Okej att inte bjuda båda i ett gift par?

Familjen har utökats vare sig du är med på banan eller inte. Jag ser det som att det är inte bara DIN familj, Det är ER familj. Du är en del av DERAS familj också. Börjar du "choppa" upp på det här sättet räkna med att du kommer bli "bort-choppad" du med. Jag tror du tänker bara här och nu. Du förstår inte att både ditt syskon och ditt syskons partner kan bli sårade av det här? 

Tillhör också den ena partners (din syskons) skyldighet att vilja att deras partner ska känna sig välkommen in i ursprungsfamiljen så du sabbar alltså inte bara för dig själv om du gör så här, utesluter, du kommer även sabba för ditt syskon om denne väljer att gå dvs. 

Syskonets partner kommer också kunna hysa ett agg mot dig för detta. Det kommer spegla sig framöver. 

Resultatet kommer kanske inte vara uppenbart för dig meddetsamma, men det kommer komma, tro mig. Du kommer få det här i nacken. Lika aningslös som jag sett andra vara, vad jag fått erfara/studerat, verkar du vara, no offense. 

De jag har sett få betala konsekvenserna av detta senare har inte haft det för kul, om man säger så, i efterhand, och då är det tyvärr för sent för att fixa till.

Jag har tyvärr fått erfara, och barn också, hur det är att bli utesluten. Har aldrig hänt förr med andra familjer eller i andra sociala sammanhang, så oturligt nog första gången det hänt mig, eller oss, var med typiskt nog min mans familj. Inte drömläge precis.

Det ligger också tyvärr min man i fatet att han inte fått en ordentlig uppfostran, vett och etikett, speciellt ju äldre han blir då han inte längre kan komma undan med att det är ungdomens brist på det, inte kan charma sig ur det längre. Han har aldrig fått lära sig det hemifrån. Fått lära sig möjligtvis att fnysa åt det, strunta i det. Jag har sett hur det har påverkat honom, inte bara i arbetslivet utan privat också och tyvärr också mellan oss. Han har senare beklagat sig att han inte fått lära sig bättre och inte menat det (det som blev fel). 

Hur som haver, det är ett handikapp som är osynligt för den som själv har det, konstigt nog, medan det pågår, men är synligt för alla andra, och de kommer ta avstånd, på ett eller annat sätt, på sätt du kanske inte kommer förstå förrän det är för sent, om ens då. 

Väljer du, trots allt, att göra så här och ditt syskon kommer tacka nej kan du räkna med att du i framtiden inte kommer få umgås så mycket, och om det vill sig riktigt illa ens alls, som du innan tagit för givet, med vare sig ditt syskon eller dennes partner.

Det här uppdelningen kommer inte bara gälla din 40 års tillställning, den kommer sprida ut sig, som en infektion. Vet det låter dramatiskt, men så är det. Jag har sett det för många gånger nu, vet hur det går till. Trist nog. 

Ser också att konstigt nog så lär sig inte min mans föräldrar sig heller, utan det här bara fortsätter. Slutar med isolation. Tills nästa misstag. Jag, vi, har blivit inbjudna till tillställningar och sedan när man väl kommer dit och börjar förstå hur fel de tänkt, känner man bara fan också, för det kommer smälla, och det har smällt. Jag har försökt hjälpa till ibland och bett dem berätta hur de har tänkt, om det går att rädda, för hur de har tänkt, och symboliken det har blivit av det kan mycket väl vara två olika saker, men för den eller dem som fått erfara detta (uteslutningen) är symbolen för det starkare. Man kan inte då hela tiden skylla på att andra är känsliga och tolkat det fel.

Är man själv den som inbjuder till ett kalas, ett event eller vad det nu rör sig om, har man också ett ansvar att tänka på dem man bjuder, och de man inte bjuder, från deras perspektiv. Man måste kunna relatera. Vad är annars vitsen att man umgås? Relatera = relation. Du ska inte bara kunna relatera till dig själv. Då kan du sitta där på festen och bara ha bjudit en person - dig själv ;)

För de som är osäkra hur man ska navigera rätt när man ska stå för en tillställning rekommenderar jag bara att låna, eller köpa en bok, eller läsa på nätet om vett och etikett. Det har jag gjort när jag varit osäker på något. Behöver inte vara när det är jag, eller vi själva som ska ordna något, utan ibland också när man blir bjuden på något. Svårare än så är det inte. Det är regler som nog haft sin smärtsamma födsel genom just alla misstag som begåtts innan när man tänkt annorlunda, för att undvika att det blir så/fel igen. 

