Varför kan jag inte glädjas????

alltså jag förstår hur du känner. även om jag kan tycka att det är så fel, att missunna ngn annan ett barn "bara för att" du inte har fått ngt eget än..

Men ja.. alltså jag förstår hur du menar. jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag var i samma sits som dig, faktiskt!


Jag håller tummarna att du blir gravid snart!
kram

Jag och min man har försökt bli gravida i över tre år, och gått igenom tre IVF behandlingar + fått ett MA nu i januari.

Min mans syster och hennes sambo har nu en dotter på 5 månader, som blev till på i princip första försöket, och jag har fortfarande svårt att vara JÄTTEGLAD för deras skull. Jag älskar bebisar, men till och med jag tar nästan avstånd från denna lilla juvel...och hon har ju inte gjort något...
Systern och hennes sambo var för övrigt inte över huvud taget några barnmänniskor innan dem blev gravida, dem hade aldrig pratat om att dem ville ha barn.

Så visst är jag otroligt avundsjuk, men jag kan inte tänka att livet är orättvist, då skulle jag gå under som människa...

Självklart är dem värda barn lika mycket som någon annan. Bara för att vi inte får någon liten just nu, så måste jag fortfarande unna alla andra det. Det är ju en stor del av "LIVETS GODA".

Men jag kan absolut förstå hur du känner.
Kram till dig!!!
Lyckan finns för alla, den tar bara en liten omväg för er!!!

Tack för era kramar. De kan verkligen behövas ibland.
Idag känns det bättre men det går upp och ner hela tiden. Nu är jag redo för nya tag igen. Den 29/2 ska jag börja spraya inför vårat första IVF försök.
Det ska bli jätte spännande och jag hoppas att det går vägen. Men samtidigt så känns det ju självklart lite pirrigt, tänk om det inte funkar.
PS Jag missunnar självklart ingen annan att få känna lyckan av en liten men ibland så önskar jag bara att saker och ting inte skulle vara så komplicerade. Och jag tycker ibland att det är jobbigt att se gravida magar när jag inget hellre vill än att själv få vara gravid. Jag är ju så himla redo DS

Härligt att ni ska börja IVF-behandling. Då har ni kommit en bit på vägen i alla fall.
Då önskar jag er all lycka!!!!
Massa stärkande kramar!!!!

Tack så mycket Majken1
Såg att ni också hade genomgått IVF. Hur har det gått för er?
Håller tummarna för att ni snart får en liten också.
Kram

Dina känslor är helt "normala" i barnlöshetskretsar - om det nu kan vara till den minsta tröst... När man försökt så länge som ni och fått gå igenom de motgångar som ni haft så är det ju helt naturligt att det känns rent ut sagt för j-vla orättvist när "alla andra" bara går och "skaffar" barn! Som om de smiter före en i fiskdammskön och sen när man kommer fram är godiset slut. Ändå stod man själv där först. Det är svårt att stå bredvid och se på när andra får det man helst av allt vill ha.

Min syster blev gravid "av misstag" när vi hade försökt ett halvår. Då visste vi redan innan vi började försöka att det antagligen kunde bli problem eftersom läkare tidigare mumlat om pco. Precis när syrran blev gravid hade jag insett att vi verkligen hade problem och jag klarade knappt av att prata med henne på telefon. Det kändes nästan som att de tog det barn som skulle varit vårt. Helknäppt jag vet men man kan ju inte styra över sina känslor Nu är min tvåårige systerson bland det käraste jag har

Barnlöshet sitter så djupt att det är svårt att förstå känslan för någon som inte själv är drabbad. Och hur förklarar man egentligen på ett bra sätt varför man vill ha barn?! Det går inte att ta på och ändå är det det enda man tänker på när man försökt i tre år.

Jag hoppas verklgien att ivf är svaret för er Lycka till!

Det har gått sådär med våra IVF.
Vi gjorde ett färskförsök i juni, det blev minus. Eftersom vi fick två små eskimåer nedfrysta då så gjorde vi ett frysförsök i september som också det visade minus.
Då valde vi att byta klinink, rent psykologiskt, så i november gjordes ett nytt färskförsök som blev ett PLUS!!!
Denna graviditet slutade tyvär för snart fyra veckor sedan, när jag var tvungen att skrapas efter att det upptäcks vid VUL att det inte fanns något foster i fostersäcken sk ofostrig graviditet där fostersäck och moderkaka fortsätter att växa men fostret har tillbakabildats pga kromosonstörningar.

Nu väntar vi på att min mens ska komma tillbaka så tar vi nya tag efter det...

