Maken vill inte ha fler barn..men jag vill..

Men oj! Jag förstår din man och hans oro fullständigt med den beskrivningen av förlossningen. 

Ni hade problem att få ettan, sen denna otroligt problematiska förlossning där det var problem både för bebis och dig. Sen då att ni absolut inte får bli gravida på ett år och så fort det året gått börjar du prata om ett till barn. Har ni ens haft möjlighet att bearbeta det som hänt med hjälp av kurator eller psykolog? Har HAN fått den hjälp han troligen behövt i att hantera att han nästan förlorade dig och barnet?

Jag hade själv en lång förlossning som slutade i snitt (men ett vanligt snitt). Då det dragit ut så på tiden så var min kropp helt slut när barnen (tvillingar) väl kom ut att jag hamnade i chock. Först trodde man det var en reaktion på alla läkemedel jag fått men det gjordes en utredning som visade på att jag inte var överkänslig mot något utan det var just att jag var helt dränerad på energi som gjorde att mitt system kollapsade. Hamnade på IVA i 24 timmar, barnens pappa fick knappt veta något alls från början utan såg bara mig, blå i ansiktet och skakandes till tusen, köras iväg och där satt han med två nyfödda. 

Vi fick ingen direkt hjälp att hantera det hela tyvärr (vilket vi hade behövt så här i efterhand) vilket påverkade oss i ett par år efter att barnen fötts. Vi hade också haft problem att få barn men till slut lyckades det på egen hand och även det var traumatiskt. I vårt fall var det definitivt jag som satte stopp då jag inte ville uppleva ytterligare ett missfall. Det hade jag inte klarat av. Som tur var accepterade barnens pappa det även om jag vet att han under en period var villig att försöka på en trea.