Graviditetsdepression - erfarenheter? HJÄLP!!!

Har ni bara varit med varann ett halvår? Då borde du kanske fundera en gång extra. Ni känner inte ens varann än. Inte ens bott ihop. Herregud alltså. Hur vågar man ens.

Ja precis, jag skrev väl det?
Det är väldigt nytt och kort, det vet vi båda om.
Det är givetvis en del av ångesten. 
Samtidigt har vi planerat att försöka bli gravida om 6 månader, så det känns så väldigt dumt att göra en abort för att sedan försöka bli gravid igen sex månader senare. Alltså rent "moraliskt" på något sätt. Jag har inte många ägg kvar, och är 33 om några veckor. Det känns fel att "kasta bort" detta.

Vi har givetvis enorma utmaningar framför oss som inte känt varandra länge!

Har du någon erfarenhet kring graviditetsdepression, så som tråden efterfrågar?

Så elakt och onödigt att vara fördömande mot ts som uttryckligen skriver att hon känner sig deprimerad. På vilket sätt skulle ditt svar hjälpa henne hade du tänkt? 

Till ts.
Mycket av det du beskriver tycker jag låter som graviditetshormoner. Det kan vara skönt att veta att en del av ens tankar som man inte hade precis innan graviditeten men som man har nu som gravid och som verkar helt irrationella kan bero på hormoner.
Lägg sedan till alla stora livsförändringar där du inte riktigt vet om du gör rätt val (som att ge upp lägenheten för att flytta till hans görs tex) och ångesten du tar upp om graviditeten som skedde tidigare än planerat. Det har blivit för överväldigande helt enkelt vilket inte är så konstigt. 

Kanske skulle det hjälpa dig att gå och prata med någon? Någon som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar och känslor. Eller så behöver du kanske bara tid att landa i allt? 

När det kommer till ångesten om graviditeten som blev tidigare än planerat så tänk på att ni ändå hade planerat att bli gravida om ett halvår till. Och ja, det är tidigt i ett förhållande för man har inte hunnit lära känna varandra ordentligt på så kort tid men  det är du redan medveten om och ni har era skäl till varför ni inte vill eller kan vänta, och nu är du ju redan gravid så. Och det var det här ni ville, så försök tänka på det.

Tack för ditt meddelande!

Jag har i samband med den panikartade bokade aborttiden fått remiss till kurator på kvinnokliniken som jag hoppas få kontakt med snarast. De ska ringa mig innan helgen. Men det känns så himla jobbigt detta. I ena sekunden tänker jag att det bara är hormoner och en depression som kommer  (i värsta fall) gå över när barnet kommer. Men nu börjar jag oroa mig för om det kommer övergå i en förlossningsdepression eller om det hör till det "normala"?

Tror jag behöver både tid och samtal.

 

SJälvklart känns det också helt tappat på ett sätt, att jag ens tänker tanken att behålla detta barnet med någon jag känt så kort tid. Jag är rädd för allt möjligt, även om jag är 100% säker på att han är en "bra man". Jag börjar oroa mig för om jag lurade mig självl att tro att jag var kär i honom, eftersom att mina känlsor just nu är helt bleka (jag vet att ajg älskar honom men inte om jag är attraherad så att säga. Stör mig på det mesta han säger även fast han är så oerhört stöttande och snäll!! Hemskt av mig!!!!). Tänk om jag lurade mig själv förut att jag ville ha barn i framtiden igen. Tänk om jag kommer ligg där på soffa med ett snorigt barn som vill bli underhållet men ag inte orkar för jag hatar livet jag försatt mig själv i??

 

Alla tankar är så intensifierade. Alla mardrömsscenarion så kristallklara. 

 

Jag var modigare när jag var 22 och tänkte "det som händer det händer". Nu är jag 32 och är mer rädd om mitt liv som det är idag. Kastar man bort allt man lyckats åstadkomma? Hur ska karriären gå? Träningen? Min och min tioårings djupa relation? 

 

I små tillfällen tänker jag dock att jag och min kille träffats på det mest romantiska otroliga sätt, haft så enormt långa djupa samtal, är väldigt lika, han kan erbjuda trygghet och stabilitet, han är snygg (haha), han har humor, han har framförallt respekt mot mig och alla medmänniskor. Jag kan se vårt eventuella barn som något skinande glittrigt som kommer vara ett tillskott för oss alla, ett lyckopiller vi alla kommer ha som vår allra käraste skatt (även mitt nuvarande barn). På en stor gård med alla möjligheter för egen verksamhet och skapa en egen plats.

