Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Jag förstår verkligen hur du känner. Vi fick vårt första barn under dramatiska omständigheter. Akut snitt och sen blev både jag och bebisen sjuka efteråt. Det tog så hårt att jag kände mig värdelös som mamma och började jobba tidigt för att känna någon slags värde...
Det var tufft för oss båda så till skillnad från er kände jag ingen längtan efter syskon snart inpå utan vi var helt överens om att vänta.

Däremot när jag sen tog upp det fem år senare så fick jag samma respons. Maken ville inte ha fler. Och saken är att han har all rätt att tycka så. En person ska inte behöva gå i terapi och reda ut saker om han/hon inte vill. Så här tycker jag att du behöver backa lite för min syn på saken är i grunden att en person själv måste få avgöra hur många barn hen vill ha i sitt liv. Det måste få vara så. Jag skulle inte heller vilja leva under ständig press om att skaffa barn som jag inte önskar ha.... 

Och jag tror absolut att man kan ångra barn. Inte själva barnet som person sen när hen väl finns. Men att man inte följde sitt hjärta, inte kände sig respekterad i hur man kände, hur situationen sen blev. Sen finns det alltid folk som säger att man aldrig ångrar sig men jag är mer pragmatiskt lagd. Man kan gå med en känsla hela livet sen att det inte blev helt rätt. Och man kan börja känna bitterhet.

Det skadar inte att gå i familjerådgivning tillsammans. Det gjorde vi. Framför allt för att jag blev så känslosam när frågan kom upp så jag fick liksom aldrig ur mig allt. Men också så att min man med stöd av terapeuten fick fram hur han kände. Efter det lät vi frågan vara. Vi kom överens om att inte prata om det på en fastställd tid och då gjorde vi inte det heller. Det skulle respekteras från bådas håll. Jag hoppades förstås efter varje sån period (12-18 mån) att han skulle ändrat sig men det hade han inte. Vilket han såklart då inte alls måste. Och vi hade ju ett barn redan som tog mycket fokus.

Så till slut började jag bearbeta för mig själv att det inte skulle bli fler. Jag hade ett barn och jag var någons mamma. Det finns fler barn i släkten och jag gjorde till mitt mission att se till att mitt barn fick en god kontakt med sina kusiner nu när han själv inte skulle få några syskon. Jag är ju inte mindre värd som kvinna för att jag har ett barn. Men klart att det var jobbigt.

Sen kom en dag då min man ändrade sig. Men det var mer än 10 år senare. Och vid det laget var det ju inte alls säkert att det skulle bli något barn för då var vi närmare 40 än 30. Så jag fick ett barn till vilket såklart är bland det bästa som hänt i mitt liv. Men det är ingen dans på rosor och alla min mans farhågor besannades tyvärr då förlossningen med det yngre barnet blev ett ännu större trauma än med första... Så kanske hade han en magkänsla kring det hela tiden, vad vet jag. 

Nu blev det långt men jag hoppas du orkade läsa. Det jag vill få fram är att ultimatum och tvång inte är lösningen här, din partner har rätt att säga nej till fler barn om det är så han känner. Och att rådgivning kan vara en väg att kunna landa i varför man känner som man gör och sen släppa det. 

Det kan vara en väg. Men igen, vill man inte så vill man inte. Man ska inte känna sig tvingad att sitta i den typen av samtal. Kanske säger han så för att slippa vidare diskussion? Det kanske inte bara handlar om första förlossningen och rädslan kring det, men det är det enklaste att förmedla?

Det är en hårfin gräns mellan att gå på samtal för att få klarhet i vad som hände, risken att det händer igen (förmodligen inte) osv och att faktiskt låta någon slippa bli tjatad på och ifrågasatt. Och även om man går i samtal så får det i sig inte väcka för stort hopp hos den som längtar, ts i detta fallet. Det kan ju hända att det är bra att gå och prata om det men att han fortfarande inte vill ha fler barn...

Köper inte alls det resonemanget men om maken är lagd åt det hållet vet bara ts. Och maken. 

Ingen av oss vet ju att det verkligen är så. Min man var rädd för mitt liv också. Men aldrig att jag hade krävt av honom att gå och bearbeta det specifikt.
Det kan vara så att ts man bara säger det för att hon ska lägga ner diskussionen. Av det enkla skälet att han inte vill ha fler barn och hon inte accepterar att han känner så.
Det vet bara ts man hur han egentligen känner och varför.

Det vet jag inte. Detta var svar till en annan person som ansåg att det var viktigt med terapi.
Men vill han inte så vill han inte och ska inte bli tvingad. Det kan bidra till en bearbetning av frågan av fler barn men man kan aldrig tvinga någon. Vare sig till terapi eller att skaffa fler barn. 

Men alltså, det är ALLTID den som INTE vill ha barn som har vetorätten. Detta är självklart. Man kan inte tvinga på någon ett barn. (Detta gäller dock inte om en graviditet redan är ett faktum, för en man kan inte heller få bestämma att en kvinna ska genomgå ett operativt ingrepp.)

I detta fall låter det dessutom alldeles för farligt för dig att gå igenom en till graviditet. Ärret kan spricka när värkarna börjar (om de börjar före snittdatumet), och om du har riktig otur kan den spricka bara av uttänjningen och förvärkarna, tidigare i graviditeten. Om du inte befinner dig i omedelbar anslutning till en operationssal när det sker, så dör både du och barnet. Och din son blir moderlös. 

NÄ... Jag tycker att din man har rätt här. Ni har inte diskuterat att adoptera ett syskon? Eller att - när ditt barn blir lite större helst - ta emot ett fosterbarn, som kan bli ett fostersyskon för honom?

Håller helt med!
Utgångspunkten är att man själv äger det beslutet.

Här borde man först fundera på om man överhuvudtaget vill ha fler barn. Kommer man tillsammans fram till att man har en sån önskan så kan man gå vidare med att undersöka om det vore möjligt för kvinnan att bära det barnet med tanke på historiken. 
(Jag har själv fått nej efter två barn pga livmoderruptur så jag vet exakt hur det är.)