• Anonym (Pojkmamma)

    Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.

    Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.

    Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.

    Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.

    Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.

    Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.

    Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.

    Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
    Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.

    Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.

    Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.

  • Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
  • Lainie Kennedy
    Mimosa86 skrev 2020-04-27 19:02:31 följande:

    Vi tackar dig för att du avstått att skaffa barn. Med de hemska värderingarna är du inte lämpad att vara förälder. Kärleken till ens barn har ingenting ned könet att göra. Sann kärlek är villkorslös.


    Då tackar vi dig för att du stipulerar villkoren för "sann" kärlek, dock helt utan att hålla med.

    Kärlek existerar i många olika former, med eller utan villkor.
  • AnnaSthlm

    Läs Radical Forgiveness. Att du känner sorg över att du har fått pojkar är det lager som du ser på ytan, och det handlar egentligen inte om det.

    Det vi har på insidan drar vi till oss som en magnet, och jag tror att känslan av ensamhet och sorg är något som du burit på sedan du var liten själv. Om du vill bli hel behöver du gräva djupare.

    Hur är din släckts historia? Hur han kvinnorna varit? Männen? Hur har relationerna varit? Vad fick du inte känna och vara? Vad berättade dina föräldrar om livet? Hur betedde de sig?

    Sök djupare. Det handlar inte om dina söner, det handlar om dig och den smärta som flera generationer i din familj burit på.

  • MammaTillDansband
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 21:53:06 följande:

    Jag skulle mer än gärna ?prata med någon?. Denna någon finns inte i verkligheten. Inte i vården. Inte bland vännerna. Inte min man.

    Det går inte att lösa att livet blev fel och ju äldre man blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner. Jag har ingen som jag vill eller kan belasta med min sorg. Skilja sig, visst men då skulle jag verkligen bli ensam, få dålig ekonomi och behöva skämmas för det också när folk ska ha åsikter om ens liv. Jag vet att man inte ska bry sig men det gör ändå ont när avlägsen släkting, tanten på ICA eller till och med folk som borde läst ens journal föreslår att jag ska ?skaffa? en flicka också.


    Jo, det går att prata med "någon", men då kanske du får uttrycka dig annorlunda när du berättar om vad som är jobbigt. Det är många som inte har förståelse för en önskan om att få barn av ett visst kön (jag är en av dem, det ska erkännas), men sorgen över att bli tvingad att avstå från fler barn är lätt för de flesta att sätta sig in i. Kanske börja där?
    Eller prata om hur du upplever relationen till din man. Problem i kärleksförhållanden kan i princip alla relatera till, så där kanske du också kan hitta någon att diskutera och bolla tankar med. Personen kanske själv behöver prata av sig, och vill att du lyssnar på hens kärleksbekymmer/barnproblem också?

    Och det andra jag har fetmarkerat; ditt liv blev inte fel! Det blev annorlunda och inte som du önskat, men det blev inte fel! Fel hade varit om du istället fått begrava någon av dina söner, eller ni råkat ut för en hemsk bilolycka, eller ert hus brann ner. Detta hade varit fel!
    Nu har du två friska, fina barn. De har inte det kön du önskat, men de lever och verkar vara rätt normala tonåringar. Ibland skriker mina barn åt mig att jag är dum och att de vill ha en annan mamma, och då brukar jag lugnt säga åt dem att tyvärr får ingen välja sina föräldrar, men det är rättvist för ingen får heller välja sina barn. Då brukar det bli tyst...
    Det första steget för att gå vidare från en kris är att acceptera det som hänt, innan dess kan du inte komma vidare. Du har fått två söner, tänk på detta och försök att acceptera det. Så här är det, det enda du kan göra är att leva med det.
  • Anonym (Mamman)

    Jag har 2 pojkar och 2 bonusflickor. När jag hade fått mina 2 pojkar så kände jag en sorg över att inte fått en flicka. Jag hade i huvudet målat upp en bild hur det skulle vara att ha en dotter och shoppa kläder ihop, ha häst, pyssla osv. Efter att ha fått 2 tjejer i mitt liv insåg jag att detta stämde inte alls. Dom gick på dagis när jag blev bonusmamma och jag har varit extra mamma i många år nu. Det jag har upptäckt är att tjejerna är mycket svårare. Mycket mer intriger på sociala medier och i skolan, vill inte gå till skolan, blir osams med kompisar, kan inte vara 3 osv. Killarna är flera stycken och håller ihop, blir sällan osams. Tjejerna tänker mest på utseende och killar, viktigare hur många likes man får på Instagram på sin selfie än om man klarar provet i skolan. Min killar har ambition inom skola och idrott. Den rosenskimrande drömmen om en dotter har raserats, den stämde när dom var mindre men nu när dom är äldre är den helt raserad även fast jag älskar tjejerna lika mycket nu som då. Det jag vill säga är att det är lätt att skapa en bild i huvudet långt ifrån hur verkligheten är. Oftast blir det en dröm långt ifrån verkligheten. Det är ok att vara ledsen och besviken på att det inte blev som man tänkt men jag tycker du ska sätta dig ner med en psykolog eller liknade och reda ut ditt liv för att kunna gå vidare och hitta en mening.

