Varför kan jag inte glädjas????

Nu i veckan så släppte min bästa kompis bomben att de väntar sitt första barn. Vi ses inte så ofta men har hållit kontakt via mail. Hon vet om vad vi går igenom (försökt sen augusti -06 och gjort utredning där allt var tipptopp) och hur jobbigt jag tycker att det har varit med min gravida kollega som det tog fyra månader för att bli på smällen. Kollegan har precis gått på mammaledighet och jag njuter på jobbet, ingen fet mage som alla komenterar och beundrar. Så talar bästisen om liksom i förbifarten i sitt mail att de gjort graviditetstest för mensen kom ju aldrig och det visade sej vara positivt. De är chockade men lyckliga och har talat om för familjen och vart på inskrivning. Till saken hör att de nyss slutat med p-piller och skulle köra "säkra" perioder för de vill inte ha barn riktigt än. Hon trodde verkligen inte att hon var på smällen. Hon har inte gett den minsta hint om att hon väntade på mensen så beskedet kom verkligen som en överrasking för mej. Så jag skrev ett surt mail där jag talade om att jag var lessen, sårad och inte kunde känna någon som helst glädje för deras skull just nu och jag talade om att jag verkligen inte kunde fatta hur orättvis världen kan vara. De som inte ens försöker bli med barn blir det utan vidare men inte vi som försökt så länge och verkligen längtar så efter ett litet knyte. Jag trodde ju att hon om någon skulle förstå hur jobbigt det är att gå på den här sidan av livet, hon har ju själv vart nere på botten för ca två och ett halvt år sen när hennes ex dumpade henne och då fanns jag där och stöttade henne och såg till att hon höll sej ovanför ytan. Snacka om att man känner sej sviken och lurad.

Jag har ju försökt vara glad och hålla god min inför alla som bli med barn, som när min lillebror talade om att han och hans tjej skulle ha barn. Då hade vi försökt i 6 månader. Visst, jag bröt ihop och tyckte det var jobbigt men det gick över. Man får ju bita ihop. Lika så för min kollega, syntes lång väg att hon var på smällen efter semestern, också skitjobbigt men vad gör man när man jobbar sida vid sida? Biter ihop. Men nu orkar jag inte hålla god min längre, inte för någon som inte tar någon som helst hänsyn utan bara vräker ur sej att hon är på smällen och hoppas på att inte spy för hon har kräkfobi. Hon har inte visat något intresse utan bara slätat över med fraser som vad skönt att det inte är nått fel, nu tar det sej nog ska du se. Det enda som glädjer mej just nu är att hon förmodligen kommer att kräkas och bli fet. Jag kommer förmodligen ur det här svarta mörka nångång men jag tror inte att hon kommer vara min vän. Vi som skulle vara gravida och feta ihop.

Jag vill verkligen inte vara så här bitter och ogynsam. jag har alltid varit så glad förut. Ibland så vill jag verkligen bara skita i allt, börja skydda oss igen och strunta i allt vad barntillverkning heter. Jag vill verkligen vara glad för hennes skull. Tänk att få se magen växa, klappa på den, känna att nått rör sej därinne, se sambons min när han känner sparkarna. Måste vara underbart att få uppleva. Men de som får uppleva det verkar inte vara det minsta tacksamma. jag lova och svär att om jag någonsin blir med barn så ska jag inte klaga en enda gång utan bara njuta av att den vänder på sej och sparkar på kissblåsan så hårt att man vill kräkas. Jag ska gladeligen hoppa ur sängen bara för att få kräkas. Hatar att vara oförklarligt barnlös. Fast det är klart då finns det väl ett litet hopp för oss ändå. Tjejen, din sambo älskar ju dej oavsett vad. Barn är inte allt men för oss tjejer så betyder det nog mer än för våra män.