Är jag känslolös för att jag accepterade min mans otrohet?

Intressant att så många verkar vara så upptagna av ett mellanslag att de helt glömmer frågan jag ställer. 

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta, men kanske är det så att de inte är intresserade av annat än just stavning, meningsbyggnad och mellanslag.

Jag trodde i min enfald att jag skulle få reaktioner på min fråga.

Jag kommer framgent inte att besvara några frågor angående detta mellanslag.

Både jag och min man har yrken där vi umgås med andra människor och vi är båda duktiga människokännare. Men som några av er säkert vet så känner man ibland inte sig själva så bra som man tror. 

Så när jag började fundera på detta med otroheten så blev jag lite förundrad över varför jag reagerade som jag gjorde. Nu tror jag inte att min reaktion är så ovanlig men jag vet ju inte.

Kanske är jag känslokall och beräknande som antog att min man ändå skulle välja sin familj. Men ärligt talat det har han ju inte behövt göra. 

Han insåg väl helt enkelt att förälskelsen enbart var en tillfällig förälskelse och inget att bygga vidare på. 

Vi är mångs som varit där, speciellt när man är i långvariga relationer. 

Du som jobbat som sjuksköterska borde ha sett att folk reagerar olika under chock. Att folk reagerar olika på dödsfall och begravningar. Man är ingen kallhamrad cyniker för att man reagerar på ett visst sätt?

Vad jag tror om detta, är att du bär på svaret själv?
Du har inte varit passionerat förälskad. Din man är din vän och innerst inne har du kanske haft på känn att han kan göra snedsteg. Ni hade slutat ha sex, och han saknade väl passion och känslor för att känna sig bekräftad.

Jag tenderar inte heller bry mig så mycket om en kvinna, som jag inte har särskilt starka känslor för.

Det ska ingen annan överhuvudtaget döma över! Det är helt upp till dig. Och andra vet inte hur eran situation var exakt.

När jag läste rubriken trodde jag att det handlade om en man som var otrogen hela tiden. DÅ hade jag tyckt det var dumt att stanna kvar. Fast även då är det inte upp till mig att döma. Men här är det inte alls så självklart. Kan ju hända att den krisen har utvecklat relationen, dvs. båda har sett att de vill vara tillsammans och inte med andra, så var det kanske värt det.