Ska jag ta avstånd från mitt barn

Mycket märkligt beteende. Det brukar vara så i tonåren men varvat med att man fortfarande är ganska tajt med sina föräldrar. Har det hänt nåt särskilt eller kan du se när hans beteende blev så här? Antagligen svårt om det kom gradvis.

Det är naturligt att bryta sig loss i den åldern och kanske inte höra av sig så ofta men hans beteende är nåt annat. Du gör inte fel men säkert inte rätt heller. Svår situation.

Det du kan göra är att sätta dig och prata med honom och förklara att hans beteende inte är acceptabelt. Att om han vill fortsätta ha kontakt får han börja bete sig som folk eller så kommer du inte svara mer.

Låter tufft.. men det behöver finnas en anledning till varför han beter sig så. Kanske mår han dåligt och det är lättast att ta ut det på dig? Hur var hans uppväxt, har ni haft en bra relation? Hur behandlade hans pappa dig? 

Om du vill säga upp kontakten med honom är det ett bra sätt, annars inte. 

Förstår att det är jättetungt för dig! 

Jag har sett en mildare variant av detta mellan min mamma och min syskon. Syskonet var ett känsligt barn och hade svårt med det sociala, bland annat. Min mamma löste en del konflikter genom att, som hon säger, låta syskonet hållas. Det gjorde att mitt syskon kunde vara rätt respektlös mot henne ända upp mot 30-årsdagen. Syskonet var så van att kunna bete sig hur som helst mot mamma. Det fanns inget filter. Kunde säga att mat hen bjöds på inte var god, att tröjan hen fått i present inte var fin etc. I deras fall var det alltså en kombination av mitt syskons svårigheter och mammans sätt att hantera dem som orsakade respektlösheten. Vet så klart inte om detta alls liknar er situation. 

Det kan ju bli så att er relation blir bättre när ni inte bor ihop. Om du har varit den primära omsorgsgivaren som tröstat, plåstrat, gett mat mm, kanske hans beteende är ett sätt att bit för bit klippa navelsträngen och bli vuxen. Han kommer till dig när han vill ha ditt stöd, men säger nej till påtvingad omsorg. Återigen, bara vilda gissningar utifrån det som står i TS. 

Mm, lite så jag också tänkte med berättelsen om mitt syskon. När något är jobbigt tar man som barn/tonåring oftast ut det på den person man är helt säker på att inte förlora, den som står kvar oavsett. 

Jag tycker att det låter som att han står dig väldigt nära och tycker mycket om dig väldigt mycket, eftersom det är dig han vill tala med när något hänt, men samtidigt försöker han frigöra sig från dig, vill bli vuxen, stå på egna ben. 

Jag skulle råda där att finnas för honom, men att inte direkt erbjuda hjälp med en massa saker. Jag har erfarenhet av detta från min son och han upplevde att han kände sig förminskad när jag som mamma ville hjälpa honom, som att jag tyckte att han var liten och inte klarade sig själv. I denna ålder vill en ung man vara  just  som en man, en vuxen och kompetent man. 

Om han uppför sig respektlöst bör du säga till och markera, på ett lugn men tydligt och pedagogiskt sätt.  Det är inte säkert att han alltid förstår hur du upplever situationen. Det gjorde inte min son i den åldern. 

Att hota med att aldrig mer prata med honom är ju det värsta hon kan göra. Hur kan man ens tipsa om en sådan sak. Det är en sak att säga ifrån men att hota med att säga upp kontakten, ja då lär det nog bli så med. Jag hade ju inte snackat mer med den föräldern iallafall som så lätt bara vänder på kappan och går. Så mycket var man värd. Vidrigt.

Har själv erfarenhet av att en förälder bara skiter i en för det inte passar den. Jag sa ifrån om att jag inte tar hennes beteende och lögner. Hon ljuger om att hon så gärna vill ha kontakt men skiter sedan ändå i mig, blockat mig. Kommer aldrig i helsike förlåta henne. även om hon kanske skulle komma krypandes med någon ursäkt senare för hon skulle ångra sig. Tror inte det. Men om. Så skulle jag inte bry mig. 

Så vill man tappa kontakten totalt kan man ju hota med att säga upp kontakten. 

Det ska krävas förbannat mycket innan man ens tänker den tanken kan jag säga. 

Detta började i början av tonåren. Jag kan inte knyta det till en händelse utan det har gradvis ökat. Han har både yngre och äldre syskon och detta beteende är han ensam om att ha. Han har alltid varit mer krävande men nu upplever jag att han kan vara utstuderat elak mot mig.

Vad gör du när han är elak?