Någon annan????? Gravid/ångest?

Därför att det är en STOR omställning att få barn, och att vara gravid!

Det är förändringar på gång, som du inte riktigt vet nånting om, och det tar ett tag innan kroppen och knoppen vant sig!

Jag hade djup depression med svår ångest dagligen under hela graviditeten. Jag åt inga mediciner, så det enda jag gjorde var att "stå ut" och bearbeta det som försiggick i min hjärna (olika ångesttankar).

Bebis kom ut, rosig och fin, så hon mådde visst prima i magen ändå!

Grattis och kram!

P.S Nu är jag frisk från depressionen

Nämen gumman, inte meningen att skrämma dig!

Jag var inte deprimerad innan, utan jag blev "sönderstressad", och det råkade sammanfalla med (planderad) graviditet.

Min mamma hjälpte oss med storasyskonet, och lagomt tills lillasyster kom så hade jag tillfrisknat så jag hade inga problem att då ta hand om barnen! Pappan har varit "tvungen" att jobba mer eller mindre hela tiden.

Har hört att det är jättemånga som mår bättre under graviditeten!

Man blir ju inte deprimerad och ångestfylld "per automatik" i och med befruktning, så att säga!

Får jag fråga om vad som gör dig deprimerad osv.? Vet du det?

*ger en lugnade kram*

Jamen du, det är inte alldels ovanligt att det är så.

För mig var det också så att det liksom pirrade (inget angenämt pirrande..) i maggropen på morgonen, men det kändes mycket bättre när jag klivit upp och börjat dona med någonting, och klätt på mig och så där.

Ge det hela lite tid, och var öppen om dina känslor och tankar så ska du se att du snart kommer att må bättre igen! Och inget onödigt stress!

Kram!

Att känna ångest och att inte känna sig glad brukar vara symptom på samma sak. Så var det för mig i alla fall.

Jag tror att gravivideten och allt det nu innebär har gjort dig något försvagad, och det gör att depressionen lyser fram lite lättare. Men det behöver ju inte betyda att du faller ner djupare för det!
Det är därför du ska ta hand om dig lite extra, och undvika stress osv.!

Tror du att det kan vara så?

Hej igen TS!

Om du får huvudvärk så kan det bero på ångesten! Stress (inre stress) kan ge alla möjliga kroppsliga symptom.
Kom ihåg att stress behöver inte betyda alla gånger att man har för mycket att göra..

Äter du och dricker ordentligt?

Know the feeling..!

Det jobbiga var att jag hade så varenda vaken minut i nästan 1 års tid..

Kom ihåg att det är ångesten som ställer till det, och det är inget farligt i sig!

Kramar till er alla!

Ja, det skulle inte förvåna mig! Allt möjligt pågår ju i kroppen!

Hur mår du nu? Känns det bättre så här på kvällstid?

Kram!

Hej TS!

Har du provat att djupandas när du känner den där nervositeten? Alltså, så där riktigt djupt med magen. Det är ju också stressdämpande, man ökar blodcirkulationen i magen och mellangärdet, och det ska tydligen göra att det här nervösa pirret/ gnaget lättar.

Jag fick tipset hos min psykolog för ett tag sedan. Man ska tydligen andas in genom näsan, ett djupt andetag så att magen (inte bröstkorgen!) putar ut liksom, och så ut genom munnen, och så iiiin igen etc.

Tror att det är lite av en övningssak att få till det optimalt.

Kan ju vara värt att pröva, för att lätta den otäcka känslan i maggropen kanske..?

Är det något speciella tankar som poppar upp i skallen när du vaknar, eller är det "bara" den här "oförklarliga" nervositeten du känner?

Det gör jag så gärna!

Vet nämligen, blott alltför väl, hur plågsamt det kan vara med ångest. Så kan jag hjälpa dig på något sätt, så gör jag det gärna..

Ja, jag kan hålla med om att det är svårt att liksom slappna av tillräckligt i magen så att luften kommer ner ordentligt. Men det är väl det som är träningen..!

Kom bara ihåg att det är inget farligt, och det går över!

Anonym: Vet hur det känns! Man blir så "liten" när man befinner sig i ångest! Allt och inget känns skrämmande, men det går ändå inte att sätta fingret på vad..

När jag kände så har jag ändå försökt att ta mig för småsaker: rengöra diskbänken, vika tvätt, städa eller vad man nu vill pyssla med.

Och andas lugnt och ordentligt in och ut, och säg orden högt för dig själv: "Det är inget farligt, det är ångesten som talar, det kommer att gå över...!"

För mig har det alltså ibland handlat om att jag intellektuellt har talat om för mig själv att detta är inte "som det ska", utan det är symptom på ångestsjukdomen.

