Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

Jag tror att man måste acceptera att folk är olika. Folk älskar på olika sätt, folk är olika på hur dom visar kärlek, och hur dom vill bli älskade. Folk ältar olika mycket.

Det finns en norm i samhället att man ska vara svartsjuk och att monogami är enda sättet att leva. Men människor är olika.

Jag tycker att du verkar högst normal, mest för att jag är likadan. Jag uppskattar min man massor, jag älskar honom, han är min bästa vän, en fantastisk pappa, och ett oerhört stöd. Kort och gott, jag känner mig älskad och prioriterad. Då spelar det ingen som helst roll att han ibland ligger med andra, eller att han ev får lite fjärilar i magen av nån annan, det är ändå mig han kommer hem till. 

Om ni har ett fint förhållande, ni båda mår bra i det, skit i vad andra kan tycka och tänka. 

Jag tror faktiskt inte jag blev så chockad. Jag blev väl mera överraskad. men ok, vi reagerar alla på olika sätt och att det inte finns något rätt eller fel sätt att reagera på.

Vad jag funderar på är väl varför det är de känslosamma reaktionerna som ger rubriker. Har faktiskt googlat  lite på detta och det är försvinnande få som beskriver något som liknar mitt sätt att reagera på. Den enda jag hittade var skriven av en kvinna som själv varit otrogen, något jag aldrig varit.

Men det är väl med detta som med så mycket annat att "Nöjdheten tiger still"

Kanske handlar det mera om djupa känslor än starka känslor. Min man och jag har nog vuxit ihop på något sätt. Därför blir det också väldigt svårt att lämna, fastän förälskelser lockar. 

När min man säger att han ångrar att han inte lämnade mig för den där kvinnan så gör han det med glimten i ögat.  Men visst är jag lite avundsjuk på honom, att han varit med om en förälskelse. 

Tack!

Tror väl inte att relationen har utvecklats pga otroheten men den utvecklas och fördjupas för varje år vi lever tillsammans. Att min man fick vara med om en riktig förälskelse kan nog ha förändrat honom till att vara mindre dömande.

Gud vilken tönt du är! Sluta kidnappa tråden, ingen bryr sig! 

Jag syftade på att vid känslomässiga reaktioner reagerar folk olika. Bara för att klargöra, att jag inte menade att du var chockad. 

Det jag reagerar på är att du verkar glad att din man fått vara med om en riktig förälskelse. Menar du att han inte var förälskad i dig? Jag hade naturligtvis kunnat unna min kvinna en förälskelse, men bara om vi gått vidare med andra. Men jag erkänner mig rikt förälskad i min kvinna, och vill därmed att hon ska känna så för mig. Inte för andra.

Helt säker på att han inte varit förälskad i mig kan jag ju inte vara men när han berättar om sin upplevelse så är det i termer av att han aldrig varit med om det förut.  

Naturligtvis blev jag inte glad när det hände.  Men så här i efterhand kan jag känna tacksamhet över att min man fick vara med om en förälskelse och att vi klarade av den. 

Inser att det låter konstigt att min man och jag aldrig varit riktigt passionerat förälskade u varandra. Men vi var unga när vi gifte oss och bildade familj. Jag tror att det är vanligare än man tror, i alla fall i min generation.  Mänga i vår bekantskapskrets är idag skilda. 

Jag har ingenting mot skilsmässa. Om jag en dag skulle känna att vår relation inte är positiv skulle jag inte tveka att ta upp skilsmässa med min man.  Vi har alltid haft lätt att tala med varandra och är väldigt öppna inför varandra. Kanske är det därför vi klarade av hans förälskelse.

Med denna information, så kan jag mer förstå mig på din reaktion. Ni var unga och  med tiden har det gått över till djup vänskap.

Vi män är ofta lite bekväma av oss. Man vet vad man har, men inte vad man får.
En djup vänskap kan för vissa trumfa en förälskelse. Min gissning är att förälskelsen svalnade, och då vann er vänskap. 

Om båda är nöjda med livet finns ingen anledning att bryta upp. 

Tycker inte att du ska lägga så mycket vikt på att det är fel på dig. Utifrån det du skrivit ser jag inga konstigheter.

Jag tycker mer synd om dig, och hoppas du får uppleva djup förälskelse någon gång i livet. Viktigast är först att du mår bra och trivs.

Du är inte känslolös, bara naiv. Hur har ni det idag du och din man? Du måste ställa krav att han är trogen. Annars blir du bara olycklig. 

Min man berättade att han upptäckte att hans (fd) fru var otrogen och han kände konstigt nog att han blev glad för hennes skull. glad över att hon kunde känna passion fast hon aldrig hade visat det i deras äktenskap som var helt sexlöst efter att sista barnet blivit till.

de bestämde sig för att skiljas när barnen var i en passande ålder och leva sida vid sida fram till dess.

Och så gjorde de, de är bra vänner, inget agg mellan dem. 

de hade bara inte särskilt stark kärlek mellan varandra. Han har berättat att de egentligen valde varande för att de såg en väldigt bra förälder i den andre. Och det har de varit, perfekta föräldrar och perfekt familj. Bara kärleken saknades. 

Efter skilsmässan hittade de båda två nya partners som de är tillsammans med av kärlek. 

Min man är mycket nöjd med upplägget av sitt liv. 

Vi har det jättebra och ingen av oss har varit otrogna. Tycker inte man ska behöva ställa krav på självklarheter. Tror man gör bäst i att lita på varandra.  Jag litar helt och fullt på min man i alla sammanhang. Förhoppningsvis gör han detsamma.

Vi har fortfarande kul tillsammans.

Man vet inte vad framtiden har i sitt sköte. Om vi kommer att leva tillsammans resten av livet är ingenting jag går tänker på. 

Ingen av er har varit otrogna. Så varför startar du då tråden "

Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?"

Jag utgick från att det handlade om tiden efter min mans otrohet. Det var kanske slarvigt av mig men om man läst tråd starten och inläggen därefter borde det vara självklart