Jag undrar såååå vem M har fått sin sovstil från 
*visslar lite*.
Undrar om sånt kan vara genetiskt? För pappa sover väldigt intensivt och jag sover också väldigt intensivt vilket ju M också verkar göra.Mamma vaknar och somnar ofta i samma ställning, brorsan är tydligen likadan. Anders är också sådan som kan somna och vakna i samma ställning - hoppas därför bebis ärver sin faders sovanlag 
Hur blir det med middag (vardagkväll)? Någon som fortfarande är intresserad?
Vi har också en Hensvik till M. Vill kunna lägga oss bredvid om man behöver på natten eller vid nattning... Melvin avgudar sin säng. Idag så efter vi läst lite bok i soffan så kravlade han ned och sade "natt" frågade om vi ska gå och sova och då nickade han bara och gick in till sängen och lade sig. Visade att jag skulle sätta mig bredvid. Han har tidigare aldrig gått och lagt sig på egen begäran! 
Tog en kvart sedan sov han - så trött var han
Elisabeth - Hoppas att det inte är något utan att han får sova febern av sig inatt!
Vi funderar på att köpa en sån här om något år när/om barnen kommer dela rum. Rummet är inte så stort så två sängar i det kanske blir lite trångt då tar den här mindre plats men de har ändå varsin säng (och krypin)... Då bara köpa en tjock madrass och lägga underst för lill*n.
http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/80123993
Angel - Var det trots under natten eller någon mardröm? M har ibland vaknat upp på natten och verkligen skrikit helt hysteriskt. Har inte gått att få kontakt med honom och han har vissa gånger skrikit värre om vi försökt hålla om honom. Vi brukar då vara i närheten men tända en lampa i ett angränsande rum (t.ex vårt sovrum när han är i vardagsrummet). Tänder vi där han är tror jag uppvaket blir för häftigt. Då brukar han oftast lugna ned sig och vakna upp ur vad-det-nu-är. Efteråt brukar han vara rätt gosig. Men under "attackerna" är det mer eller mindre omöjligt att göra något, därför försöker vi väcka honom mjukt genom ljus och att vi pratar lite med varandra (alltså jag o Anders).
Jag har försökt läsa en del om trots för ju mer man vet desto lättare att tackla men samtidigt tycker jag det är så svårt att veta vad man ska göra i ögonblicken ibland. Sätta ned honom på golvet när han börjar busa vid matbordet funkar inte, säga till på skarpen (med allvarlig ton) funkar heller inte, ignorera funkar ibland - att då ignorerar beteendet men inte honom. Inte uppmärksamma det alls - prata om något helt annat eller så brukar jag göra något annat då han börjar - plocka ur diskmaskinen eller liknande. Men håller med - det är svårt när man får köttfärssås över hela sig att ignorera eller ibland inte börja skratta. Melvin börjar alltid skratta när man säger till honom eller sätter ned honom på golvet.
Men i lördagskväll fick jag nog, då hade han spottat mat på golvet och varit "skitunge" vid matbordet, sedan när vi skulle byta om så började han sparka hårt mot min mage (vet att han itne får sparkas). Så efter fått en ordentlig spark i magen och han bara skrattandes när jag säger till att det gör ont så lyfter jag in honom på rummet och stänger dörren. Gick ut i köket för att diska upp lite och hör dörren öppnas och M tassa ut i vardagsrummet. Ser hur han tittar på mig så jag säger bara lugnt till honom "mamma diskar" men tydligen så måste jag låtit lite arg på tonen (inte alls meningen) fortfarande för han sprang snabbt tillbaka till sitt rum och stängde dörren igen
Angel - Du är en supermamma! Du är den bästa mamman C kan ha. Förstår att det känns tufft med Carls utbrott, speciellt om det är mycket annat som händer i livet. Men som de andra säger - att bestämma vem som ska trösta är deras sätt att få bestämma - och testa gränser "hur långt får JAG bestämma?" Jag brukar ibland när M är sådan att jag verkligen inte funkar som tröst tänka på de gånger det varit tvärtom, då A knappt ens fått hålla i M för att han vill tillbaka till mig. Får större förståelse för hur A kände det då, plus att jag tänker på att det faktiskt vänder. Du är det viktigaste i hans liv och även om det är tufft att bli avvisad så kommer det ju komma tillbaka en fas då han bara föredrar dig. Kanske (om du har möjlighet) vara helt ensam med C en helg eller över ett par dagar? Den här sista helgen ensam med M gjorde mycket för oss, känner att M har "kommit tillbaka" lite till mig, även nu när A är hemma igen. Tänk också som sagt på att de trotsar mest mot de personer de älskar mest! Lätt för andra att säga vad man ska känna 
Men även sånt som man annars skulle ta med större ro blir jobbigare när det är mycket annat emotionellt som "stör". Då blir känslan av avvisande så mycket större, speciellt om det är från någon som man ändå älskar så högt som sitt eget barn. Kram och hoppas att du mår bättre snart och att Carl kommer på sitt eget bästa snart
Smurfan - Skönt att det inte var förkylningsastma iaf! Hoppas hon kryar på sig snart!
MissK - Grattis till nya lyan! När flyttar ni?
Vet inte hur jag ska göra med M:s spottande på golvet när han tycker att han är klar efter maten. Sätter jag ned honom på golvet och tackar för maten springer han bara glatt iväg för det var ju det han ville, märkte idag vid frukost då han faktiskt åt rätt så snällt iaf så sen när han började busa tänkte jag förekomma spottande och fråga om han ätit klart. Då säger han "ja" och så spottar han på golvet ändå! Nästan som det redan har hunnit bli en grej att "så gör man när man är mätt och vill gå från bordet". Sitter han kvar vid bordet fortsätter han spotta eller börjar gallskrika. Har prövat att ge honom mat olika tider för att se om det är hungern som påverkar men det är ingen större skillnad. Det kan också vara allt från en tugga till efter en hel portion. Säger man till på skarpen (inte argt men allvarligt) och tittar honom i ögonen så börjar han alltid skratta eller i värsta fall skratta och samtidigt titta på en och spotta på golvet igen.
Angel - Inte ska du väl behöva må dåligt i två månader till om det är p-pillrena som du kanske mår sämre av! Kan du inte "glömma" pillrena en vecka och se om du känner någon skillnad? Jag mådde inte alls bra av minipillrena - fick utbrott för minsta lilla. "Glömde" pillrena en vecka och kände redan efter ett par dagar att jag fick lusten (inte sexuellt utan lusten till att göra saker - ta tag i saker) kom tillbaka. Jag orkade med M också, låter fel men just då när det var som jobbigast så orkade jag inte med honom. Ville inte alls vara mamma stundvis (samtidigt som man fick sjukt dåligt samvete över det vilket inte gjorde humöret bättre - jag visste ju hur jag BORDE känna men kände inget av det). Så de små pillrena kan ibland spela större roll än vad man tror!
En vanlig frukost i lugn och ro här hemma
Japp, syltprickar här och där är nog modet de nästkommande åren misstänker jag
Kan de inte skriva lite mer utförligt på biverkningarna för p-piller typ "Får dig att känna känslor som är starkt negativa" "Får dig att göra saker du inte trodde du skulle göra"... Lite som alkoholreklamen på TV fast för p-pillrena .