Ska jag ta avstånd från mitt barn

Jag tycker att det låter som att han står dig väldigt nära och tycker mycket om dig väldigt mycket, eftersom det är dig han vill tala med när något hänt, men samtidigt försöker han frigöra sig från dig, vill bli vuxen, stå på egna ben. 

Jag skulle råda där att finnas för honom, men att inte direkt erbjuda hjälp med en massa saker. Jag har erfarenhet av detta från min son och han upplevde att han kände sig förminskad när jag som mamma ville hjälpa honom, som att jag tyckte att han var liten och inte klarade sig själv. I denna ålder vill en ung man vara  just  som en man, en vuxen och kompetent man. 

Om han uppför sig respektlöst bör du säga till och markera, på ett lugn men tydligt och pedagogiskt sätt.  Det är inte säkert att han alltid förstår hur du upplever situationen. Det gjorde inte min son i den åldern. 

Han försöker frigöra sig. 

Du skall bara ta det lite lugnt i några år, prata när honom när han vill och säg absolut inte upp kontakten.

Ta inte i honom när han visar så tydligt att han inte vill. 

Låt honom frigöra sig från dig i sin egen takt så kommer ni få en fin relation sedan. 

Att frigörelsen är så besvärlig just från dig beror ju på att du är hans mamma och därför hans primära anknytningsperson, antagligen förstår han inte själv riktigt varför han beter sig som han gör. 

Sonen skall väl också respekteras, han är vuxen och hans mamma kan vare sig förvänta sig eller kräva kroppskontakt med en vuxen son, speciellt inte i den frigörelseprocess han är i, han verkar ju kämpa för att frigöra sig från sin mamma, lite sent vid tjugo, kanske därför det är så onaturligt svårt för honom.

Påminner om mina tvillingar som var så gräsliga mot varandra i tioårsåldern. Som tur var fick jag tag i en bok från svenska tvillingklubben som beskrev hur normalt detta var för tvillingar just vid tio år, för då börjar deras frigörelseprocess, de skall börja frigöra sig från föräldrarna men först måste de frigöra sig från varandra. En del tvillingföräldrar är oroliga för barnens överlevnad och så var det nästan för oss. Flickan var allra värst mot sin bror. Vi kunde inte lämna dem ensamma. 

Han har svårt i sin frigörelseprocess, han både vill vara nära sin mamma och samtidigt känner han att han inte längre kan det, han är stor och skall stå på egna ben, vara en vuxen man och inte längre vara  mammas lilla kille.
Detta verkar vara en ovanligt svår frigörelseprocess för en ung man. Jag tror det är viktigt att mamman är lugn och konsekvent och den mogna och vuxna, för att hjälpa sonen att klara denna frigörelseprocess. 

Hon bör självklart alltid svara när sonen tar kontakt, men undvika att själv ta för mycket kontakt, låta honom frigöra sig. Om hon upplever att sonen gör något negativt eller kränkande mot henne, då bör hon markera det , genom att lugnt och sakligt tala om vad han gjort för fel. På ett tydligt, konkret och helst inte känslomässigt sätt. 

TS skall självklart inte ta avstånd från sin son. Utan stötta och ställa konkreta och icke känslomässiga krav. Undvik att gråta eller ladda med känslor på annat sätt, det kan nog inte sonen hantera i detta läge, då blir det jobbigt och då blir han istället aggressiv. 

Att ha lite mindre kontakt en tid kan nog vara bra. Sonen borde flytta hemifrån, det skulle antagligen hjälpa honom.