Jag tycker det är helt okej om man inte är glad åt någon annans graviditet. Varför måste man vara glad om några andra får det man själv kämpar för att få? Det handlar ju inte om missunsamhet, utan bara att man också vill ha det som andra får.

Jag tror man mår bättre i barnlöshetseländet om man tillåter sig att sörja och tycka det är orättvist. Man bör förstås inte visa sitt missnöje framför dem som blir med barn, de kan ju inte hjälpa att det gick lätt för dem lika lite som vi kan hjälpa att vi får kämpa år ut och år in.

Vi fick kämpa i tre år och gjorde fyra IVF...fick plus på det fjärde försöket. Men det var nära att man gav upp många gånger. När det var som värst klarade jag knappt av att befinna mig i miljöer där det fanns stora magar...och när någon bekant blev med barn. Ja, då storgrinade jag över att vi aldrig fick ett plus.

Det känns så skönt att få stöttning av fler som har varit i liknande situationer. Det känns alltid lättare att gå vidare när man vet att det finns fler som jag och att jag inte är helt onormal.
Hoppas att alla vi som inte har plussat än får en underbar vår och att det blir en lyckans vår med många plus.
Till er som har plussat önskar jag lycka till med magen och det blivande lilla knytet.

Ts

Jag förstår exakt hur du menar

Jag och min sambo har förssökt i 3år nu i januari 2008..

jag höll på att gråta tårarna ur mig när min sambos morfar hastigt lämnade oss, första och sista gången jag fick se honom den julen, samma dag som min sambos bror och hans NYA tjej sa att dem väntade barn, en hel chock la sig över svärmors lägenhet..
alla var tysta och halvt glada, ja satt bara och stirrade på sambons brors flickvän, ja fick inte fram ett enda knyst, ja bara kände dra åt helvete, ja kände hur tårarna började tränga sig på mer och mer, ja fick panik när folk omkring hela tiden pratade om lyckan osv, 2.a månaden hörde jag, ja gick med hunden ut på balkongen och min lika gråt färdiga men härdade sambo förstog ingenting, att hunden ville gå ut igen fast han redan hade varit det precis, ja kunde knappt få med honom ut, vi fattade ingenting..
mest ett hugg mot magen för min del, det enda ja hade i huvet var, få missfall..
ja vet dömmande och dumt, men i den situationen var jag svartsjuk, dem skulle få nåt jag och sambon kämpar längre för... ja menar hallå orättvist..

tiden gick och april kom, (då min mormor fyllt år innan) dog min sambos morfar, helt sådär, han hann bli 80år, hann inte mormor bli, konstigt nog det där..
sorgen bröt ut, inte mer att tänka på... vi får lägenhet här vi bor nu, men fanns bara en skit fin trea, som vi genast blev kära i, planerade redan innan vi fick beskedet att vi fick den, perfekt slipper flytta när vi väl får barn, det rummet till barnet..

Vi flyttade efter att sambon blev fabror till en liten saga, söt tjej..
Ja försökte att hantera sorgen köpte massor av kläder till ungen...
Men har inte träffat henne mer än en gång och snabbt hos svärmor när saga och hennes mamma vart där, när saga var någon månad gammal...

Ja vet inte varför de inte blivit fler gånger, men ändå... så kom omgången igen..
NU fick vi förra året igen veta på jualafton tillomed tror jag att sambons andra bror, 30åringen väntade barn med 17åriga nya flickvännen, hm samma som förra julen..
förvirrad förtvivlad tvingar jag i julmaten med ett falskt leende på läpparna, sambons hopp släcktes på nytt och hörde hans förtvivlan i halsen, du pappa, hm kan inte tro det..
seda kläcker hans andre bror (sagas pappa) att dem väntar nummer 2...

jag kunde inte mer än att försöka spela med denna julafton..
ja försökte så got det var att hålla modet uppe...
jag försökte vara snäll men var inte kontaktbar...

gick som en zombi och kunde inte ens se på sambons brors tjej, som kommer nästan varenda dag med saga till svärmor, vi bor precis här på samma kvarter, men svärmor förstår inte att detta vi går igenom är smärtsamt, att ja inte alltid ha lust att klampa in om saga och hennes gravida mamma och pappan är där lyckliga och skit...

ja orkar knappt me vardagen som den går förbi...
är inne på andra kuren pergotime, blev ägglosning förra gången men inget barn..
hoppas på denna gången, men hoppet är inte så stor del i mitt liv mera...

krama om dig vännen, finns om du någon gång behöver prata
ps förlåt att ja tog upp 100 sidor på din tråd