Graviditetsdepression - erfarenheter? HJÄLP!!!

Ja precis, jag skrev väl det?
Det är väldigt nytt och kort, det vet vi båda om.
Det är givetvis en del av ångesten. 
Samtidigt har vi planerat att försöka bli gravida om 6 månader, så det känns så väldigt dumt att göra en abort för att sedan försöka bli gravid igen sex månader senare. Alltså rent "moraliskt" på något sätt. Jag har inte många ägg kvar, och är 33 om några veckor. Det känns fel att "kasta bort" detta.

Vi har givetvis enorma utmaningar framför oss som inte känt varandra länge!

Har du någon erfarenhet kring graviditetsdepression, så som tråden efterfrågar?

Tack för ditt meddelande!

Jag har i samband med den panikartade bokade aborttiden fått remiss till kurator på kvinnokliniken som jag hoppas få kontakt med snarast. De ska ringa mig innan helgen. Men det känns så himla jobbigt detta. I ena sekunden tänker jag att det bara är hormoner och en depression som kommer  (i värsta fall) gå över när barnet kommer. Men nu börjar jag oroa mig för om det kommer övergå i en förlossningsdepression eller om det hör till det "normala"?

Tror jag behöver både tid och samtal.

SJälvklart känns det också helt tappat på ett sätt, att jag ens tänker tanken att behålla detta barnet med någon jag känt så kort tid. Jag är rädd för allt möjligt, även om jag är 100% säker på att han är en "bra man". Jag börjar oroa mig för om jag lurade mig självl att tro att jag var kär i honom, eftersom att mina känlsor just nu är helt bleka (jag vet att ajg älskar honom men inte om jag är attraherad så att säga. Stör mig på det mesta han säger även fast han är så oerhört stöttande och snäll!! Hemskt av mig!!!!). Tänk om jag lurade mig själv förut att jag ville ha barn i framtiden igen. Tänk om jag kommer ligg där på soffa med ett snorigt barn som vill bli underhållet men ag inte orkar för jag hatar livet jag försatt mig själv i??

Alla tankar är så intensifierade. Alla mardrömsscenarion så kristallklara. 

Jag var modigare när jag var 22 och tänkte "det som händer det händer". Nu är jag 32 och är mer rädd om mitt liv som det är idag. Kastar man bort allt man lyckats åstadkomma? Hur ska karriären gå? Träningen? Min och min tioårings djupa relation? 

I små tillfällen tänker jag dock att jag och min kille träffats på det mest romantiska otroliga sätt, haft så enormt långa djupa samtal, är väldigt lika, han kan erbjuda trygghet och stabilitet, han är snygg (haha), han har humor, han har framförallt respekt mot mig och alla medmänniskor. Jag kan se vårt eventuella barn som något skinande glittrigt som kommer vara ett tillskott för oss alla, ett lyckopiller vi alla kommer ha som vår allra käraste skatt (även mitt nuvarande barn). På en stor gård med alla möjligheter för egen verksamhet och skapa en egen plats.

Sedan ramlar jag ner i det mörka hålet igen. Deprimerad och med längtan att få bli påkörd eller ramla och dö. (obs!! Jag har egentligen ingen dödslängtan men ändå dyker dehär tankarna upp!!!)

Sorry för mitt enormt långa meddelande. Jag är verkligen kaos.

Hej!

Ja absolut är det så. Jag har rätt stora funderingar gällande just graviditetsdepression, har du någon erfarenhet av detta?

Åh, tack för ditt svar. Så fint att få höra något sånthär!

Igår fick jag en "bra dag" psykiskt, så de svarta molnen lämnade för en stund och jag kunde vara lite mer neutral och andas. Det var himla skönt. Idag är jag inte fullt så "lycklig" men iallafall inge bedövande ångest och dödslängtan. Igår när jag inte hade ångest var jag även kär och ville vara nära och prata med min kille som vanligt, något som gjorde att min teori om att det är hormonerna som skapar ångest och "osanna tankar" inom mig. 

Får jag fråga, vad för medicin åt du under graviditeten? Jag funderar på att försöka be om någon medicin mot detta om det skulle eskalera igen. Har aldrig tagit medicin även om jag flera år bakåt i tiden hade väldigt kraftig ångest och djup depression. Tog mig ur det genom att lägga om hela mitt liv, men under en graviditet känns det liksom motiverat att bara hålla näsan ovanför vattenytan utan att behöva kämpa ihjäl sig. Medicin känns lockande. 

Jag känner mig inte ung haha, 33 om några veckor och orolig över att det ska vara svårt att få barn om jag väl vill. Men allt är såklart relativt. Har vänner som är 26 med svårigheter att få barn och vänner som var 41 när de fick sitt barn på första försöket. Så det är såklart olika!

Tack igen för ditt svar!! Betyder så mycket att få bolla med andra med liknande erfarenhet.

Åh tack snälla för din input. Så ledsen att höra att du ska behöva lida såhär. Kan inte förstå att vissa aldrig någonsin haft PMS eller varit känslig för hormoner, och vissa går nästan under. Helt otroligt hur olika det kan vara! 

Jag har också erfarenhet av svår PMS, och har pga det slutat med koffein sedan tre år och det har räddat mig helt. Har ett kuratsrssamtal på måndag, det känns tryggt. Just igår och idag har jag mått lite bättre, men är livrädd för att hamna i det mörka igen,

Hur har du orkat fram till nu innan det blev bättre? Får du någon medicin?

Har du kunnat arbeta under denna tiden? Jag går till jobbet och gör det absolut viktigaste och sedan går jag hem. Vet inte ens om jag får göra så men det är heeelt omöjligt för mig att vara bland människor eller hålla tankar i ornding i huvudet. 

Tack för dina tips! 

Okej, det ledde alltså till att du fick utredas efterhand? Har själv sådana funderingar. Får jag fråga vad du fick för diagnos? Tänker att det kanske är något liknande för mig egentligen... har ju lidit av svår ångest och djupa depressioner hela mitt liv typ, förutom sista tre åren då jag verklgien tog ett krafttag men det krävde en ENORM ansträngning och det känner jag inte att jag har riktigt nu. 

Fick du vara sjukskriven pga detta under hela graviditeten eller klarade du att jobba som vanligt? Fick du någon medicinering under tiden du var gravid? Ledde det till efterföljande förlossningsdepression?

Tack igen för dina råd!