Varför kan jag inte glädjas????

Skrattigtjej: Jag lider verkligen med dig. På jul vill man ju vara glad och umgås med nära och kära men det är inte lätt när längtan efter något som känns ouppnåeligt är så stor.
Jag fick ett ma i december-07, skulle bara göra ett u-ljud för att få se det lilla knytet, men där fanns inget levande, så 18/12 gjorde jag en skrapning. Så jag vet vad det innebär att "låtsas vara glad på jul"
Hoppas att allt går bra för dig och att det blir ett litet pyre snart. Styrkrkramar till deig också.
Känns alltid skönt att dela sin smärta med någon, och det brukar kännas lite lättare efter att man har fått skriva av sig.

Jo specielt när hon som betydde så mkt för mig, dog 6 dagar innan jul.
Mina halv syskon (deras bio farmor) tillät mig inte att gå på hennes begravning, dem har alltid varit så hela mitt och lilla systers liv, men d tyckte ja var droppen..
vart deppig sedan dess, dem vägra tala om vart hennes gravsten är heller...

Ja specielt när svärmor sa till mig och sambon för 3år sedan att vi skulle sätta fart, så hon fick barnbarn innan hon dör, hon har ju barnbarnet hon vela ha nu, snart 3st..
ändå fortsätter hon gnälla över att hon inte komme få se det sista barnbarnet, hennes älsta son ska få snart, suckar gör man fan hur blir hon när man väl är gravid ig..

ush beklagar sorgen

Min mamma kämpade 6år ca, med stora syster (endometrios) och deras pappa hade slöa simmare och för få, iaf så blev hon gravid, men när hon försökte i 4år med nr 2, fick hon som du inget foster, det hade slutat växa och doktorn kunde inte förklara vad det var, han kunde inte ge henne ett bra svar, men hon krävde bara ett sannerligt svar..

sedan fick hon min andra syster, när hon träffade min pappa sa det bara pang
hehehe ja älskar att säga så änniu mindre att tänka det..

styrke kramar till dig med, vr inte menningen ta upp plats i din tråd :-s
dem flesta bruka tycka man är trög som ska skriva sin historia med..
men tänkte de kan vara lite tröst iaf...
krama om

Det är klart att man får känna så! Det är inte alltid lätt att glädjas åt andras graviditeter. Inte ens om man har egna barn redan... och det är ju nästan ännu mer tabu.  För då har man ju ingen "anledning" att känna så.

Har ni sett serien "Tell me you love me" som går på Canal+ ? Den är faktiskt himla bra, och har precis detta temat bl.a....

När jag fick reda på att min svägerska var med barn, igen, samma dag som jag fick missfall, ville jag bara gå och gömma mig under en sten... Jag till och med vägrade att fira jul med den sidan av släkten. Tyckte att det var så himmla orättvist, de hade hunnit bli med barn 2 gånger och vi hade fortfarande inte lyckats. Och deras nya "är ett misstag". Varför var då vi, som så gärna ville ha barn, som fick missfall och inte dem?

Fast nu har jag vant mig vid det, och kan inte vänta tills i maj när nummer 2 kommer. Och finns det något roligare än att leka med nummer 1, världens gulligaste lilla tös? Visst är det orättvist, men kanske finns det någon anledning till att just vi har det svårt att få barn. Kanske är det tänkt att vi ska adoptera istället för att få egna barn. Det är i alla fall det jag säger åt mig själv när ytterligare någon i bekantskapskretsen blir med barn.

När min bror ringde och sa att det skulle ha barn (efter ett försök) fick han ett storgråt tillbaka av mig. Jag ville verkligen bara vara glad men det är en omöjlig känsla. Fick idag samtal av en kompis som oxå blivit gravid på första och det börjar genast värka i hela kroppen. Men det är nog inte så lätt för dom att berätta heller då dom vet att jag lider men de måste ju...

Förstår precis hur de känns. Varje gång man hör någon som blivit gravid hugger de i hjärtat! Och så får man så dåligt samvete sen, känner sig som en dålig människa, att man missunnar andra. Så e de ju inte egentlligen, men när man kämpar o kämpar, sen lyckas andra direkt, de e så jävla orättvist! Sen blir en tjej jag känner, gravid bara av att titta på ett par kalsonger, hon har nog gjort sex aborter, och vill sterilisera sig för hon har så många ungar att hon inte orkar längre. Fan de e ju inte klokt... Hur mkt ska man stå ut me...

Det är helt normalt att känna så, jag känner så av o till o de första åren vi försökte undvek jag faktiskt helt bekanta som var gravida el hade barn... jag kunde inte låtsas vara glad när jag mådde så dåligt själv av våran barnlöshet......

Vet EXAKT vad du menar TS. Precis så har jag också känt: Ledsen och avundsjuk - för att sedan skämmas över mina egna reaktioner, för att jag vill ju vara en "god" person som är glad för andras skull...

Stor kram!!!

Usch, jag ställde in en fika med min nygravida kompis ikväll. Kan bara inte sitta där och se henne stråla och inte ha förmågan att glädjas med henne. Det känns som om de som blir gravida i min omgivning blir det på bekostnad av mig, sjukt eller?

Förstår hur du känner. Fick reda på i veckan att min sambos kompis o hans tjej ska ha sitt första barn. Jag började gråta och har mått ännu sämre sen dess. Fick ju mf för lite över två veckor sen... usch tycker inte om dessa känslor