Goose01

Wed 19 Jul 2023 21:45

30 svar

Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Ja som rubriken lyder. Min man kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte vill ha fler barn. Vi har ett barn på 1år som det tog oss 2år att få till med hjälp av vården så han va oerhört efterlängtad och jag tar inte förgivet att vi ska lyckas få ett till barn. Men sen min man kläckte ur sig detta så har jag gått in i en svacka. Tanken från början var att inte börja skydda oss efter att sonen föddes och blev jag gravid igen så blev jag..om inte så fick det vara så. Men jag blev akutsnittad där man va tvungen att göra ett T-snitt och jag fick dessutom en bristning på livmodern så vi fick absolut inte bli gravida inom ett år så vi fick snällt lyda och skydda oss. Nu när det gått ett år så tar jag lite försiktigt upp detta med maken och han blir då extremt tillbakadragen och säger då att han inte vill ha fler barn. Han kan inte förklara varför mer än att han är rädd för att något ska hända..alltså va? Förlossningen va extremt turbulent och sonen andades inte när han kom ut och fick tas till barnbordet direkt och vi separerades I 3h. Jag får inte genomgå en ny vaginal förlossning pga de skador som åsamkades på min livmoder och jag va så galet ledsen pga detta wfter förlossningen + att jag fick infektion och hade feber till och från under 3mån tid. Jag tänker att detta satt sina spår hos honom. Men nu till saken..jag vill verkligen ha ett till barn. Vad gör man då? 😫 man ångrar väl aldrig ett barn? Utan tvärtom? Man ångrar väl att man aldrig försökte få ett till isf?

Hjälp mig tänka.. ikväll bara rinner tårarna och jag har världens klump i magen. Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv..

Emiz

Wed 19 Jul 2023 22:35

#1

Goose01 skrev 2023-07-19 21:45:23 följande:

Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Ja som rubriken lyder. Min man kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte vill ha fler barn. Vi har ett barn på 1år som det tog oss 2år att få till med hjälp av vården så han va oerhört efterlängtad och jag tar inte förgivet att vi ska lyckas få ett till barn. Men sen min man kläckte ur sig detta så har jag gått in i en svacka. Tanken från början var att inte börja skydda oss efter att sonen föddes och blev jag gravid igen så blev jag..om inte så fick det vara så. Men jag blev akutsnittad där man va tvungen att göra ett T-snitt och jag fick dessutom en bristning på livmodern så vi fick absolut inte bli gravida inom ett år så vi fick snällt lyda och skydda oss. Nu när det gått ett år så tar jag lite försiktigt upp detta med maken och han blir då extremt tillbakadragen och säger då att han inte vill ha fler barn. Han kan inte förklara varför mer än att han är rädd för att något ska hända..alltså va? Förlossningen va extremt turbulent och sonen andades inte när han kom ut och fick tas till barnbordet direkt och vi separerades I 3h. Jag får inte genomgå en ny vaginal förlossning pga de skador som åsamkades på min livmoder och jag va så galet ledsen pga detta wfter förlossningen + att jag fick infektion och hade feber till och från under 3mån tid. Jag tänker att detta satt sina spår hos honom. Men nu till saken..jag vill verkligen ha ett till barn. Vad gör man då? 😫 man ångrar väl aldrig ett barn? Utan tvärtom? Man ångrar väl att man aldrig försökte få ett till isf?

Hjälp mig tänka.. // ikväll bara rinner tårarna och jag har världens klump i magen. Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv..

Aww :( Försök ta det lugnt allt kommer att ordna sig. Kan det vara så att eftersom det var en så pass turbulent förlossning med massa komplikationer så är ett år lite tidigt att föreställa sig en till graviditet och barn. Kanske behöver han mer tid att återhämta sig och kanske då viljan till ett till barn kommer? Kanske för färskt liksom? Ett första steg kanske kan vara att låta det gå några veckor så att han landar i tanken. Sedan ta upp det igen och förklara att du verkligen vill att ni ska få ett till barn samt syskon till lillen. Prata om hur fantastiskt det kommer vara för lillen med en lekkompis för livet osv. Fråga om han bara kanske behöver mer tid? Påminn honom om.att det kan ta lååång tid att bli gravid sen ska man vara gravid i 9 månader också. Finns gott om tid att förbereda sig emotionellt och mentalt. Om det fortfarande är ett strikt nej oavsett vad ja då får du kanske tänka på hur du ska gå vidare med detta. Me tycker du kan börja så. Gråt inte. Det kommer nog att ordna sig. Kramar

vissli

Wed 19 Jul 2023 22:36

#2

Prata med mannen om det. Han kan ju faktiskt vara rädd stt förlora dig vid en ny förlossning om något händer och den rädslan är ju reell. Kan ni tillsammans prata med vården om hur riskerna ser ut, också för din skull.

