Prata med mannen om det. Han kan ju faktiskt vara rädd stt förlora dig vid en ny förlossning om något händer och den rädslan är ju reell. Kan ni tillsammans prata med vården om hur riskerna ser ut, också för din skull.
Är åldern en faktor för er?
Jag förstår verkligen hur du känner. Vi fick vårt första barn under dramatiska omständigheter. Akut snitt och sen blev både jag och bebisen sjuka efteråt. Det tog så hårt att jag kände mig värdelös som mamma och började jobba tidigt för att känna någon slags värde...
Det var tufft för oss båda så till skillnad från er kände jag ingen längtan efter syskon snart inpå utan vi var helt överens om att vänta.
Däremot när jag sen tog upp det fem år senare så fick jag samma respons. Maken ville inte ha fler. Och saken är att han har all rätt att tycka så. En person ska inte behöva gå i terapi och reda ut saker om han/hon inte vill. Så här tycker jag att du behöver backa lite för min syn på saken är i grunden att en person själv måste få avgöra hur många barn hen vill ha i sitt liv. Det måste få vara så. Jag skulle inte heller vilja leva under ständig press om att skaffa barn som jag inte önskar ha....
Och jag tror absolut att man kan ångra barn. Inte själva barnet som person sen när hen väl finns. Men att man inte följde sitt hjärta, inte kände sig respekterad i hur man kände, hur situationen sen blev. Sen finns det alltid folk som säger att man aldrig ångrar sig men jag är mer pragmatiskt lagd. Man kan gå med en känsla hela livet sen att det inte blev helt rätt. Och man kan börja känna bitterhet.
Det skadar inte att gå i familjerådgivning tillsammans. Det gjorde vi. Framför allt för att jag blev så känslosam när frågan kom upp så jag fick liksom aldrig ur mig allt. Men också så att min man med stöd av terapeuten fick fram hur han kände. Efter det lät vi frågan vara. Vi kom överens om att inte prata om det på en fastställd tid och då gjorde vi inte det heller. Det skulle respekteras från bådas håll. Jag hoppades förstås efter varje sån period (12-18 mån) att han skulle ändrat sig men det hade han inte. Vilket han såklart då inte alls måste. Och vi hade ju ett barn redan som tog mycket fokus.
Så till slut började jag bearbeta för mig själv att det inte skulle bli fler. Jag hade ett barn och jag var någons mamma. Det finns fler barn i släkten och jag gjorde till mitt mission att se till att mitt barn fick en god kontakt med sina kusiner nu när han själv inte skulle få några syskon. Jag är ju inte mindre värd som kvinna för att jag har ett barn. Men klart att det var jobbigt.
Sen kom en dag då min man ändrade sig. Men det var mer än 10 år senare. Och vid det laget var det ju inte alls säkert att det skulle bli något barn för då var vi närmare 40 än 30. Så jag fick ett barn till vilket såklart är bland det bästa som hänt i mitt liv. Men det är ingen dans på rosor och alla min mans farhågor besannades tyvärr då förlossningen med det yngre barnet blev ett ännu större trauma än med första... Så kanske hade han en magkänsla kring det hela tiden, vad vet jag.
Nu blev det långt men jag hoppas du orkade läsa. Det jag vill få fram är att ultimatum och tvång inte är lösningen här, din partner har rätt att säga nej till fler barn om det är så han känner. Och att rådgivning kan vara en väg att kunna landa i varför man känner som man gör och sen släppa det.
Jag anser att det är viktigt att prata om saker istället för att hålla dem på insidan om det är något som påverkar hela familjen. Ja.
Sen om det är terapi, eller en dialog med vården eller någon annan form, det är en annan fråga.
Men alltså, det är ALLTID den som INTE vill ha barn som har vetorätten. Detta är självklart. Man kan inte tvinga på någon ett barn. (Detta gäller dock inte om en graviditet redan är ett faktum, för en man kan inte heller få bestämma att en kvinna ska genomgå ett operativt ingrepp.)
I detta fall låter det dessutom alldeles för farligt för dig att gå igenom en till graviditet. Ärret kan spricka när värkarna börjar (om de börjar före snittdatumet), och om du har riktig otur kan den spricka bara av uttänjningen och förvärkarna, tidigare i graviditeten. Om du inte befinner dig i omedelbar anslutning till en operationssal när det sker, så dör både du och barnet. Och din son blir moderlös.
NÄ... Jag tycker att din man har rätt här. Ni har inte diskuterat att adoptera ett syskon? Eller att - när ditt barn blir lite större helst - ta emot ett fosterbarn, som kan bli ett fostersyskon för honom?
Fast du kan ju inte bedöma det bättre än vården kan, vsrför TS borde prata med just vården om riskerna för henne.
Att bara slänga sig med adoption som alternativ är också inte okomplicerat. Det är en lång process och inte helt utan tveksamheter för hur det går till heller.