Du har alltså mer att förlora på detta, du riskerar mer, än om du bjuder alla. Det är bara en person till du ska bjuda. Bara en. Tänk på allt du har att vinna på det istället. Försök se det på det sättet istället, innan du gör fel val, och sedan inte vill betala konsekvenserna för det. 

Du får också tänka att det är din syskon och dennes partner som tillsammans gör upp vilka regler som ska gälla i deras förhållande. Har de en regel att de ska båda gå på sådana här tillställningar tillsammans då kan inte du komma in där och bestämma annorlunda åt dem. Du blir då bara ett "stör-moment" i deras liv och du kommer bli "bortviftad". 

De ska alltså vara en starkare enhet här och nu, än vad du och ditt syskon ska vara här och nu på din 40 års dag, ni är inte barn längre.

Ah!, okej, ber om ursäkt att jag missuppfattat dina ord tidigare. 

Korta versionen då: Nej, inte okej av din syster att göra så. Sa du inte ifrån?

Hade det varit min partner som blev utesluten hade jag sagt ifrån. Helst velat få det till mig innan/infon, så jag inte behövt gå på skitet ("firandet") från första början då.

Vi har nu äntligen våra regler satta något jag aldrig behövt ha i tidigare förhållanden, men här krävdes det tydligen, sorgligt nog. De reglerna kom till när först han själv blev utsatt för samma sak, som sagt. Den eller de som dummar sig ska få samma behandling tillbaka så de lär sig nån gång, förhoppningsvis (det är inte säkert dock...). 

Det normala är att man aldrig ens ska behöva bli ställd inför sådana här situationer då den personen eller personerna som  håller i kalaset ska veta hut, punkt slut. 40 år dessutom. Kan tro det var istället ett 4-års firande med tanke på mognaden hos din syster. 

Tackar, tackar, känner mig fortfarande halvt förvirrad här i tråden  

Nu har jag läst på lite mer. 

Jag fattar det som att ni har ett sätt att kommunicera på i er ursprungsfamilj som inte är det ideala. Jag är tvärtom. Jag är inte rädd för att ryka ihop med syskon och övrig familj, vi säger rakt av vad problemet är, går inte på tå. Det blir inte ens att vi ryker ihop då för vårt sätt att kommunicera på funkar bra, funkar för oss, vi förstår varandra. 

I min mans ursprungsfamilj har man ett annat sätt. På ett sätt mer konflikträdda. Men trampar i klaveret ändå.   

Det ligger nog först och främst på era föräldrar att ha uppfostrat er rätt i vett och etikett för då hade det kommit naturligt att din syster vetat om att så här gör man inte i ett sådant här sammanhang. Jag skulle tro att min mans familjs sätt har gått tillbaka i tidigare generationer också varför man inte har det i ryggraden att veta hur man ska navigera sig. Jag tycker mig ha fångat upp en del som säger att det är så. 

Jag tänker om din syster är så, din övriga familj säger inte ett knyst om det, och du säger inget så är detta ett sätt för er att fungera på i er familj som inte är det ideala precis, och nu har din stackars man fått betala för det priset (precis som jag och andra fått betala det priset med min man och hans familj). Det här är inte rätt mot din man. 

Det är okej att utesluta i andra sammanhang, tex något du och din syster hittar på bara, tjejfester, etc, finns olika tema som är okej på för alla parter, för partnerna, de som är ihop. Ett födelsedagsfirande är inte ett sådant. Jag hade frågat henne om hon ens ville ha kalas? Är det lönt? Och varför utesluta min man? Har han gjort henne något eller? Är det ekonomin som styr? Hur går hennes tankar? 

Jag har tagit upp det här i andra sammanhang också med min man. Detta när jag visste om att någon var tänd på han och hade det därför i sig att bara bjuda honom och inte mig, och leka oskyldig. Han sa då att han kunde inte fråga värdinnan  om han kunde ta med mig också. Var det ett sånt läge för dig? Att du känner det är fel att fråga den som bjuder?  Eftersom jag visste hon var intresserad, men osäker på om han också visste det, sa jag att det kunde han visst det, frågan är fri. Vad skulle hon eller någon eller han ha emot om jag också kom? Jag har själv frågat andra som inte visste om jag hade någon partner då eller om det var seriöst att Kan jag ta med mig min pojkvän också? Då har responsen varit att va kul, ja, det är klart, vad trevligt. Nyfikna. Aldrig hänt att man fått ett surt nej det kan du inte. Inte i sådana sammanhang som det var. I andra sammanhang vet jag att det inte är passande att han är med. O tvärtom,, att inte jag är med. 