Är åldern en faktor för er?

Ekdahl

Wed 19 Jul 2023 22:37

#3

Goose01 skrev 2023-07-19 21:45:23 följande:

Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Ja som rubriken lyder. Min man kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte vill ha fler barn. Vi har ett barn på 1år som det tog oss 2år att få till med hjälp av vården så han va oerhört efterlängtad och jag tar inte förgivet att vi ska lyckas få ett till barn. Men sen min man kläckte ur sig detta så har jag gått in i en svacka. Tanken från början var att inte börja skydda oss efter att sonen föddes och blev jag gravid igen så blev jag..om inte så fick det vara så. Men jag blev akutsnittad där man va tvungen att göra ett T-snitt och jag fick dessutom en bristning på livmodern så vi fick absolut inte bli gravida inom ett år så vi fick snällt lyda och skydda oss. Nu när det gått ett år så tar jag lite försiktigt upp detta med maken och han blir då extremt tillbakadragen och säger då att han inte vill ha fler barn. Han kan inte förklara varför mer än att han är rädd för att något ska hända..alltså va? Förlossningen va extremt turbulent och sonen andades inte när han kom ut och fick tas till barnbordet direkt och vi separerades I 3h. Jag får inte genomgå en ny vaginal förlossning pga de skador som åsamkades på min livmoder och jag va så galet ledsen pga detta wfter förlossningen + att jag fick infektion och hade feber till och från under 3mån tid. Jag tänker att detta satt sina spår hos honom. Men nu till saken..jag vill verkligen ha ett till barn. Vad gör man då? 😫 man ångrar väl aldrig ett barn? Utan tvärtom? Man ångrar väl att man aldrig försökte få ett till isf?

Hjälp mig tänka.. // ikväll bara rinner tårarna och jag har världens klump i magen. Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv..

Prata med honom. Bestäm er att försöka skaffa ett barn till men om det skulle gå så är det stop sen. Kompromissa.

Yuppyupp

Wed 19 Jul 2023 23:02

#4

Så fruktansvärt jobbigt för er båda! Jag känner med dig, men kan samtidigt förstå hur en sådan förlossning kan ha satt sina spår hos din partner. Om jag hade sett min man (om det nu var åt andra hållet) gå igenom något så turbulent så hade jag nog också tagit ett enormt kliv tillbaka.

Om åldern inte är en påverkande faktor hade jag tagit ett steg tillbaka om jag var du. jag vet av egen erfarenhet att det gör ont. Jag väntade många år (läs 8) på min 2:a men nu ligger bebis på 4 mån bredvid mig.

Låt Honom få bero ett tag. Det är fortfarande ganska färskt?

Mortiscia80

Wed 19 Jul 2023 23:10

#5

Han kanske vill ha fler barn men han verkar väldigt orolig för att något ska hända dig! Jag tror att ni behöver prata med någon kunnig om detta.

EmelieE1996

Wed 19 Jul 2023 23:11

#6

Skulle ni kunna träffa en barnmorska eller läkare på MVC och prata igenom all oro, rädsla och eventuella frågor kring en ny graviditet? Kanske göra en undersökning för att se att allt läkt som det ska? Om ni får klartecken ifrån vården att bli gravida igen så kanske han känner sig tryggare i att våga försöka igen. Men försök att inte stressa och pressa fram något, beslutet måste vara bägges.

Anotherone

Thu 20 Jul 2023 08:05

#7

Jag förstår verkligen hur du känner. Vi fick vårt första barn under dramatiska omständigheter. Akut snitt och sen blev både jag och bebisen sjuka efteråt. Det tog så hårt att jag kände mig värdelös som mamma och började jobba tidigt för att känna någon slags värde...
Det var tufft för oss båda så till skillnad från er kände jag ingen längtan efter syskon snart inpå utan vi var helt överens om att vänta.