  • Krafs
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 21:53:06 följande:

    Tack för alla svar. Jag vet att jag borde vara tacksam och visst tycker jag om mina barn. De är bara så olika mig. Jag har försökt intressera mig och deltagit i deras aktiviteter men det är inget jag naturligt tycker är roligt. Det enda roliga är att se att de har roligt.

    Jag skulle mer än gärna ?prata med någon?. Denna någon finns inte i verkligheten. Inte i vården. Inte bland vännerna. Inte min man.

    Det går inte att lösa att livet blev fel och ju äldre man blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner. Jag har ingen som jag vill eller kan belasta med min sorg. Skilja sig, visst men då skulle jag verkligen bli ensam, få dålig ekonomi och behöva skämmas för det också när folk ska ha åsikter om ens liv. Jag vet att man inte ska bry sig men det gör ändå ont när avlägsen släkting, tanten på ICA eller till och med folk som borde läst ens journal föreslår att jag ska ?skaffa? en flicka också.


    Jag förstår hur du tänker. Men tänk om du hade fått en dotter. Och hon absolut inte hade blivit som du hade önskat. Hade du velat ha en till då?

    Jag tror att du kanske har lite orealistiska förväntningar på ditt liv. Känner du igen den känslan i andra saker, utanför saknaden av en dotter?
  • Anonym (S)

    Efter att ha läst alla dina svar TS, så tycker jag att du bara ser det du vill se, och tror att andra ska uppfatta dig på ett negativt sätt om du tar itu med ditt dåliga äktenskap, för att du inte vill göra något. Du har fastnat i din offerkofta, och tycker det är tryggt med den på. Det kan ligga i din personlighet, jag har några arbetskamrater som är likadana, man tröttnar till slut, för de gör aldrig något åt sina miserabla liv, de bara gnäller.

    Du har två val, fortsätta som du gör nu, och må dåligt. Eller så förändrar du något, och hoppas att du kommer att må bättre. I värsta fall mår du inte bättre, men då har du försökt i alla fall.

    Du bör ställa frågan till dig själv, vill du må bättre, vill du slippa älta detta med att inte ha en dotter, eller är du rädd för att om du släpper det, så kommer alla dessa år att kännas bortkastade och du kommer att ångra att du inte tog tillvara livet.

  • EnAnonumius
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 11:49:08 följande:

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.

    Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.

    Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.

    Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.

    Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.

    Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.

    Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.

    Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
    Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.

    Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.

    Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.


    Dina känslor är som dem är och det kan man inte göra något åt.

    Men du uttrycker dig väldigt egoistiskt, och projicerande.

    Du skriver b.la om att "...du behöver en dotter".
    Du vill ha en dotter så att ni kan utöva "intressen ihop".

    Det är minst sagt för jävligt att man önskar sig en dotter och säger att "man behöver en dotter", för sin egna skull så man kan få en minikopia av sig själv för b.la "gemensamma intressen". 

    (obs följande stycke är könsneutralt skrivet)
    Intressen om man låter barn (oavsett kön), att utveckla sina egna intressen utan att "påverka" dem i en speciell "intresse riktning baserat på kön" så kan barn överraska mycket och man kan upptäcka som förälder att man kan rent av att få ett barn (av motsatt kön) att ha samma intressen som en själv och mer gemensamt med det barnet än ett av samma kön.

    Självklart TS så får du önska dig en flicka om du vill och ha saknad av flickan du aldrig fick. Dock dina själv och anledning bakom det säger jag så här, validera om det och validera om det ordentligt. För skälen bakom är minst sagt så otroligt egoistiska och projicerande så jag tror de flesta psykologer skulle få ett hårt jobb med att få dig att förstå detta.

    /Moder (som är teknikintresserad), till en fin ung man, som är utbildad förskolpedagog.

