När min bror ringde och sa att det skulle ha barn (efter ett försök) fick han ett storgråt tillbaka av mig. Jag ville verkligen bara vara glad men det är en omöjlig känsla. Fick idag samtal av en kompis som oxå blivit gravid på första och det börjar genast värka i hela kroppen. Men det är nog inte så lätt för dom att berätta heller då dom vet att jag lider men de måste ju...
Usch, jag ställde in en fika med min nygravida kompis ikväll. Kan bara inte sitta där och se henne stråla och inte ha förmågan att glädjas med henne. Det känns som om de som blir gravida i min omgivning blir det på bekostnad av mig, sjukt eller?
Nä, det gör man inte och inte kan man kontrollera känslorna heller. Det gör ont i hela kroppen liksom. Usch.
Precis så har jag också tänkt, att jag inte ska klaga över att må illa osv om jag blev gravid. Just nu skulle vad som helst vara bättre än detta helvete. Det är svårt när omgivningen tycker synd om den som får bära livet, känns som om man har mist båda benen och alla tycker synd om atleten som har träningsvärk!