Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Jag förstår honom och jag förstår dig också lika mycket. Har det tagit er två jobbiga år så gäller det er bådas upplevelse, inte bara mammans, och kan vara både det och förlossningen som påverkat honom. Man behöver ta lika mycket hänsyn till mamman som till pappan. Han är kanske rädd också om något händer dig så står han ensam där som förälder, värsta scenario men ändå. Jag hade väntat och sett efterhand om han ångrar sig. Nu har ni fullt upp med en 1 åring och allting är färskt i minne. Finns där saker som kan göra honom tryggare inför eventuell graviditet så hade jag tagit upp det, kan bara vara att man önskar föda vid ett annat mindre sjukhus med gott rykte, det kan ha varit att han känt sig maktlös, och önskat beskydda dig. Jag har inte alltid varit överens med pappan och man kan tycka olika vid olika punkter, men det har löst sig. Det viktiga tycker jag är att man faktiskt har barn, att man inte står utan och inte glömmer bort vad man har. 

Jag anser att det är viktigt att prata om saker istället för att hålla dem på insidan om det är något som påverkar hela familjen. Ja. 

Sen om det är terapi, eller en dialog med vården eller någon annan form, det är en annan fråga.

Men alltså, det är ALLTID den som INTE vill ha barn som har vetorätten. Detta är självklart. Man kan inte tvinga på någon ett barn. (Detta gäller dock inte om en graviditet redan är ett faktum, för en man kan inte heller få bestämma att en kvinna ska genomgå ett operativt ingrepp.)

I detta fall låter det dessutom alldeles för farligt för dig att gå igenom en till graviditet. Ärret kan spricka när värkarna börjar (om de börjar före snittdatumet), och om du har riktig otur kan den spricka bara av uttänjningen och förvärkarna, tidigare i graviditeten. Om du inte befinner dig i omedelbar anslutning till en operationssal när det sker, så dör både du och barnet. Och din son blir moderlös. 

NÄ... Jag tycker att din man har rätt här. Ni har inte diskuterat att adoptera ett syskon? Eller att - när ditt barn blir lite större helst - ta emot ett fosterbarn, som kan bli ett fostersyskon för honom?

Fast du kan ju inte bedöma det bättre än vården kan, vsrför TS borde prata med just vården om riskerna för henne. 

Att bara slänga sig med adoption som alternativ är också inte okomplicerat. Det är en lång process och inte helt utan tveksamheter för hur det går till heller. 

Jag kan av någon anledning inte citera inlägg i tråden. Men jag vill förtydliga att jag aldrig skulle tvinga min man till ett till barn. Därav att jag skrev inlägget av förtvivlan. Sen är det många som diskuterar om jag öht får bära ett barn. Enligt läkaren som gjorde snittet så är det helt okej. Bara det gått ett år från snittdatum och jag måste genomgå ett nytt planerat snitt. Jag frågade även vad som händer om värkarna skulle starta tidigare och enligt henne så va risken störst för ruptur i slutet av förlossningen så skulle det starta tidigare är det bara att ringa in så får jag komma in direkt (bor 15min ifrån sjukhus). Oftast har man ju förvärkar osv innan. Eftersom det även blir planerar snitt så tänker jag att det inte kommer vara traumatiskt (på samma sätt som nu) sen jobbar jag själv i vården och har jobbat på neonatalen så jag vet att det inte är svart på vitt när det kommer till förlossningar och graviditeter. Sen att det är konstigt att jag vill prata om barn redan efter 1år..ja om det tog oss 2år att få till denna graviditet så vill jag kanske inte vänta 3år med att börja försöka. Kanske blir mer påtagligt för mig då majoriteten jag haft kontakt med som har barn i min sons ålder redan är gravida..och vissa är beräknade nu i veckorna redan..men egentligen vill jag inte ha barn förrän om 1-2år..men vill ju inte att det då ska tröja ytterligare 2år liksom..

Men ja jag har hunnit smälta detta nu lite och vi får helt enkelt se vart livet bär oss..men det gjorde mig glad att läsa de fina peppade kommentarerna. Det förväntade jag faktiskt inte mig. Senast jag skrev här fick jag bara kommentarer om att jag va dum i huvudet 

Förstår din man, han måste väl vara rädd att förlora dig och att du kommer få fler problem av/från det. Och självklart kan man ånga ett barn, finns många som gjort det! Bara att googlea så ser du. Ogillar den inställningen folk verkar ha. 
Sen tänker jag när det gått som det gjort är det verkligen det bästa beslutet att skaffa fler barn? Är det verkligen värt oavsett vad som kan hända? 
Baserat på det du skriver tycker jag det är oansvartsfullt mot dig själv, din man och eran familj att skaffa fler när det har gått som det gått för dig. 

Detta låter för mig som ett omoget argument, och särskilt när det är så mycket som står på spel. Tävlar du med dina väninnor om att uppnå den perfekta familjen?

Ett barn är fel (avhugget), fyra också (tattaraktigt)? Det ska helst vara barn av båda könen? Det är lite finare om det första barnet blir en pojke? Adoptivbarn och funktionshindrade barn räknas inte, och styvbarn ger minuspoäng (om det är kvinnan som har barn sedan ett tidigare förhållande blir det dubbla minuspoäng)? Fosterbarn ger poäng på godhetsskalan men inte på lyckat-skalan?