Anonym (Dömer men förmår inte förklara) skrev 2023-03-29 15:35:15 följande:
Ja, många otrogna blir avslöjade.
Det är något vi känner till och något vi kan förhålla oss till.
Kanske finns det tom någon form av statistik eller någon undersökning om hur vanligt det är.
Jämför t ex Sveriges Radio som pratade om 30%.
Men du måste väl kunna ta in att det som en följd är lika självklart att många inte blir avslöjade.
Dessa känner vi inte till och det finns ingenting som gör att vi kan förhålla oss till hur vanligt det är.
Det finns som en självklarhet ingen statistik och inga undersökningar om dessa som inte blir kända.
Dessa ingår givetvis inte i de 30% som Sveriges Radio nämnde.
Följaktligen kan vi göra ett rimligt antagande att otrohet är mycket mera vanligt förekommenade än vad vi på någon saklig grund kan fastställa, mycket vanligare än de flesta kan tro och framförallt vanligare än vad de flesta vill erkänna.
Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.
Därför är det högst rimligt förutsätta att många vill bli avslöjade, även om det ligger lite dolt och att det är lite omedvetet.
Ännu mera rimligt förutsätta att dessa inte bryr sig särskilt mycket om att anstränga sig, att använda sin begåvning, för att begå sina handlingar på ett medvetet sätt för att inte bli avslöjade.
Självfallet är det en fullt normal reaktion att när man blir konfronterad med att var amisstänkt eller avslöjad att reagera med förnekelse. Lika självklart även för den som medvetet eller omedvetet vill bli avslöjad. Man blir påkommen med att ha gjort fel och det är skamligt. Självfallet försöker man då förneka, det är en fullt normal mänsklig reaktion.
Det var självklart och det var en fullt normal mänsklig reaktion att ditt ex förnekade.
Jag vågar påstå att det för ditt ex hade funnits säkrare val att göra, det hade funnits mera begåvade sätt att hantera situationen, om han verkligen hade gjort allt som var möjligt att göra för att säkerställa att inte bli avslöjad.
Självfallet hade ditt ex kunnat göra mera och göra annorlunda för att minska risken att du hade fått reda på det.
Och om du är någorlunda objektiv så tror jag att du vet att det faktiskt hade varit möjligt.
Jag är övertygad att det är möjligt att vara otrogen på ett sådant sätt att det är säkerställt, eller näst intill säkerställt, att det inte avslöjas.
Det gör mig glad att du har kunnat gå vidare och att du nu har en bra man.
Men det gör mig lite bekymrad att du fokuserar på att du känner att du har ett behov av att vara säker på honom.
Jag är inte det minsta förvånad att du inte på saklig grund kan förklara på vilket sätt jag, eller någon annan, skulle drabbas av allvarliga konsekvenser pga otrohet.
Ingen annan har heller kunnat förklara det.
Särskilt inte om jag inte känner till det.
Men du har inte lyckats förklara det ens i de fall det blir känt, inte heller då du eller någon på saklig grund kunnat förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle vara.
Jämför återigen t ex med att man blir utsatt för att av en eller annan orsak förlora en hand. I det fallet är det enkelt att på saklig grund förklara de allvarliga konsekvenserna.
Men när jag eller någon blir utsatt för otrohet så har ingen hittills kunnat på saklig grund förklara vad de allvarliga följderna skulle bestå av.
Känslomässigt svårt ja.
Kanske känslomässigt någorlunda jämförbart att förlora en hand som att bli utsatt för otrohet?
Men återigen kan man konstatera att ansvaret för att hantera dessa mina egna känslor ligger helt inom mig själv.
Men hur bra jag än är på att hantera känslor så kan jag aldrig få tillbaka den förlorade handen då det är en faktisk förlust.
Men något sådan faktiskt problem finns ju inte av att jag har blivit utsatt för otrohet.
Det skulle därför vara intressant om någon på saklig grund kunde förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle bestå av.
Du har godtagit min ursäkt och du uttrycker att jag ska anstränga mig för att inte skapa missförstånd.
Du skriver att du hoppas att vi ska slippa fler missförstånd nu.
Är det bara riktat till mig? Eller menar du att det är ett löfte också från dig att i fortsättningen anstränga dig att inte missförstå?
Du har inte kommenterat att du har valt att göra egna tolkningar av det jag har skrivit, uppenbara feltolkningar. Inte att det har hänt att du har medvetet valt att inte kommentera det jag har skrivit utan i stället dragit dina egna påhittade slutsatser och du har lagt ord i min mun som jag aldrig har sagt. Särskilt tydligt nu när jag på din begäran ytterligare förtydligat det jag har skrivit.
Du måste inte och är inte skyldig att göra någonting. Men jag tycker mig märka en skillnad i bemötande.
Ajälvklart inser jag att det inte alltid kommer fram när någon är otrogen.
Jag har väl ingenstans hävdat motsatsen.
Ja,han klantade sig då han visade sig öppet med den andra kvinnan ute på stan och visade ganska tydligt att de hade något tillsammmans.
hade han velat att det skulle vara itvägen ur vårt förhållande så borde han ju inte ha förnekat det då han visste att jag inte skulle acceptera lögner.
Och ljuga var något han var riktigt usel på.
Man kan aldrig vara helt 100 % säker på att ens partner inte skulle vara otrogen.
Och det har du väl även själv påpekat,omn jag inte minns fel.
Men när det gäller min man så är jag så säker det går att vara.
Jag sitter inte och letar efter misstänksamma saker,om det är vad du tror.
Du uprepar gärna detta med att förlora handen.
Anser du att det är värre med fysiska känslor än psykiska?
Skulle det vara mindre allvarligt att känna psykisk smärta än fysisk,menar du?
Det kan vara t om vara svårare att få psykiska känslor att läka än fysiska.
Det kan ta mycket längre tid.
Och det kan också vara allvarligt.
Det kan göra att man förlorar tilliten för andra människor för en lång tid.
Och det kan också vara väldigt jobbigt.
Ja,självklart syftar jag även på mig själv.
Ja,skillnaden är att du har förtydligat vad du menade så att jag förstår dig bättre.
Då bir också bemötandet ett annat.
Och det ska mycket till innan jag blir otrevlig mot någon.
