Berätta för mig...

Läs den här:

www.familjeliv.se/Forum-2-13/m12036637.html

Den fick mig att vända från "VÄGRAR föda vaginalt" till "SKA föda vaginalt" efter att ha spenderat första halvan av min graviditet i panik inför förlossningen.

Lycka till!

Mina förlossningar har varit underbara och det är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag älskar att föda barn. Sååå häftigt.

Det jag tycker du ska fundera på VAD är du rädd för och då VARFÖR du är rädd.

Jag har sett fram emot mina förlossningar med spänd förväntan, och med första barnet så var jag så säker på att "det här kan jag" och det kunde jag

jag har en berättelse i min blogg!

alltså, det gör ju väldans ont men det är ju en smärta man klarar av! Min förlossning var annars bara bra

Om du verkligen vill veta så :

Med min första så kände jag bara molande värk som ändå gjorde att jag hade svårt att sova. Fick tablett att sova på, men det hjälpte inte. Jag fick ingen bedövning, utan levde på massage över ryggslutet. Allt tog 30 timmar och jag sa direkt att det kunde jag göra igen

Med andra så ville han inte komma ut. Jag blev igångsatt pga för högt blodtryck och för lite fostervatten. De tog hål på hinnan så att vattnet gick och då kom värken. Aj vad ont det gjorde. Det bara värkte i hela kroppen och jag trodde jag skulle dö! När jag fick en värk så svor jag åt alla som prata eller rörde på sig. Jag bad om epudral (kan ha stavats fel), och läkaren som skulle sätta den fick höra både det ena och det andre. När bedövningen börjat hjälpa så kändes det som ett mirakel. Detsom var jobbigt då var att man var låst med alla sladdar som de satt fast på magen för att se värkar/hjärtslagen m.m. Helt plötsligt så kände jag ett tryck neråt och trodde jag behövde göra nr2, men det visade sig att huvudet var halvvägs ute. Min sambo fick akutlarma på knappen (som jag hade i min hand). Personalen kommer in och de trycker tillbaka bebisen och ropar efter fler folk som kan hjälpa till. De tar min ben och trycker knäna så långt vid mitt huvud som de klarar av och ut kom han Det tog 8 timmar.

Förlossning nr 1 var 10 ggr lättare trots att den var 22 timmar längre

tack:)

Glömde säga att jag vill ha fler och jag "glömde" smärtan så fort jag fick bebisen hos mig Några timmars smärt och du får något underbart att älska.....

tigertofflan-

jag är mest "rädd" för att jag inte vet vad som ska hända och hur det känns. jag hatar att förlora kontrollen.
jag tvivlar hela tiden på om jag verkligen kommer att klara det här. jag har ingen smärttröskel över huvudtaget.

känns det onda ungefär som kraftiga menssmärtor eller hur känns det igentligen?

Här finns min berättelse med mitt första barn att läsa!

www.niomanader.se/webbisStory.asp

Här är min lååång förlossning, en jobbig förlossning på alla sätt, men jag tycker den var jättebra!!!
www.teskedsmamma.se/index.php&task=view&id=26&Itemid=41

Jag var också väldigt rädd innan förlossningen. Jag trodde att det skulle ta superont, så när det väl började trodde jag att det var en urinvägsinfektion istället för värkar!
Jag är inte heller smärttålig, men det var inte alls så farligt som jag föreställde mig!
Det var bara i slutet av öppningsskedet som jag behövde hjälp, och tog då EDA.
Jag tror att man oroar sig, för att man tror att man vet hur det ska kännas, men sedan är det inte riktigt lika hemskt som man trodde. Det är typ som att bajsa ut ett bowlinklot! Man tror inte att det går, men det gör det!

Lycka till! Och oroa dig inte!