Varför kan jag inte glädjas????

Jag och min man har försökt bli gravida i över tre år, och gått igenom tre IVF behandlingar + fått ett MA nu i januari.

Min mans syster och hennes sambo har nu en dotter på 5 månader, som blev till på i princip första försöket, och jag har fortfarande svårt att vara JÄTTEGLAD för deras skull. Jag älskar bebisar, men till och med jag tar nästan avstånd från denna lilla juvel...och hon har ju inte gjort något...
Systern och hennes sambo var för övrigt inte över huvud taget några barnmänniskor innan dem blev gravida, dem hade aldrig pratat om att dem ville ha barn.

Så visst är jag otroligt avundsjuk, men jag kan inte tänka att livet är orättvist, då skulle jag gå under som människa...

Självklart är dem värda barn lika mycket som någon annan. Bara för att vi inte får någon liten just nu, så måste jag fortfarande unna alla andra det. Det är ju en stor del av "LIVETS GODA".

Men jag kan absolut förstå hur du känner.
Kram till dig!!!
Lyckan finns för alla, den tar bara en liten omväg för er!!!

Härligt att ni ska börja IVF-behandling. Då har ni kommit en bit på vägen i alla fall.
Då önskar jag er all lycka!!!!
Massa stärkande kramar!!!!

Det har gått sådär med våra IVF.
Vi gjorde ett färskförsök i juni, det blev minus. Eftersom vi fick två små eskimåer nedfrysta då så gjorde vi ett frysförsök i september som också det visade minus.
Då valde vi att byta klinink, rent psykologiskt, så i november gjordes ett nytt färskförsök som blev ett PLUS!!!
Denna graviditet slutade tyvär för snart fyra veckor sedan, när jag var tvungen att skrapas efter att det upptäcks vid VUL att det inte fanns något foster i fostersäcken sk ofostrig graviditet där fostersäck och moderkaka fortsätter att växa men fostret har tillbakabildats pga kromosonstörningar.

Nu väntar vi på att min mens ska komma tillbaka så tar vi nya tag efter det...