Det var ju lite snack huruvida asacolen gjorde nytta eller ej och om man skulle sluta osv, här är en länk att läsa om man vill. OBS! Symposiet hölls 2002 så det har ju hänt en hel del sen dess, och kom ihåg att det är väl alltid bäst att prata med sin läkare innan man ändrar sin medicinering.
www.svenskkirurgi.se/skf/svkir/02-3/UCRD.htm
Lite urklipp från sidan:
Konservativ behandling
Vad beträffar evidensbaserad kunskap angående medicinsk behandling föreligger relativt få randomiserade kontrollerade studier vid Crohns sjukdom. Den första studien kring sulphasalazine (Salazopyrin) kom 1979, den första studien över kortison (Prednisolon) 1979, 5-ASA 1980, metronidazol 1982, budesonid 1994 och (det senaste tillskottet) infliximab (Remicade®) 1997. Kortison, budesonid och infliximab är de enda drogerna med bevisad effekt för att inducera remission. 5-ASA-preparat inkluderande sulphasalazine anses idag ha effekt likvärdig med placebo.
Budesonid (Entocort), där patienten själv får sköta sin dosering, har god effekt som underhållsbehandling, bättre effekt än låga doser reguljärt kortison och med mindre bieffekter. En observerad effekt av budesonid är god lindring av ledbesvär vid Crohns sjukdom, där man spekulerat att Entocort® läker mucosan lokalt, vilket skulle reducera effekten av en störd tarmbarriär och medföra mindre ledbesvär. Budesonid är idag också förstahandsval vid kollagen kolit och leukocytär kolit. Infliximab har studerats, framför allt vid olika fall av refraktär Crohns sjukdom där man lyckats inducera remission i upp till 60 procent.
Långtidsbehandling?
I ett symposium om sekundär Crohn diskuterade Robert Löfberg evidensbaserad långtidsbehandling av Crohn. Han konstaterade att inga bevis fanns för att långtidsbehandling med 5-ASA-preparat hade någon plats i behandlingen efter att man åstadkommit en remission med mediciner. I det fallet liknade han 5-ASA-preparaten vid en dyr placebo! Däremot fanns det en 13 procent reduktion av relativa risken för återfall efter kirurgi. Budosenid orsakade en liten förlängning av symtomfria intervallet men efter ett år var det ingen skillnad på remissionsfrekvensen jämfört med placebo. Azathioprin var förstahandsval. Andelen patienter i remission efter ett år var i genomsnitt 45 procent i Aza-gruppen jämfört med tio procent i placebogruppen.
Methothrexat kunde användas till patienter som inte tålde azathioprin med ganska likartade siffror. Däremot var infliximab i upprepade doser mera tveksamt. Siffrorna var med all sannolikhet sämre än för azathioprin och potentiella biverkningar riskablare.