Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Ja som rubriken lyder. Min man kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte vill ha fler barn. Vi har ett barn på 1år som det tog oss 2år att få till med hjälp av vården så han va oerhört efterlängtad och jag tar inte förgivet att vi ska lyckas få ett till barn. Men sen min man kläckte ur sig detta så har jag gått in i en svacka. Tanken från början var att inte börja skydda oss efter att sonen föddes och blev jag gravid igen så blev jag..om inte så fick det vara så. Men jag blev akutsnittad där man va tvungen att göra ett T-snitt och jag fick dessutom en bristning på livmodern så vi fick absolut inte bli gravida inom ett år så vi fick snällt lyda och skydda oss. Nu när det gått ett år så tar jag lite försiktigt upp detta med maken och han blir då extremt tillbakadragen och säger då att han inte vill ha fler barn. Han kan inte förklara varför mer än att han är rädd för att något ska hända..alltså va? Förlossningen va extremt turbulent och sonen andades inte när han kom ut och fick tas till barnbordet direkt och vi separerades I 3h. Jag får inte genomgå en ny vaginal förlossning pga de skador som åsamkades på min livmoder och jag va så galet ledsen pga detta wfter förlossningen + att jag fick infektion och hade feber till och från under 3mån tid. Jag tänker att detta satt sina spår hos honom. Men nu till saken..jag vill verkligen ha ett till barn. Vad gör man då? 😫 man ångrar väl aldrig ett barn? Utan tvärtom? Man ångrar väl att man aldrig försökte få ett till isf? 

Hjälp mig tänka.. //  ikväll bara rinner tårarna och jag har världens klump i magen. Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv..

Ja som rubriken lyder. Min man kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte vill ha fler barn. Vi har ett barn på 1år som det tog oss 2år att få till med hjälp av vården så han va oerhört efterlängtad och jag tar inte förgivet att vi ska lyckas få ett till barn. Men sen min man kläckte ur sig detta så har jag gått in i en svacka. Tanken från början var att inte börja skydda oss efter att sonen föddes och blev jag gravid igen så blev jag..om inte så fick det vara så. Men jag blev akutsnittad där man va tvungen att göra ett T-snitt och jag fick dessutom en bristning på livmodern så vi fick absolut inte bli gravida inom ett år så vi fick snällt lyda och skydda oss. Nu när det gått ett år så tar jag lite försiktigt upp detta med maken och han blir då extremt tillbakadragen och säger då att han inte vill ha fler barn. Han kan inte förklara varför mer än att han är rädd för att något ska hända..alltså va? Förlossningen va extremt turbulent och sonen andades inte när han kom ut och fick tas till barnbordet direkt och vi separerades I 3h. Jag får inte genomgå en ny vaginal förlossning pga de skador som åsamkades på min livmoder och jag va så galet ledsen pga detta wfter förlossningen + att jag fick infektion och hade feber till och från under 3mån tid. Jag tänker att detta satt sina spår hos honom. Men nu till saken..jag vill verkligen ha ett till barn. Vad gör man då? 😫 man ångrar väl aldrig ett barn? Utan tvärtom? Man ångrar väl att man aldrig försökte få ett till isf? 

Hjälp mig tänka.. //  ikväll bara rinner tårarna och jag har världens klump i magen. Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv..

Jag förstår verkligen hur du känner. Vi fick vårt första barn under dramatiska omständigheter. Akut snitt och sen blev både jag och bebisen sjuka efteråt. Det tog så hårt att jag kände mig värdelös som mamma och började jobba tidigt för att känna någon slags värde...
Det var tufft för oss båda så till skillnad från er kände jag ingen längtan efter syskon snart inpå utan vi var helt överens om att vänta.

Däremot när jag sen tog upp det fem år senare så fick jag samma respons. Maken ville inte ha fler. Och saken är att han har all rätt att tycka så. En person ska inte behöva gå i terapi och reda ut saker om han/hon inte vill. Så här tycker jag att du behöver backa lite för min syn på saken är i grunden att en person själv måste få avgöra hur många barn hen vill ha i sitt liv. Det måste få vara så. Jag skulle inte heller vilja leva under ständig press om att skaffa barn som jag inte önskar ha.... 

Och jag tror absolut att man kan ångra barn. Inte själva barnet som person sen när hen väl finns. Men att man inte följde sitt hjärta, inte kände sig respekterad i hur man kände, hur situationen sen blev. Sen finns det alltid folk som säger att man aldrig ångrar sig men jag är mer pragmatiskt lagd. Man kan gå med en känsla hela livet sen att det inte blev helt rätt. Och man kan börja känna bitterhet.

Det skadar inte att gå i familjerådgivning tillsammans. Det gjorde vi. Framför allt för att jag blev så känslosam när frågan kom upp så jag fick liksom aldrig ur mig allt. Men också så att min man med stöd av terapeuten fick fram hur han kände. Efter det lät vi frågan vara. Vi kom överens om att inte prata om det på en fastställd tid och då gjorde vi inte det heller. Det skulle respekteras från bådas håll. Jag hoppades förstås efter varje sån period (12-18 mån) att han skulle ändrat sig men det hade han inte. Vilket han såklart då inte alls måste. Och vi hade ju ett barn redan som tog mycket fokus.

Så till slut började jag bearbeta för mig själv att det inte skulle bli fler. Jag hade ett barn och jag var någons mamma. Det finns fler barn i släkten och jag gjorde till mitt mission att se till att mitt barn fick en god kontakt med sina kusiner nu när han själv inte skulle få några syskon. Jag är ju inte mindre värd som kvinna för att jag har ett barn. Men klart att det var jobbigt.

Sen kom en dag då min man ändrade sig. Men det var mer än 10 år senare. Och vid det laget var det ju inte alls säkert att det skulle bli något barn för då var vi närmare 40 än 30. Så jag fick ett barn till vilket såklart är bland det bästa som hänt i mitt liv. Men det är ingen dans på rosor och alla min mans farhågor besannades tyvärr då förlossningen med det yngre barnet blev ett ännu större trauma än med första... Så kanske hade han en magkänsla kring det hela tiden, vad vet jag. 

Nu blev det långt men jag hoppas du orkade läsa. Det jag vill få fram är att ultimatum och tvång inte är lösningen här, din partner har rätt att säga nej till fler barn om det är så han känner. Och att rådgivning kan vara en väg att kunna landa i varför man känner som man gör och sen släppa det.