Ska jag ta avstånd från mitt barn

Jag kände nog på många sätt som din son, men lät det inte gå till handling på samma sätt. Jag var inte otrevlig på det sättet. Men känslan bakom hans beteende är bekant till hundra procent.
Det som räddade vår relation var att jag flyttade till eget sista året på gymnasiet. Hade jag bott kvar till efter 20 hade det varit svårare att reparera.
Nu tog det ett par år innan vi fick en ok relation.
Kort sagt tror jag att utflytt snarast är lösningen. AInte snart utan nu!

Fast det är inte acceptabelt att va så där respektlös mot sin mamma.
Det är ju dessutom selektivt då han inte är så mot sin pappa el sina syskon som dessutom är helt ok att krama eller hålla om.  Och han söker ju sin mammas kontakt varje dag. Och han har dessutom bestämt sig att han inte tänker ändra på sitt beteende heller enligt vad TS skriver i trådstarten. Det betyder ju att han väljer att vara så mot sin mamma

Man kan ju undra hur han kommer behandla framtida flickvänner.

Du betyder säkert mer än vad du tror. I tonåren börjar frigörelsen.  Gissar att han har känt sig beroende av dig, kanske mer än andra barn. För att det eran kommande separation inte ska bli alltför smärtsam för honom så måste han göra det enklare iom konflikterna. Han är inte medveten om det. Bra att han planerar att flytta, ni behöver säkert distans båda två. Sen ska du inte acceptera att han pratar respektlöst med dig. Nu är han inget barn längre, men ni kanske ska gå på samtalsterapi för att hitta ett bättre sätt att kommunicera.

Han har svårt i sin frigörelseprocess, han både vill vara nära sin mamma och samtidigt känner han att han inte längre kan det, han är stor och skall stå på egna ben, vara en vuxen man och inte längre vara  mammas lilla kille.
Detta verkar vara en ovanligt svår frigörelseprocess för en ung man. Jag tror det är viktigt att mamman är lugn och konsekvent och den mogna och vuxna, för att hjälpa sonen att klara denna frigörelseprocess. 

Hon bör självklart alltid svara när sonen tar kontakt, men undvika att själv ta för mycket kontakt, låta honom frigöra sig. Om hon upplever att sonen gör något negativt eller kränkande mot henne, då bör hon markera det , genom att lugnt och sakligt tala om vad han gjort för fel. På ett tydligt, konkret och helst inte känslomässigt sätt. 

TS skall självklart inte ta avstånd från sin son. Utan stötta och ställa konkreta och icke känslomässiga krav. Undvik att gråta eller ladda med känslor på annat sätt, det kan nog inte sonen hantera i detta läge, då blir det jobbigt och då blir han istället aggressiv. 

Att ha lite mindre kontakt en tid kan nog vara bra. Sonen borde flytta hemifrån, det skulle antagligen hjälpa honom.