Däremot när jag sen tog upp det fem år senare så fick jag samma respons. Maken ville inte ha fler. Och saken är att han har all rätt att tycka så. En person ska inte behöva gå i terapi och reda ut saker om han/hon inte vill. Så här tycker jag att du behöver backa lite för min syn på saken är i grunden att en person själv måste få avgöra hur många barn hen vill ha i sitt liv. Det måste få vara så. Jag skulle inte heller vilja leva under ständig press om att skaffa barn som jag inte önskar ha....

Och jag tror absolut att man kan ångra barn. Inte själva barnet som person sen när hen väl finns. Men att man inte följde sitt hjärta, inte kände sig respekterad i hur man kände, hur situationen sen blev. Sen finns det alltid folk som säger att man aldrig ångrar sig men jag är mer pragmatiskt lagd. Man kan gå med en känsla hela livet sen att det inte blev helt rätt. Och man kan börja känna bitterhet.

Det skadar inte att gå i familjerådgivning tillsammans. Det gjorde vi. Framför allt för att jag blev så känslosam när frågan kom upp så jag fick liksom aldrig ur mig allt. Men också så att min man med stöd av terapeuten fick fram hur han kände. Efter det lät vi frågan vara. Vi kom överens om att inte prata om det på en fastställd tid och då gjorde vi inte det heller. Det skulle respekteras från bådas håll. Jag hoppades förstås efter varje sån period (12-18 mån) att han skulle ändrat sig men det hade han inte. Vilket han såklart då inte alls måste. Och vi hade ju ett barn redan som tog mycket fokus.

Så till slut började jag bearbeta för mig själv att det inte skulle bli fler. Jag hade ett barn och jag var någons mamma. Det finns fler barn i släkten och jag gjorde till mitt mission att se till att mitt barn fick en god kontakt med sina kusiner nu när han själv inte skulle få några syskon. Jag är ju inte mindre värd som kvinna för att jag har ett barn. Men klart att det var jobbigt.

Sen kom en dag då min man ändrade sig. Men det var mer än 10 år senare. Och vid det laget var det ju inte alls säkert att det skulle bli något barn för då var vi närmare 40 än 30. Så jag fick ett barn till vilket såklart är bland det bästa som hänt i mitt liv. Men det är ingen dans på rosor och alla min mans farhågor besannades tyvärr då förlossningen med det yngre barnet blev ett ännu större trauma än med första... Så kanske hade han en magkänsla kring det hela tiden, vad vet jag.

Nu blev det långt men jag hoppas du orkade läsa. Det jag vill få fram är att ultimatum och tvång inte är lösningen här, din partner har rätt att säga nej till fler barn om det är så han känner. Och att rådgivning kan vara en väg att kunna landa i varför man känner som man gör och sen släppa det.

LFF

Thu 20 Jul 2023 08:21

#8

Men oj! Jag förstår din man och hans oro fullständigt med den beskrivningen av förlossningen.

Ni hade problem att få ettan, sen denna otroligt problematiska förlossning där det var problem både för bebis och dig. Sen då att ni absolut inte får bli gravida på ett år och så fort det året gått börjar du prata om ett till barn. Har ni ens haft möjlighet att bearbeta det som hänt med hjälp av kurator eller psykolog? Har HAN fått den hjälp han troligen behövt i att hantera att han nästan förlorade dig och barnet?

Jag hade själv en lång förlossning som slutade i snitt (men ett vanligt snitt). Då det dragit ut så på tiden så var min kropp helt slut när barnen (tvillingar) väl kom ut att jag hamnade i chock. Först trodde man det var en reaktion på alla läkemedel jag fått men det gjordes en utredning som visade på att jag inte var överkänslig mot något utan det var just att jag var helt dränerad på energi som gjorde att mitt system kollapsade. Hamnade på IVA i 24 timmar, barnens pappa fick knappt veta något alls från början utan såg bara mig, blå i ansiktet och skakandes till tusen, köras iväg och där satt han med två nyfödda.

Vi fick ingen direkt hjälp att hantera det hela tyvärr (vilket vi hade behövt så här i efterhand) vilket påverkade oss i ett par år efter att barnen fötts. Vi hade också haft problem att få barn men till slut lyckades det på egen hand och även det var traumatiskt. I vårt fall var det definitivt jag som satte stopp då jag inte ville uppleva ytterligare ett missfall. Det hade jag inte klarat av. Som tur var accepterade barnens pappa det även om jag vet att han under en period var villig att försöka på en trea.

vissli

Thu 20 Jul 2023 08:43

#9

Anotherone skrev 2023-07-20 08:05:47 följande:

Jag förstår verkligen hur du känner. Vi fick vårt första barn under dramatiska omständigheter. Akut snitt och sen blev både jag och bebisen sjuka efteråt. Det tog så hårt att jag kände mig värdelös som mamma och började jobba tidigt för att känna någon slags värde...
Det var tufft för oss båda så till skillnad från er kände jag ingen längtan efter syskon snart inpå utan vi var helt överens om att vänta.