 

Sedan ramlar jag ner i det mörka hålet igen. Deprimerad och med längtan att få bli påkörd eller ramla och dö. (obs!! Jag har egentligen ingen dödslängtan men ändå dyker dehär tankarna upp!!!)

 

Sorry för mitt enormt långa meddelande. Jag är verkligen kaos.

Det låter jättebra att du ska gå och prata med någon professionell! 
Man ska aldrig ta förhastade stora beslut när man är i det panikartade tillstånd som du är i nu. Du behöver landa och sådant kan ta tid. Men som sagt så tror jag mycket att graviditetshormonerna påverkar mycket också. 

Det kommer bli bra!

Jag tänker att mycket kan hända hända på 6 månader. Just nu kan det kännas dumt med abort för att sen bli gravid igen, men mycket kan hinna förändras. Du kan ha hunnit se en sida av honom du inte alls uppskattar, eller så har du betydligt mer trygghet i relationen och kan gå igenom graviditeten med lycka. En graviditet är ju sällan helt bekymmersfri oavsett, är det inte det ena så är det det andra. Däremot är det viktigt att du själv känner att relationen och ditt liv är relativt stabilt för att kunna hantera de svårigheter en graviditet. Och ett till litet barn, kan medföra. All lycka till!

Hej!

Ja absolut är det så. Jag har rätt stora funderingar gällande just graviditetsdepression, har du någon erfarenhet av detta?

 

Hej ts!

Vilken jobbig situation du har hamnat i!
Jag känner igen mig till viss del. Jag blev gravid åtta månader in i förhållandet med min numera man. Vi hade bestämt att vi inte skulle ha barn, dels pga att jag redan var 40 år, dels för att jag åt mediciner mot kronisk lindrig depression och dels för att jag kände mig klar med barn. Jag har två barn sen tidigare som då var 13 och 17 år. Han hade inga barn men kände att det var viktigare att leva med mig än att få barn. Skillnaden mellan dig och mig är att vi redan bodde ihop och att vi känt varann ytligt under ett drygt år innan vi blev tillsammans. 

Men när graviditeten väl var ett faktum kände vi båda att vi ville behålla. Trots det hade jag mycket ångest över huruvida det var rätt beslut, om jag skulle orka, om förhållandet skulle klara det osv. Jag hamnade i en graviditetsdepression, trots mediciner, och mådde skit. Jag blev irriterad på min sambo så fort jag såg honom och var så rädd att mina känslor höll på att försvinna. Lyckligtvis hade han ett otroligt tålamod och såg det för vad det var, och några månader in i graviditeten försvann olustkänslorna gentemot min sambo. Oron fanns kvar och försvann inte förrän vi fick en frisk och fin liten pojke. 

Jag kan ju inte avgöra hur ni borde göra. Kan bara säga att för oss gick det bra och nu, sex år senare, är vi lyckligt gifta. Jag fick ingen förlossningsdepression förresten. Var också livrädd för det. 

Du har ju otroligt stora omställningar i ditt liv just nu och även om jag kan relatera till mycket så kan jag inte föreställa mig hur du har det. Vill bara säga att det kan gå hur bra som helst. Samtidigt, om du tvivlar, du är ung och har många år på dig att få ett till barn. Jag råder dig till att gå och prata med någon och försöka få lite perspektiv på situationen. Hoppas du får någon rätsida på det 

Åh, tack för ditt svar. Så fint att få höra något sånthär!

Igår fick jag en "bra dag" psykiskt, så de svarta molnen lämnade för en stund och jag kunde vara lite mer neutral och andas. Det var himla skönt. Idag är jag inte fullt så "lycklig" men iallafall inge bedövande ångest och dödslängtan. Igår när jag inte hade ångest var jag även kär och ville vara nära och prata med min kille som vanligt, något som gjorde att min teori om att det är hormonerna som skapar ångest och "osanna tankar" inom mig. 