Har du någon annan du kan snacka med när det känns jobbigt? (förutom oss här! )

Kramar!

Jag förstår hur du känner, det är inget jag bara säger!

Och det är skitjobbigt att känna så där, man blir nästan förbannad samtidigt på den där j-a ångesten!

Jag hade också jobbigt med förändringar. Som du säger, t.ex sambon ska till jobbet. Mitt hjärta rusade till när jag hörde hans väckarklocka ringa..

Men du, jag lovar att du förlorar inte förståndet!

Har du någon samtalskontakt, psykolog eller så?

Får jag fråga vad det är för tankar som snurrar när ångesten härjar?

Nähä, det kanske inte passade dig att gå till en psykolog då.
Det kommer att lösa sig ändå, så är det bara!

Har du nån aning om varför ångesten startade?

P.S Det där med vakuumkänslan känner jag igen.. Du behöver inte förklara närmare hur otäckt det kan kännas, jag förstår..

Ska kanske tillägga att jag är ingen "ledsen" mor längre, utan jag är numera en rätt glad mor!

Aha, okej! Det är inte alldeles främmande för dig alltså.

Jag fick som sagt ångest vid min andra graviditet, det var mycket som hände då, många förändringar (dock positiva!), Vi flyttade, köpte hus, bodde hos mina föräldrar ett tag, jag hade tänkt jobba innan ny graviditet (fast barnet var ändå planerat!), jag var bara så överraskande fertil!)

Det blev för mycket för mig just då, helt enkelt. Så jag fick en djup depression med svåra ångestinslag.

Det som hjälpt mig allra mest är nog min förmåga att sätta ord på mina känslor och tankar som kommit och gått. Sedan har det med tiden blivit bättre, sakta men säkert!
Och jag har varit öppen med mina närmaste, som har stöttat mig med peppning och tröst.

Så för mig har det egentligen inte varit direktrelaterat till graviditeten som sådant, men man blir ju säkert extra försvagad av det..

Brukar det alltså släppa för dig när amningsperioden är över?

Nää, det är som att ångesten lever sitt eget liv!

Det man kan göra (nu talar jag av min erfarenhet) är att andas lugnt, kanske ta en promenad eller pyssla med händerna. Och äta riktigt kan nog vara bra.

Finns det något som kan lätta på din ångestknut, om än så lite?

Ja, jag kände liksom en stor sorg och ilska över att jag "gick miste om" mitt första barns 1-årsdag, fick inte njuta av den här andra graviditeten, inte njuta av husköpet som vi längtat så mycket efter..

Man men, man lär sig väl något av detta också!

Bra gjort att du ammade så pass länge ändå!

Nää, man har ju nog sjå med sig själv när ångesten härjar som värst! Min mamma hjälpte mig med storasyster när det hela började. Ångesten var så svår så jag klarade inte ens av att hålla i henne!

Du gör ditt bästa, ha inte dåligt samvete över sonen, han klarar sig så bra ändå!

Får du en attack/ svacka som håller i sig ett tag, eller hur långt tidsperspektiv pratar vi om?

Ok! Jag hade mer som ångest hela tiden! Och emellanåt blev det djupare svackor.

Jag fick tyvärr ingen hjälp av sjukvården (fastän jag sökte hjälp direkt). Men nu vet jag vilken hjälp som finns. MVC-psykologer, antidep. medicin som går att ta osv..
Med facit i hand skulle jag ha satt mig på akuten och inte gått därifrån förrän jag fått adekvat hjälp!

Nä, då kan jag lugna dig! Jag har som sagt haft en fruktansvärd ångest, varenda vaken minut under hela graviditeten. Jag tappade 6 kg på 2 veckor då jag var i vecka 8!

Men ut kom en rund och go bebis som är alldeles frisk!
Med tabletterna ska det ju heller inte vara nån fara, men jag har där ingen personlig erfarenhet för jag åt ingen medicin alls under den tiden.

Men vad knepigt att b.m aldrig hört talas om detta?! Jag har då lärt mig att det är inte alls särskilt ovanligt med depressioner och ångest under graviditet. Jag har också läst om studier som är gjorda om att bebisar påverkas inte nämnvärt av mammans ångest.

Det kommer att gå bra den här gången också!

Skriv mera om du känner att du behöver lite "cyber-stöd".

Ingen orsak!

Självklart är det inga problem att sambon jobar, eller hur?

Vad kul att höra att du mår bättre!

Trevlig helg på dig också!

Hej tjejer!

Kul att läsa att ni verkar må bra!

Här är det också rätt bra!

God fortsättning!