Jag orkar helt ärligt inte läsa igenom och svara på allt du skriver då du skriver så långt.
Men när det gäller mitt ex så försökte han förneka det in i det längsta trots att han visste att jag hade misstankar.
Och jag tvivlar på att man förnekar det om man vill att det ska komma fram
För övrigt så har jag aldrig påstått att allt är ditt fel när vi missförstår varandra.
Då tillskriv mig inte åsikter jag inte har,tack
Anonym (Dömer men förmår inte förklara) skrev 2023-04-03 18:22:49 följande:
I flera av dina kommentarer kan man få intrycket av att du utgår från att alla, eller de allra flestaotroheter, kommer fram,
eller kommer fram förr eller senare.
I detta är jag övertygad att du präglas dels av dina egna erfarenheter (så gör vi alla...) och dels att du präglas av allt som du har lärt om de fall som faktiskt blir kända.
Det är ju helt självklart att vi tar MYCKET större intryck av det som blir känt än av det som förblir okänt för oss.
Jag skulle önska att du och alla som skriver i otrohetstrådar tar in det jag skriver ovan med öppet sinne och utan att ha en förutfattad mening.
Reflektera över det en stund och förstå skillnaden och innebörden i den fundamentala skillnaden mellan fall som förblir kända och fall som för alltid förblir okända.
Det finns faktiskt inget som helst belägg för, det är aldrig visat, att de flesta otroheter skulle bli kända, vare sig förr eller senare.
Jag vågar påstå att du och många förbiser det självklara i att alla de fall som inte blir kända vet du, jag och vi alla ingenting om.
Självfallet kan vi då inte förhålla oss till dem, vi tar inget intryck av alla okända fall, och vi kan överhuvudtaget inte ta in alla dessa fall som förblir okända.
Men inget som jag har kunnat finna i mina mångåriga studier kan belägga att de allra flesta skulle bli kända, inte ens att majoriteten av fallen blir kända, oavsett hur lång tid det går.
Snarare tyder en väldigt enkel sannolikhetsbedömning på att de flesta fall inte alls blir kända.
Ditt ex klantade sig och visade sig öppet på stan.
Jag tolkar det som att han ville bli avslöjad.
Det kanske var omedvetet och det låg dolt inom honom? Fakta är ju uppenbara att ingen normalbegåvad människa agerar på det sättet om man inte vill bli avslöjad.
Orsakerna till att han, medvetet eller omedvetet, ville bli avslöjad känner jag inte till. Jag har ingen aning om varför han ville bli avslöjad, eller varför han medvetet gjorde sitt val att agera på ett så uppenbart sätt så att han löpte mycket stor risk att faktiskt bli avslöjad.
Jag kan inte se att han försökte föra dig bakom ljuset. Om hans syfte var att föra dig bakom ljuset och att dölja det han gjorde så skulle han självfallet inte agerat så obegåvat
(jag utgår från att en så extremt obegåvad man hade du aldrig valt som din partner?).
Självfallet förnekade han otroheten, likväl som de allra flesta försöker förneka, trots det uppenbara. Varför har du ett behov av att inbilla dig själv att din man skulle göra annorlunda än alla andra?
Du säger att han var dålig på att ljuga. Om han är åtminstone normalbegåvad så känner han självfallet till att han inte brukar lyckas med att ljuga för dig. Ändå valde han att agera på ett sådant sätt att han löpte stor risk att bli avslöjad. Återigen är det uppenbart och självklart att han av en eller annan orsak ville bli avslöjad, även om den önskan möjligen var omedveten. Alternativt att det kvittade helt för honom om han skulle bli avslöjad.
Visst kan du erkänna att han hade kunnat ta flera medvetna val för att agera annorlunda om han verkligen hade lagt sig vinning om att inte bli avslöjad?
Molly, om du känner att du har ett behov att förnekar detta så väljer du uppenbart att ljuga för dig själv.
Oavsett om det gäller ditt ex eller en annan människa så visar man sig inte öppet på stan om man verkligen lägger sig vinning om att använda all sin begåvning för att dölja sina förehavanden, eller hur?
Jag har sagt det förr. Om man medvetet och strategiskt väljer att använda all sin begåvning för att dölja att man har en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten så har man alla chanser i världen att agera på ett sådant sätt så att det för alltid förblir okänt.
I alla de fall som har blivit avslöjade eller kända av andra orsaker så hade den otrogne kunnat agera på ett annat sätt och därigenom säkerställt att det inte skulle ha blivit känt. Det gäller i SAMTLIGA fall.
Jag noterar bara att du har ett behov av att uttrycka att du är säker på din man. Det är just det behovet som gör mig lite konfunderad.
Jag använder exemplet med att fysiskt förlora handen bara för att göra mitt resonemang tydligare, särskilt som hjälp till de som behöver tydlighet för att inte missförstå.
Jag är osäker på om du har förstått att det är en (flera) fundamental skillnad mellan fysisk skada och psykisk skada.
I mitt resonemang har jag försökt göra tydligt att sina egna känslor äger man själv och man har alla möjligheter att medvetet välja att jobba med sina känslor och att inte låta dem styra sitt eget mående under resten av ens liv. Självfallet lättare och svårare för olika människor att göra det valet, men det är trots allt den egna viljan att aktivt fatta ett eget beslut som är det allra viktigaste för att komma tillrätta med sina egna känslor.
Men visst klarar du väl förstå mitt exempel med att den fysiskt saknade handen kan man aldrig få tillbaka, vilka egna beslut man än väljer att ta.
Att såväl fysisk som psykisk smärta kan göra ont och kan vara svårt att läka har jag ju skrivit mycket tydligt i mitt tidigare inlägg.
Missade du det?
Hur som helst kan man själv göra väldigt mycket för att läka sina psykiska skador, men det är extremt svårt att själv göra något för att förmå den fysiskt saknade handen att växa ut igen, eller hur?
Om man generellt förlorar tilliten till andra människor så ligger det helt och hållet inom en själv, det handlar om ens egna känslor och det är ett val man gör.
Väldigt många har visat i väldigt många olika sammanhang, t ex efter att ha drabbats av otrohet, att man inte alls behöver förlora tilliten till människor.
Vi vet ju, både du och jag, och alla andra vet det, att alla människor ljuger. Du ljuger och jag ljuger. Din nya man ljuger. Politiker ljuger likväl som religiösa ledare ljuger.
Men inte är vi väl därför tvingade att generellt förlora tilliten till människor?
Jag har blivit sviken, men jag har absolut inte förlorat tilliten till människor. De allra flesta har på ett eller annat sätt blivit svikna, under ett långt liv så blir de allra flesta djupt svikna någon gång, av någon närstående eller någon annan betydelsefull peson, där sveket känns svårt och allvarligt.
Men de allra flesta förlorar ändå inte tilliten till människor.
Gällande det där med tydlighet och missförstånd så ger du intryck av att du anser det vara enbart mitt fel när jag missförstår dig,
och att lika självklart är det också enbart mitt fel när du missförstår mig. Trots att i vissa fall verkar det uppenbart att du har valt att medvetet missförstå mig, så är det ändå enbart mitt fel.
Märkligt...
Nåja, jag har i vart fall bett dig om ursäkt.
