Hej J!
Tack för dina länkar och input! Det är intressant det här.
Jag vet det dock redan, trot eller ej. Men slutsatsen jag kommit till är att när någon nära, viktig för en, börjar bryta ett etikettbrott som man vet om kommer få konsekvenser för den eller de som håller i det, inte kan tänka sig bli resultatet av det, är det viktigare att bara säga det för att rädda vad som räddas kan innan det är för sent. Gör den, eller dem, ändå det valet, ja, då får det bli som det blir, men då är den eller de åtminstone medveten, medvetna om det.
Det jag vet idag om min man och hans familjs felsteg är att de inte varit medvetna om det, de tror de har gjort rätt, de kan försvara det, men när man sedan kommer med ett annat perspektiv, och något man kan hitta i en etikett regelbok så ser man hur det sakta börjar sjunka in.
Det har faktiskt varit först när jag valt att säga mitt (efter varit tyst om det länge och som du då skriver följt vett och etikett) som bl a min ena svärförälder äntligen förstått det, och inte valt att upprepa det som gått fel innan.
Är man rädd om sina relationer, är man rädd om sin familj, och om familjen ska fortsätta måste där finnas ett ge och ta, en fortlöpande kommunikation och rätt sorts kommunikation. Är man rädd om sin partner behöver man stå upp för den, och för oss som par, när det krävs. Annars är man ingen bra partner. Men man måste själv vilja det, man måste då ha sett det från exakt det perspektivet, se det från den symboliken som partner gör, och som nog många andra också gör. Jag vet om att min man älskar mig mycket, men han har varit som en tjur i en porslinsbutik. Har varit stunder då jag fått säga "Jag är sårad!" då han svarat med "Jag förstår det nu. Jag har inte menat det så. Jag har inte tänkt på det så. Förlåt mig.".
Mycket riktigt finns det de som inte ifrågasatt, som jag gjort, men ändå reagerat sinsemellan, där konsekvenserna sedan kommer, men då ingen pratar ur skägget blir relationerna lidande, "pausade" eller avslutade, och där sitter de då, mina två svärföräldrar till exempel, med de här konsekvenserna som de aldrig velat ha i sitt knä. De kan inte göra det ogjort. De kan ha förlorat just den familjemedlemmen, som var superviktig för dem, över något så dumt. Finns de som förlorar just den där nära vännen, bästa kompisen, över något så dumt. Jag vet allt det här eftersom jag själv inte fått betala någon konsekvens efter att ha uteslutet någon av de här andra och fått det till mig. Tids nog märks det även om det inte uttrycks i ord för de som tänkt annorlunda när de bjudit, på andra sätt, och den sorgen, den distansen blir bara plågsam för alla inblandade. Det jag sett hända är att först reagerar de andra med förvåning, vrede, sorg, och sen distanseras relationen mycket eller avslutas. Det är de som börjat få bollen i rullning som får leva med det sedan. Då är det inte längre med fnysningar eller med attityden att vill de sura så låt dem. Där är ett gap. Ett stort tomrum. Sorg.
De gånger jag har sagt jag har pojkvän har det varit för de har inte vetat om det och så fort de fick reda på det blev de glada och naturligtvis hade de bjudit med pojkvännen om de bara vetat det innan (men det var så de fick veta det). Då tycker jag det har varit okej att jag har frågat. De har bara brustit ut i skratt. Tanken har varit att de skulle få veta det vid ett annat senare tillfälle bara.
Jag har också följt vett och etikett regeln med att bara tacka nej, men det har då hänt att jag blivit uppringd och man vill prata med mig om det, varför, så det är inte alltid alla nöjer sig med att man bara tackar nej.
Jag har också varit med om att de ringer, sms:ar innan och berättar att inbjudan är på gång, och sedan om jag fått den. De "paxar" mig med datumet innan jag fått den formella inbjudan.
Där har funnits andra situationer där jag känt att det rätta är att jag förklarar mig, det kan ha varit situationer där värdparet blivit satta i en rävsax (då bjudit till exempel både mig och ett ex till mig då trott vi fortfarande kan ändå umgås som vänner, då vi ju sagt det sedan innan, medan jag inte känt det så senare, och han tackat ja, för han velat ha mig tillbaka, mer än som vän, blir bara plågsamt). Jag har då förklarat att jag inte avundas deras situation, att jag förstår fullt ut om de bara då bjuder honom och det enklaste för alla inblandade blir att jag bara tackar nej. Även om jag kommit eller inte kommit på något sådant har jag alltid ordnat med presenter som jag gett innan eller efter, för att jag vill. Om jag då bryter mot något so be it.
Jag har också haft situationer där både jag och exet vetat om något kommande och fått ha kontakt om det innan då det slutat med att vi båda tyckt det varit rätt att båda gått. Jag har varit också i situation där den nya pojkvännen då fått utbrott på mig för att jag inte förbjudit exet eller berättat att jag inte tycker att han ska komma, men jag har ansett att det är inte min plats att göra det, då det är i hans rätt att också vara där och vid det tillfället har jag stått på något konstigt vänster på mitt ex:s sida (och det har absolut inte varit något på gång mellan oss eller något annat konstigt), så det är inte alltid så att jag bara gör vad som gynnar mig i slutändan, jag försöker ta hänsyn till alla och till situationen.
Det gäller att göra rätt enligt ANDEMENINGEN av lagen, inte att följa den blint.