Får jag fråga, vad för medicin åt du under graviditeten? Jag funderar på att försöka be om någon medicin mot detta om det skulle eskalera igen. Har aldrig tagit medicin även om jag flera år bakåt i tiden hade väldigt kraftig ångest och djup depression. Tog mig ur det genom att lägga om hela mitt liv, men under en graviditet känns det liksom motiverat att bara hålla näsan ovanför vattenytan utan att behöva kämpa ihjäl sig. Medicin känns lockande. 

Jag känner mig inte ung haha, 33 om några veckor och orolig över att det ska vara svårt att få barn om jag väl vill. Men allt är såklart relativt. Har vänner som är 26 med svårigheter att få barn och vänner som var 41 när de fick sitt barn på första försöket. Så det är såklart olika!

Tack igen för ditt svar!! Betyder så mycket att få bolla med andra med liknande erfarenhet.

Hej TS, känns som att tråden lite hakar upp sig på din situation, snarare än ditt sinnestillstånd. Jag kände som du när jag blev gravid. Så illa att jag föll tillbaka i ett självskadebeteende som jag varit fri från i många många år. Situationen innan graviditeten var relativt stabil, men det var inte helt planerat. Jag var glad när jag fick ett positivt graviditetstest, men så fort hormonerna satte in blev jag helt personlighetsförändrad. Nu hade jag erfarenhet av kraftig PMS sedan innan, med liknande "symptom". Att allt blir nattsvart och omöjligt att känna glädje eller se ljust på framtiden. Jag satt och grät vid inskrivningssamtalet. Men, min barnmorska sa att om vi vill ha det här barnet så skulle vi hålla ut till vecka 12 och sedan fundera igen. Nu är jag i vecka 15 och mår så vansinnigt mycket bättre. Jag är fortfarande inte pepp direkt, men det är en helt annan grej. Ska strax ha uppföljande samtal och i samband med det bli kopplad till en kurator (något jag också rekommenderar!). 

Styrkekramar!

Åh tack snälla för din input. Så ledsen att höra att du ska behöva lida såhär. Kan inte förstå att vissa aldrig någonsin haft PMS eller varit känslig för hormoner, och vissa går nästan under. Helt otroligt hur olika det kan vara! 

Jag har också erfarenhet av svår PMS, och har pga det slutat med koffein sedan tre år och det har räddat mig helt. Har ett kuratsrssamtal på måndag, det känns tryggt. Just igår och idag har jag mått lite bättre, men är livrädd för att hamna i det mörka igen,

 

Hur har du orkat fram till nu innan det blev bättre? Får du någon medicin?

 

Har du kunnat arbeta under denna tiden? Jag går till jobbet och gör det absolut viktigaste och sedan går jag hem. Vet inte ens om jag får göra så men det är heeelt omöjligt för mig att vara bland människor eller hålla tankar i ornding i huvudet. 

 

 

Är en kvinna på 34 och har tre barn. Jag har haft depression under de senaste två graviditeterna och sedan återkommande depressioner. I mitt fall visade det sig att jag hade en diagnos. Efter detta har jag mha medicinering och genom att kartlägga mina svårigheter med bla planering, rutiner och att disponera energin rätt fått ett förhållandevis bra liv med välmående barn. Mitt tips till dig är att inte lägga ribban för högt och prioritera tid för återhämtning redan nu. oh att ställa in dig på att första tiden är tuff som du redan vet eftersom du fått barn tidigare och att du klarar det bra. Samt eliminera energitjuvar och onödiga krav som inte behövt prioriteras här och nu. 

Tack för dina tips! 

Okej, det ledde alltså till att du fick utredas efterhand? Har själv sådana funderingar. Får jag fråga vad du fick för diagnos? Tänker att det kanske är något liknande för mig egentligen... har ju lidit av svår ångest och djupa depressioner hela mitt liv typ, förutom sista tre åren då jag verklgien tog ett krafttag men det krävde en ENORM ansträngning och det känner jag inte att jag har riktigt nu. 

Fick du vara sjukskriven pga detta under hela graviditeten eller klarade du att jobba som vanligt? Fick du någon medicinering under tiden du var gravid? Ledde det till efterföljande förlossningsdepression?

Tack igen för dina råd!

Vad skönt att du har bättre dagar i alla fall!

