Hej jag äter sedan många år tillbaka antidepressiva tabletter för att jag haft en del depressioner, ångest och panikångest!
De senaste åren har jag mått bra, har mina mediciner som en krycka!
Nu är jag gravid, i vecka 5. Har fått lite smått ångest som kommit ibland, på mornarna?
Lite rädsla, oro och nervositet?
Någon annan som känner igen sig, vad händer? Vill må bra, må bra, må bra i min graviditet 
Rädd
tusen tack 
Hej Ts!! Du behöver nog inte vara så orolig. Själv mådde jag utmärkt innan min graviditet, men precis i början av den fick jag riktiga ångestattacker. Mådde uselt. Hormonerna dansade runt i kroppen på mig. Ena stunden kunde allt vara bra o andra stunden kunde jag storgråta eller vara vrålarg. Inte kul att vara pojkvän i det läget ;) Som sagt det är inget ovanligt. Om man kan lida av att hormonerna är i obalans innan mensen, så är det inte konstigt att man kan må skit när kroppen ändras om pga en graviditet.Allt har med hormoner att göra. Det är inte lätt att tänka så när man är mitt uppe i det, men det kommer säkert bli bättre när allt fått lugna ner sig. Ge kroppen den tiden det tar. Försök att inte stressa på. Svårt men försök. Du kommer att klara det :)
Lycka till! Jag tänker på dig ty jag vet vad du går igenom! (tror jag iallfall :))
Bra!! Det är så kul när ens egna jobbiga erfarenheter kommer till nytta. Som sagt, jag mådde för jäkligt!! Det kunde riktigt krypa i mig ibland. Riktiga ångestattacker alltså. Kunde inte förstå det då men såhär i efterhand kan man lista ut en del :) Hoppas så att det lugnar ner sig för dig också snart så du får njuta av graviditeten. För det är inte lätt att göra det när man skulle vilja krypa ur sitt egna skinn. Jag mådde som sagt bra innan så det är inte konstigt om det kan dra fram sådant hos dig som legat undangömt.
Kram!! :)
Vad sjutton ska man ta sej till när man mår som sämst?
Äter tabletter mot ångestattackerna men tar jag dom inte i tid så är det kört. Mitt i attacken så känns det som om man inte kommer klara nånting själv, får fullständigt panik när man tänker på att man ska vara själv en stund, kan inte äta, kan inte sitta still och koppla av. Jag bara går och vankar bort och fram! Som tur är har jag bara detta under graviditeten och amningen, men det är likförbannat genomjävligt att behöva gå igenom.
Jag orkar inte! Har en sambo som stöttar mej till hundra procent, men han kan ju inte gärna vara hemma från jobbet bara för att jag inte tror att jag kan vara själv.
Ville bara skriva av mej lite, hoppas nån orkar läsa....
)
Jag har min bästa kompis, men hon är på semester i utalndet just nu, så henne går inte att få tag på.
Min bror vet det också, men vill helst inte belasta någon med detta för det känns så jobbigt.
Mina föräldrar vill jag heller inte ska veta, för då håller dom på och ringer i tid och otid bara för och kolla att jag är ok, men det gör att jag blir påmind om hur jag kan må ibland, och det kan räcka för att utlösa en ny attack.
Framförallt så kommer attackerna när jag har nån slags förändring framför mej, typ nu när sambon ska till jobbet. Då inbillar jag mej att jag kommer att förlora förståndet, känner mej så himla övergiven. Men när han väl har åkt så brukar det bli bättre, men just nu har jag så himla ont i magen.
Sedan kl 13 har jag behövt ta 35 mg lergigan, men ändå finns den här magkänslan kvar.
Jag har väldigt svårt för att bearbeta bort min konstiga tankar, det är så skräckfyllt alltihopa!
Jag förstår hur du känner, det är inget jag bara säger!
Och det är skitjobbigt att känna så där, man blir nästan förbannad samtidigt på den där j-a ångesten!
Jag hade också jobbigt med förändringar. Som du säger, t.ex sambon ska till jobbet. Mitt hjärta rusade till när jag hörde hans väckarklocka ringa..
Men du, jag lovar att du förlorar inte förståndet!
Har du någon samtalskontakt, psykolog eller så?
Får jag fråga vad det är för tankar som snurrar när ångesten härjar?