Däremot när jag sen tog upp det fem år senare så fick jag samma respons. Maken ville inte ha fler. Och saken är att han har all rätt att tycka så. En person ska inte behöva gå i terapi och reda ut saker om han/hon inte vill. Så här tycker jag att du behöver backa lite för min syn på saken är i grunden att en person själv måste få avgöra hur många barn hen vill ha i sitt liv. Det måste få vara så. Jag skulle inte heller vilja leva under ständig press om att skaffa barn som jag inte önskar ha....

Och jag tror absolut att man kan ångra barn. Inte själva barnet som person sen när hen väl finns. Men att man inte följde sitt hjärta, inte kände sig respekterad i hur man kände, hur situationen sen blev. Sen finns det alltid folk som säger att man aldrig ångrar sig men jag är mer pragmatiskt lagd. Man kan gå med en känsla hela livet sen att det inte blev helt rätt. Och man kan börja känna bitterhet.

Det skadar inte att gå i familjerådgivning tillsammans. Det gjorde vi. Framför allt för att jag blev så känslosam när frågan kom upp så jag fick liksom aldrig ur mig allt. Men också så att min man med stöd av terapeuten fick fram hur han kände. Efter det lät vi frågan vara. Vi kom överens om att inte prata om det på en fastställd tid och då gjorde vi inte det heller. Det skulle respekteras från bådas håll. Jag hoppades förstås efter varje sån period (12-18 mån) att han skulle ändrat sig men det hade han inte. Vilket han såklart då inte alls måste. Och vi hade ju ett barn redan som tog mycket fokus.

Så till slut började jag bearbeta för mig själv att det inte skulle bli fler. Jag hade ett barn och jag var någons mamma. Det finns fler barn i släkten och jag gjorde till mitt mission att se till att mitt barn fick en god kontakt med sina kusiner nu när han själv inte skulle få några syskon. Jag är ju inte mindre värd som kvinna för att jag har ett barn. Men klart att det var jobbigt.

Sen kom en dag då min man ändrade sig. Men det var mer än 10 år senare. Och vid det laget var det ju inte alls säkert att det skulle bli något barn för då var vi närmare 40 än 30. Så jag fick ett barn till vilket såklart är bland det bästa som hänt i mitt liv. Men det är ingen dans på rosor och alla min mans farhågor besannades tyvärr då förlossningen med det yngre barnet blev ett ännu större trauma än med första... Så kanske hade han en magkänsla kring det hela tiden, vad vet jag.

Nu blev det långt men jag hoppas du orkade läsa. Det jag vill få fram är att ultimatum och tvång inte är lösningen här, din partner har rätt att säga nej till fler barn om det är så han känner. Och att rådgivning kan vara en väg att kunna landa i varför man känner som man gör och sen släppa det.

Just i detta fall vore kanske terapi, eller att diskutera igenom det hela igen noga med vården, inte dumt dock. Just då ts man fått sån oro kring TS att det kan spilla över på annat också. Det är inte bra för någon av dem.

Anotherone

Thu 20 Jul 2023 09:37

#10

vissli skrev 2023-07-20 08:43:17 följande:

Just i detta fall vore kanske terapi, eller att diskutera igenom det hela igen noga med vården, inte dumt dock. Just då ts man fått sån oro kring TS att det kan spilla över på annat också. Det är inte bra för någon av dem.

Det kan vara en väg. Men igen, vill man inte så vill man inte. Man ska inte känna sig tvingad att sitta i den typen av samtal. Kanske säger han så för att slippa vidare diskussion? Det kanske inte bara handlar om första förlossningen och rädslan kring det, men det är det enklaste att förmedla?

Det är en hårfin gräns mellan att gå på samtal för att få klarhet i vad som hände, risken att det händer igen (förmodligen inte) osv och att faktiskt låta någon slippa bli tjatad på och ifrågasatt. Och även om man går i samtal så får det i sig inte väcka för stort hopp hos den som längtar, ts i detta fallet. Det kan ju hända att det är bra att gå och prata om det men att han fortfarande inte vill ha fler barn...

Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

INNEHÅLL