Varför kan jag inte glädjas????

TS: Jag förstår precis hur du känner och det är helt normalt. Det är ju inte det att du missunnar dom utan det är väl självklart att du helst av allt skulle vilja ha ett eget barn. Du behöver inte känna att du måste bli glad för deras skull. Försök acceptera att du får vara ledsen och besviken, det har ju inte med dom att göra utan med din barnlöshet att göra.

Jag och min sambo har försökt bli gravida i 3 år, varav det har skett ett MF pga druvbörd under denna period. Under denna tid har tre av mina kompisar hunnit få barn (varav en fick sitt barn på samma BF-datum som jag och sambo skulle haft barn, och han ville också bums att jag skulle gå in på hans hemsida och glo på hans nyföding, skriva grattis i hans gästbok osv osv...naturligtvis gjorde jag det med god min men var ändå så arg inombords, man borde fatta! ), min sambos syster har hunnit få TVÅ ungar, min sambos andra syster blev gravid av misstag och gjorde abort.
Samtidigt förväntar sig folk att man själv bara ska bita ihop och vara sååå överlycklig för deras skull, iaf en del. Min senaste kompis som fått barn nu i påsk har ändå förståelse (har pratat med henne en hel del om vår barnlöshet) och henne kan jag ändå vara glad för på ett annat sätt. Men som t ex sambons syster som hunnit få två ungar fast hon började försöka få barn efter oss är den mest egoistiska, egocentrerade kä**ing jag någonsin träffat. När hon berättade att hon var gravid med första barnet höll jag masken och gick in på en offentlig toalett och bara storgrät. Jag och sambon skulle ha gått på bio men jag klarade inte av det. En månad efter att jag fått konstaterat druvbörd och blivit skrapad så ville systern att vi skulle komma förbi och kolla på hennes barn och fira hennes födelsedag. Psyket orkade helt enkelt inte så jag avstod och bara sambon gick dit. Då satt hon och pratade massa skit om mig till min sambo om att jag är sjuk i huvudet som inte kan vara glad för hennes skull osv. Detta säger hon fast jag umgåtts med henne under hennes graviditet, frågat massor om hennes framtida barn osv av artighet (tror hon på allvar att jag är så himla intresserad? ). Hon har dessutom i efterhand sagt att det är Gud som avgör vilka som får barn och att jag och min sambo kommer hamna i helvetet (ja, vi har blivit osams pga allt som hänt och det sistnämna har hon sagt när hon är osams med oss).

Ja, men det är ju pågrund av olika sådana typer av påhopp som vi inte har kontakt med henne i dagens läge tyvärr (allt som sagts och gjort har jag inte skrivit här heller). Eller tyvärr och tyvärr; det känns mest skönt måste jag säga. Varför ska man umgås eller ha kontakt med människor som man mår dåligt av att umgås med?