Det slutade med att han inte frågade, men inte gick heller utan tackade nej. Antagligen för han märkte hur jag reagerade. Jag backade från honom, och funderade på att göra slut.

Jag förstår att det låg i hennes intresse att inte bjuda med mig, det var taktiskt gjort, det var inte så oskyldigt som hon ville få det till. Allt jag visste innan och allt jag vetat sedan visade att jag hade rätt. Så jävla rätt.

Är man oskyldigt ovetandes om något, som han verkade vara, och om din syster nu också är oskyldigt ovetandes om att hon tänkt fel, så kan man påpeka det. Det ligger i ditt intresse, åt dina vägnar, åt din mans vägnar, att påpeka det. Belysa det. Jag borde kan hända inte spekulera vidare men en 40 årig kvinna som aldrig haft sambo eller man är kanske inte så uppvärmd i kläderna eller fått det i ryggraden i uppfostran att hon vet när det är passande och när det är opassande. 

Vi hade som sagt problem med detta redan tidigt i vår relation, men det tog mig ett bra antal år innan jag uppfattade det här mönstret hos han och hans familj. Jag tycker du ska stå upp för din man och säga att jag har gått med på det här en gång, syrran, det här gör jag aldrig om. Tänker du utesluta honom vid fler tillfällen där man räknar med att par bjuds in räkna med att jag inte kommer. Men ja, jag tror det ligger osäkerhet bakom, osäkerhet i dig, i din familj, precis som jag sett samma osäkerhet hos min man. Det är bara att säga det. 

Hej J!

Tack för dina länkar och input! Det är intressant det här. 

Jag vet det dock redan, trot eller ej. Men slutsatsen jag kommit till är att när någon nära, viktig för en, börjar bryta ett etikettbrott som man vet om kommer få konsekvenser för den eller de som håller i det, inte kan tänka sig bli resultatet av det, är det viktigare att bara säga det för att rädda vad som räddas kan innan det är för sent. Gör den, eller dem, ändå det valet, ja, då får det bli som det blir, men då är den eller de åtminstone medveten, medvetna om det. 

Det jag vet idag om min man och hans familjs felsteg är att de inte varit medvetna om det, de tror de har gjort rätt, de kan försvara det, men när man sedan kommer med ett annat perspektiv, och något man kan hitta i en etikett regelbok så ser man hur det sakta börjar sjunka in.

Det har faktiskt varit först när jag valt att säga mitt (efter varit tyst om det länge och som du då skriver följt vett och etikett) som bl a min ena svärförälder äntligen förstått det, och inte valt att upprepa det som gått fel innan. 

Är man rädd om sina relationer, är man rädd om sin familj, och om familjen ska fortsätta måste där finnas ett ge och ta, en fortlöpande kommunikation och rätt sorts kommunikation. Är man rädd om sin partner behöver man stå upp för den, och för oss som par, när det krävs. Annars är man ingen bra partner. Men man måste själv vilja det, man måste då ha sett det från exakt det perspektivet, se det från den symboliken som partner gör, och som nog många andra också gör. Jag vet om att min man älskar mig mycket, men han har varit som en tjur i en porslinsbutik. Har varit stunder då jag fått säga "Jag är sårad!" då han svarat med "Jag förstår det nu. Jag har inte menat det så. Jag har inte tänkt på det så. Förlåt mig.". 

Mycket riktigt finns det de som inte ifrågasatt, som jag gjort, men ändå reagerat sinsemellan, där konsekvenserna sedan kommer, men då ingen pratar ur skägget blir relationerna lidande, "pausade" eller avslutade, och där sitter de då, mina två svärföräldrar till exempel, med de här konsekvenserna som de aldrig velat ha i sitt knä. De kan inte göra det ogjort. De kan ha förlorat just den familjemedlemmen, som var superviktig för dem, över något så dumt. Finns de som förlorar just den där nära vännen, bästa kompisen, över något så dumt. Jag vet allt det här eftersom jag själv inte fått betala någon konsekvens efter att ha uteslutet någon av de här andra och fått det till mig. Tids nog märks det även om det inte uttrycks i ord för de som tänkt annorlunda när de bjudit, på andra sätt, och den sorgen, den distansen blir bara plågsam för alla inblandade. Det jag sett hända är att först reagerar de andra med förvåning, vrede, sorg, och sen distanseras relationen mycket eller avslutas. Det är de som börjat få bollen i rullning som får leva med det sedan. Då är det inte längre med fnysningar eller med attityden att vill de sura så låt dem. Där är ett gap. Ett stort tomrum. Sorg. 

