förmodligen kommer att kräkas och bli fet. Jag kommer förmodligen ur det här svarta mörka nångång men jag tror inte att hon kommer vara min vän. Vi som skulle vara gravida och feta ihop.

near

samma som mitt liv såg ut i början
verkligen inget roligt när det händer så..
min sambos bror väntar sitt andra barn nu snart 1år mellan barnen knappt... det känns kan jag säga..
vill inte ens närma mig henne..
hans andre bror och hans tjej väntade barn numemr 1 men tydligen får mf hela tiden,verka vara nåt skumt, men orka inte bry mig mera... som dig man vill bara gräva ner sig..

krama om

Jag vill verkligen inte vara så här bitter och ogynsam. jag har alltid varit så glad förut. Ibland så vill jag verkligen bara skita i allt, börja skydda oss igen och strunta i allt vad barntillverkning heter. Jag vill verkligen vara glad för hennes skull. Tänk att få se magen växa, klappa på den, känna att nått rör sej därinne, se sambons min när han känner sparkarna. Måste vara underbart att få uppleva. Men de som får uppleva det verkar inte vara det minsta tacksamma. jag lova och svär att om jag någonsin blir med barn så ska jag inte klaga en enda gång utan bara njuta av att den vänder på sej och sparkar på kissblåsan så hårt att man vill kräkas. Jag ska gladeligen hoppa ur sängen bara för att få kräkas. Hatar att vara oförklarligt barnlös. Fast det är klart då finns det väl ett litet hopp för oss ändå. Tjejen, din sambo älskar ju dej oavsett vad. Barn är inte allt men för oss tjejer så betyder det nog mer än för våra män.

Precis så har jag också tänkt, att jag inte ska klaga över att må illa osv om jag blev gravid. Just nu skulle vad som helst vara bättre än detta helvete. Det är svårt när omgivningen tycker synd om den som får bära livet, känns som om man har mist båda benen och alla tycker synd om atleten som har träningsvärk!

TS förstår hur du känner o de är självklart att man får känna så!!! ja beklagar ditt MA i julas har precis fått 2 på raken ett i feb o ett nu i mars.

TS: Jag förstår precis hur du känner och det är helt normalt. Det är ju inte det att du missunnar dom utan det är väl självklart att du helst av allt skulle vilja ha ett eget barn. Du behöver inte känna att du måste bli glad för deras skull. Försök acceptera att du får vara ledsen och besviken, det har ju inte med dom att göra utan med din barnlöshet att göra.

Jag och min sambo har försökt bli gravida i 3 år, varav det har skett ett MF pga druvbörd under denna period. Under denna tid har tre av mina kompisar hunnit få barn (varav en fick sitt barn på samma BF-datum som jag och sambo skulle haft barn, och han ville också bums att jag skulle gå in på hans hemsida och glo på hans nyföding, skriva grattis i hans gästbok osv osv...naturligtvis gjorde jag det med god min men var ändå så arg inombords, man borde fatta! ), min sambos syster har hunnit få TVÅ ungar, min sambos andra syster blev gravid av misstag och gjorde abort.
Samtidigt förväntar sig folk att man själv bara ska bita ihop och vara sååå överlycklig för deras skull, iaf en del. Min senaste kompis som fått barn nu i påsk har ändå förståelse (har pratat med henne en hel del om vår barnlöshet) och henne kan jag ändå vara glad för på ett annat sätt. Men som t ex sambons syster som hunnit få två ungar fast hon började försöka få barn efter oss är den mest egoistiska, egocentrerade kä**ing jag någonsin träffat. När hon berättade att hon var gravid med första barnet höll jag masken och gick in på en offentlig toalett och bara storgrät. Jag och sambon skulle ha gått på bio men jag klarade inte av det. En månad efter att jag fått konstaterat druvbörd och blivit skrapad så ville systern att vi skulle komma förbi och kolla på hennes barn och fira hennes födelsedag. Psyket orkade helt enkelt inte så jag avstod och bara sambon gick dit. Då satt hon och pratade massa skit om mig till min sambo om att jag är sjuk i huvudet som inte kan vara glad för hennes skull osv. Detta säger hon fast jag umgåtts med henne under hennes graviditet, frågat massor om hennes framtida barn osv av artighet (tror hon på allvar att jag är så himla intresserad? ). Hon har dessutom i efterhand sagt att det är Gud som avgör vilka som får barn och att jag och min sambo kommer hamna i helvetet (ja, vi har blivit osams pga allt som hänt och det sistnämna har hon sagt när hon är osams med oss).

Earth Angel skrev 2008-03-25 15:19:32 följande:Det måste vara det absolut värsta jag hört någonsin till en ofrivilligt barnlös. Mycket annat är ofta bara rent taktlöshet och inte sagt för att vara elakt (men blir det) men det där var bara hur elakt som helst.

Skulle ha väldigt svårt att ha kontakt med henne efter en sån kommentar.

Ja, men det är ju pågrund av olika sådana typer av påhopp som vi inte har kontakt med henne i dagens läge tyvärr (allt som sagts och gjort har jag inte skrivit här heller). Eller tyvärr och tyvärr; det känns mest skönt måste jag säga. Varför ska man umgås eller ha kontakt med människor som man mår dåligt av att umgås med?

Kan bara ansluta mig till dina tankegångar. Själva har vi försökt i 5-6 år att få barn. I bagaget har vi ett barn vi förlorade direkt efter förlossningen och ett missfall och jag vet att vi riskerar fler missfall. Just nu på jobbet väntar de tjejer som inte ens hade en tanke på barn när vi väntade vår son. Att hela tiden se sig frångådd av alla andra tär otroligt på psyket. Att se glad ut och gratulera andra när man skriker och gråter inombords tar så otroligt mycket energi. För oss som har varit så nära sticker det i hjärtat varje gång när jag ser en liten kille på runt 2 år för så stor skulle vår kille ha varit idag om han fått leva.

Ha inte dåligt samvete för dina känslor för det gör bara det onda värre. Nej du måste få släppa ut de negativa känslorna för att vistas i en värld där man är ofrivilligt barnlös innehåller redan så mycket negativitet.

Hoppas att ni inom en snar framtid lyckas nå era drömmars mål. Kramis

Usch vad det finns hemska människor. Är det underligt att man behöver vara ifred ibland. Hemskt av henne att säga så Earth Angel.

Jag vet precis hur det känns, jag har nu haft den STORA turen att bli gravid genom IVF men jag kan fortfarande inte fatta det. Jag trodde att hela världen skulle få barn utom vi. Jag kan fortfarande bli ledsen när min syster pratar om sin grav(hon har BF 2 veckor efter mig) för jag kan inte fatta att jag verkligen är gravid. eller när andra kommer och berättar att de ska ha barn så kan jag fortfarande få den där klumpen i halsen och det svarta hålet i själen blir ännu större.

När en av mina vänner(den enda av mina vänner som har barn) blev gravid efter 4 månaders försök så blev jag jätteledsen och grät i 2 dagar. Jag skrev ett inlägg här på FL att jag tyckte livet var orättvist och att det var det värsta som kunde hända. Jösses vilka påhopp jag fick! Jag vet att skriva att det var det värsta som kunde hända låter illa men just då rasade hela min värld och det var det jag kände just då.