Jag skulle precis byta medicin till venlafaxin, minns inte från vad, när jag blev gravid. Det visade sig att man inte får ta den under graviditet och min läkare som jag hade då vägrade skriva ut nåt annat. Han menade att man inte ska ta mediciner under graviditet (han var redan då över 80 och tydligen av den gamla skolan när det gäller sånt) och att om jag mådde väldigt dåligt så fick det väl bli sjukhusvistelse. Jag fick lyckligtvis tid till en annan läkare men det tog ett par veckor och under tiden mådde jag fruktansvärt. Den nya läkaren skrev ut Cymbalta, som fungerar att ta under graviditet. Utöver den fortsatte jag med Lamotrigin, som jag tagit i många år.
Jag tycker absolut att du ska överväga medicin, själv hade jag inte överlevt utan dem. 

Nej men självklart, är så bra att du väcker frågan och delar med dig. Jag har haft samma hela livet. Samtliga graviditeter var oplanerade varav den första ledde väl lite till en personlig kris, men inget mer än så. Livet med flera barn ledde till utbrändhet. Jag fick vara sjukskriven några månader med tredje. Innan det pluggade jag så var lite mer flexibelt. Jag fick testa flera behandlingar med sertralin, venlafaxin och mirtazapin utan framgång till jag blev remitterad till psykiatrin. Under graviditeten åt jag ibland atarax. Jag fick diagnosen adhd, utreddes först för borderline då mitt humör varit dåligt. 
Jag utreddes redan som liten, men den blev aldrig klar. 
Har aldrig passat in helt, speciellt inte i rollen som mamma med allt vad det innebar med planering och vikten av att vara lugn och stresstålig. Nu är allting bättre men finns stora utmaningar. 

Ett annat tips är att fundera på om du har nära släktingar med psykisk ohälsa. I min familj har vi både bipolär sjukdom med psykoser och borderline, så misstankarna har funnits där länge.
tror man märker detta ibland först när man blir förälder tyvärr då de med utmaningar klarar hög belastning sämre än de utan diagnoser exempelvis. 

Förlåt vad jag spammar din tråd. jo jag fick efterföljande depression, den kom efter ca 3 månader kanske bpda gångerna. Jag tror att det är viktigt att söka stöd hos MVC eller vårdcentralen redan nu för att ha en plan för detta för att du ska bespara dig massa lidande och onödig utmattning. En annan bra sak tror jag är att prata från början med pappan om detta och hur man kan dela upp det, kanske att man delar mer lika på föräldraledigheten redan från början. 

personligen blir jag mer utmattad av att gå hemma heltid under en lång period och sedan byta än att man kanske jobbar en dag i veckan eller så om man orkar. eller för Att göra något annat också, träna eller så. På så sätt får du en paus och energi att fokusera på barnet och njuta av det mer. 

Stor risk för att bli ensamstående igen. Stackars ditt äldre barn, det är ju stor risk att det inte fungerar med partnern om ytterligare ett halvår. 

Kan inte citera men ja, jag har härdat ut. Jobbet har väl lite varit en paus från alla mörka tankar, så jag har hållit mig extra sysselsatt. Det har varit helger och kvällar och nätter som varit plågsamma. När jag inte jobbat har jag tvingat mig själv att umgås med folk eller jobbat ideellt. Det är lite så jag funkar. I och med den ofattbara gravid-tröttheten också så har jag bara stupat i säng sen, när allt varit färdigt, och sen tuggat mig igenom dagarna så, en efter en. Egentligen hade jag kanske haft nytta av att ta en paus från jobbet men har väldigt dålig erfarenhet av läkarnas syn på psykisk ohälsa, speciellt hormonrelaterad, sedan innan och jag orkade inte riktigt ta den kampen i allt detta. Men jag har varit öppen kring mitt mående gentemot min chef, som varit med om exakt samma och visat stor förståelse. 

Har inte tagit någon psykofarmaka, däremot allt annat jag kommit över för att hålla mina fysiska besvär under kontroll, för jag orkar inte båda liksom. Men hade jag inte märkt någon förbättring nu hade jag krävt någon form av antidepressiva. Jag känner ju mig tyvärr orolig för att inte knyta an till barnet, så jag och barnmorskan har varit inne lite på en remiss till Auroramottagningen, för att jag ska få förebyggande stöd. De är ju dessutom experter på området, så det känns tryggt. Men jättebra att du fått tid till kurator!!