"Det är NORMALT att det tar ett par år..."

Jag blir mest irriterad på det här att "det är normalt att det tar flera år...vänta du bara ska du se."

Nonchalant. Läste på vll.se (mitt landsting om barnlöshet) att om man försökt i över ett år utan att lyckas så är chansen att bli med barn de närmsta två åren 33%.

Förlåt alla. Jag hör verkligen hur cynisk jag låter men för mig är det ingen tröst att vara naiv och tro att "jo, snart löser det sig", fast chansen att det gör det är 33 mot 67.

Vi har bestämt oss för att betala själva och kontakta en IVF-klinik snart.

Kram på er medsystrar!

nä att få höra att det snart snart löser sig är ingen tröst!!

Förstår dig fullt ut!!

lycka till med vad ni än bestämmer er för att göra!

Jag blir också helt galen på alla som säger att man ska slappna av! Jag ville ha barn innan jag fyllde 25, men var över 30 innan jag träffade en man jag vill bilda familj med. Både han och jag har släktingar som är barnlösa och jag kände att tiden rinner, så jag sökte hjälp innan ett år hade gått, men gynekologen viftade bort mina farhågor. Nu vet vi att vi har grav manlig faktor mot oss och det är ett års väntetid till ICSI, så vi ska göra ett privat försök. Inte kan jag slappna av så det blir fler spermier!!!?
Här på FL läser man häpnadväckande naiva inlägg som "vi planerar skaffa barn i april, så då kommer det i december" och det orättvisaste är att för vissa är det så och då tar de det som bevis för att det bara är att bestämma sig, suck.....

Det ÄR vanligt att det strular. Om det inte är första är det andra barnet. Tror ibland att det har att göra med att vi "planerar" för mycket. Har så många vänner och bekanta som haft jätteproblem och fått hjälp att bli med barn, sen utan att dom tänkte på det blev dom gravida på egen hand. Själv väntade jag 2 år med 2:an. orkade inte längre utan gick på IVF. Blev gravid på andra försöket och är nu i vecka 29. Jag pallade helt enkelt inte mer. ALLA blev gravida rundomkring och jag blev bitter och osocial. Nu är det som om jag fått ett serum och älskar att se gravida kvinnor...
Hur j-a hopplöst det än kan verka så finns det vägar att bli gravid för de allra flesta. Ge inte upp!

TS:

"Jag läste en annan tråd här på FL då TS frågade om det var "normalt". Och jodå, det verkar nomalt att det tar 5 år lät det som. Dessutom av folk som själva haft problem."

De som har svarat som du skrev ovan menade kanske att det är en normal lång väntetid innan ni får hjälp/blir gravida med hjälp av IVF.

Själva så försökte vi i 1 år innan vi sökte hjälp. Fick då vänta i 6 mån på att få äggledarna spolade vilket var helt meninslöst för det vart inget stopp i dem. Sen så fick vi vänta i nästan 7 mån innan vi fick komma till en läkare för att påbörja vår utredning. Efter det stod vi i kö till ett landstingsbekostat försök i 24 mån!! När vi väl kom fram så skulle de ha semester så då fick vi vänta ytterligare ett tag. Så sammanlagt från att vi bestämmde oss för att börja bebisverkstan så tog det nästan 5 år innan vi väl hade vår lilla bebis.

nu har jag och sambon inte hållt på så länge, dock får jag absolut ingen ordning på min mens och den krånglar till MAX!
Så jag är orolig för min MENS, pratade med en bm om det och hon förstod och tyckte oxå det var konstig eftersom jag bara haft pring i 6 månader och så snabbt hinner inte kroppen vänja sig, ändå säger folk att man ska slappna av, visst men det underlättar väl om jag har en fungerande mens.

Danei: Det verkar som att du trodde jag syftade på dig?! Minns verkligen inte vilka som svarat i tråden jag åsyftade... Beklagar din långa väntan men jag antar att det var många vänder om värt det!! Blev h*n till genom IVF? Grattis i alla fall!

Jag vidhåller fortfarande att det INTE är NORMALT att det ska ta flera år att bli gravid. Möjligen VANLIGT, men inte normalt. Blir man inte gravid efter 12 månaders försök räknas man av svensk sjukvård som ofrivilligt gravid. Hos 30% av paren (därav oss) hittar man inte felet. I mina ögon innebär det inte att allt är som det ska, utan just som jag skrev: man hittar inte VAD felet är.

Hade man satsat lika mycket pengar på forskning om infertilitet som många andra sjukdomar hade säkert många av oss vetat vad vi lider av.

Så visst är det vanligt att det strular. Men inte som det "ska". Stort grattis till er alla som lyckats tillslut! Det ger hopp!

Mumle: "ALLA blev gravida rundomkring och jag blev bitter och osocial." Haha!!! Tror du jag känner igen mig?!?

Trevlig kväll på er!

Lilla Ja:

Nej då jag trodde inte alls att du syftade på mig, har inte sett den tråden ens.

Det jag menade med mitt inlägg var att om man inte blir gravid på egen hand inom 12 mån utan går vidare med en IVF så är det normalt att det tar ett par år innan man ens får börja med själva behandlingen pga att det är så lång väntetid om man gör det via landstinget. Fast nu i gbg så har de kortat köerna väldigt mycket verkar inte ens vara hälften så lång tid längre.

Gud vad jag känner igen mig!!! Jag blir sååå aggressivt lagd när jag öppnat mig och erkänt för folk att det är fel på mig och jag kan inte få barn utan medicinsk hjälp, och så svarar de "men det ordnar sig" eller "slappna av". GRRRRRR! Precis som TS skrev: Inte fan skulle man sagt så om jag berättat att jag fått cancer!?

Eller det här då: Jag blir ledsen i perioder, speciellt tiden runt mens och ägglossning. Visst är hormonhalten högre än resten av tiden, men det är ju KROPPENS hormoner, inte hormoner jag tillsätter. Nej då jäklar säger folk "du kanske inte skulle ta de där tabletterna om du mår dåligt...". Ehm!? Va!? Jag mår dåligt av hormonerna EFTER ägglossningen, inte av hormonerna jag får i tabletterna. Och dessutom, tror folk att det är en dans på rosor med ofrivillig barnlöshet? Att man inte blir ledsen och nedstämd i perioder bara av det enkla faktum att man faktiskt inte kan få barn? Men nej då, då ska man inte ens få ta de där välsignade tabletterna som ger en chans att bli gravid.

Och ursäkta att jag låter bitter, men idag är en såndär hemsk dag....

Ett mer kreatvit inlägg i debatten då (som borde gälla ALLA områden där man känner att man vill bry sig men inte vet vad man ska säga). Varför inte bara erkänna: "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag känner med er."
Det vore en välsignad kommentar i motsats till alla hurtiga klyschor.