De gånger jag har sagt jag har pojkvän har det varit för de har inte vetat om det och så fort de fick reda på det blev de glada och naturligtvis hade de bjudit med pojkvännen om de bara vetat det innan (men det var så de fick veta det). Då tycker jag det har varit okej att jag har frågat. De har bara brustit ut i skratt. Tanken har varit att de skulle få veta det vid ett annat senare tillfälle bara. 

Jag har också följt vett och etikett regeln med att bara tacka nej, men det har då hänt att jag blivit uppringd och man vill prata med mig om det, varför, så det är inte alltid alla nöjer sig med att man bara tackar nej. 

Jag har också varit med om att de ringer, sms:ar innan och berättar att inbjudan är på gång, och sedan om jag fått den. De "paxar" mig med datumet innan jag fått den formella inbjudan. 

Där har funnits andra situationer där jag känt att det rätta är att jag förklarar mig, det kan ha varit situationer där värdparet blivit satta i en rävsax (då bjudit till exempel både mig och ett ex till mig då trott vi fortfarande kan ändå umgås som vänner, då vi ju sagt det sedan innan, medan jag inte känt det så senare, och han tackat ja, för han velat ha mig tillbaka, mer än som vän, blir bara plågsamt). Jag har då förklarat att jag inte avundas deras situation, att jag förstår fullt ut om de bara då bjuder honom och det enklaste för alla inblandade blir att jag bara tackar nej. Även om jag kommit eller inte kommit på något sådant har jag alltid ordnat med presenter som jag gett innan eller efter, för att jag vill. Om jag då bryter mot något so be it. 

Jag har också haft situationer där både jag och exet vetat om något kommande och fått ha kontakt om det innan då det slutat med att vi båda tyckt det varit rätt att båda gått. Jag har varit också i situation där den nya pojkvännen då fått utbrott på mig för att jag inte förbjudit exet eller berättat att jag inte tycker att han ska komma, men jag har ansett att det är inte min plats att göra det, då det är i hans rätt att också vara där och vid det tillfället har jag stått på något konstigt vänster på mitt ex:s sida (och det har absolut inte varit något på gång mellan oss eller något annat konstigt), så det är inte alltid så att jag bara gör vad som gynnar mig i slutändan, jag försöker ta hänsyn till alla och till situationen. 

Fick inte komma, jag är på din sida här, kan jag bara tillägga, tack för dina ord :). Det som jag tycker saknas i en del resonemang här är att man inte förstår konsekvenserna av det. De som väljer att utesluta är också de största förlorarna vad jag har sett, det är inte de som blir uteslutna av fel grunder. Att tro man surar och sörjer människor som behandlar en fel, som luft, kränker en, då tror man för mycket om sig själv. Det blir bara att det blir kalla handen framöver. Alla de jag har känt, inklusive mig själv, haha, har annan familj och vänner. De, vi, står inte och faller precis för att någon eller några väljer att utesluta .Då ser de nog för mycket i sitt eget värde om de tror det. 

Sen tror jag också det blir så mellan vissa par och familjer att människor väljer och väljer bort baserat på beteende, uppförande. Därför kan två människor hitta varandra, bli ett par, som båda accepterar varandras brist på vett och etikett, och så för de detta vidare sedan i sin egen familj. Det jag sett är att de vuxna barnen sedan återgår till deras ursprungliga barns-roller i familjen, de gamla sätten och ifrågasätter de inte då det är deras naturliga sätt att vara. De vet inget annat. Istället blir det nya gemenskaper, nya vänner, nya partners, nya människor helt enkelt, som kommer in i den här dynamiken som reagerar på det. Min man har själv reagerat på det i andra sammanhang, genom sina arbeten, del sociala sammanhang, där han gör bort sig. 

Ja, HerreGud, det där med den tjejen... Vi var ett etablerat par då, kan hända rätt nya, men ändå, vi var etablerade, introducerade till familj och vänner, och vad hon gjorde var ett test, allt tillåtet i krig och kärlek som det heter. Jag undrade om han hade fastställt oss som ett par inom den kretsen, för henne tydligt nog, eller varför hon höll på så annars, hon måste ha trott att hon fortfarande hade en chans? Allt han gjorde var att inte komma. Inte kommunicera. Allt utvecklades till precis det han ville undvika, en väldigt pinsam scen mest för henne, men också för han själv (när jag inte var där) då han äntligen fattade att det var det han behövde göra (visa, säga han var min).