    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Anonym (C)
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:45:42 följande:

    Jag släppte över ett gäng skolelever vid ett övergångsställe imorse vid skolan. Tjejerna vinkade tack. Killarna bara gick vidare utan en min. Inget viktigt men visar ändå skillnad i beteende. Sen kan tjejer vara mer känslostyrda, mesiga, gnälliga och bråka mer med mamman i tonåren men som det känns hade jag hellre tagit tonårsbråk än livslång ensamhet,


    Är tjej och trodde att det var självklart att bilar ska stanna vid övergångsställen? Har aldrig tackat för det. Men det är kanske jag som är som en kille då.
  • Anonym (C)

    Jag har en son. Han är det bästa som hänt mig. Men jag kommer inte kunna skaffa fler barn pga att jag inte klarade av att ta hand om honom. Han bor i familjehem eftersom pappan inte finns med i bilden. Inte för att det är nån tröst men det kunde varit värre. Jag har svårt att klara vardagen själv ens en gång pga bland annat min npf diagnos. Den har förstört hela mitt liv och det är en sorg för mig att jag inte fick skaffa tre barn som jag först ville (hade inte haft något emot att ha 3 söner). Och sen att jag gick in i väggen och inte ens klarade av att ta hand om min son jag redan har.

    Så jag går omkring med den sorgen varje dag. Att känna sig så misslyckad.

    Du klarar iallafall av att ta hand om dina barn och får ha dem hos dig, du har fått se dem utvecklas och växa upp hos dig. Jag får träffa min son men det är inte alls samma sak som när han bodde hos mig. Saknar honom så mycket att jag ibland känner att jag inte orkar leva.

    Ville bara ge lite perspektiv.. Vet inte om det hjälper. Klart du har rätt att känna sorg för det du aldrig fick, men du vill ju inte det sa du, så min historia kanske kan få dig på andra tankar.

  • Anonym (Katja)

    Hej
    Jag förstår dina känslor även om jag har mina invändningar. Men jag skulle helt klart känt samma längtan om också bara fått söner. Jag var besatt efter första barnet för att jag ville att nr 2 skulle vara en dotter. Jag fick en dotter och det är just så som du skriver någon jag kan dela intresse med. Jag får ibland fortfarande nypa mig i armen över vilken tur jag haft. 

    Men jag håller inte med om att söner är jobbiga som jag får känslan av att du tycker. Min son är den lugnaste och lydigaste barn som föds. Så lätt att ha och göra med. Gör alltid som man säger och tar eget ansvar och sköter skola och vänner så bra. Dottern är dock ett litet vilddjur men otroligt snäll. Men råkar alltid ut och skadar sig. Trotsålder oavsett ålder. 

  • Anonym (Katja)
    Anonym (Mamman) skrev 2020-04-28 09:26:00 följande:

    Jag har 2 pojkar och 2 bonusflickor. När jag hade fått mina 2 pojkar så kände jag en sorg över att inte fått en flicka. Jag hade i huvudet målat upp en bild hur det skulle vara att ha en dotter och shoppa kläder ihop, ha häst, pyssla osv. Efter att ha fått 2 tjejer i mitt liv insåg jag att detta stämde inte alls. Dom gick på dagis när jag blev bonusmamma och jag har varit extra mamma i många år nu. Det jag har upptäckt är att tjejerna är mycket svårare. Mycket mer intriger på sociala medier och i skolan, vill inte gå till skolan, blir osams med kompisar, kan inte vara 3 osv. Killarna är flera stycken och håller ihop, blir sällan osams. Tjejerna tänker mest på utseende och killar, viktigare hur många likes man får på Instagram på sin selfie än om man klarar provet i skolan. Min killar har ambition inom skola och idrott. Den rosenskimrande drömmen om en dotter har raserats, den stämde när dom var mindre men nu när dom är äldre är den helt raserad även fast jag älskar tjejerna lika mycket nu som då. Det jag vill säga är att det är lätt att skapa en bild i huvudet långt ifrån hur verkligheten är. Oftast blir det en dröm långt ifrån verkligheten. Det är ok att vara ledsen och besviken på att det inte blev som man tänkt men jag tycker du ska sätta dig ner med en psykolog eller liknade och reda ut ditt liv för att kunna gå vidare och hitta en mening.


    Alla tjejer är inte så. Känner inte alls igen min dotter. 
  • Anonym (XXX)

    Spridda tankar:

    Jag har en väninna vars första och enda barn dog vid en lång och utdragen förlossning, och efteråt var personalen dessutom tvungna att operera bort livmodern då hon höll på att förblöda (kanske var det som hände dig också). Hon förlorade alltså i ett slag både sitt barn och sina möjlighet att någonsin få ett biologiskt barn. Jämfört med hennes öde, så har du ändå haft tur, eller hur? Det finns SÅ många som har fått värre ödesslag (om man nu tycker att det är ett ödesslag att inte ha fått en dotter) än du!

    Min väninna adopterade senare ett barn (en pojke för övrigt!) ifrån ett latinamerikanskt land, och de blev en gullig liten familj ändå. På sitt sätt. Men som sagt - du har ju ändå två barn som är ditt eget kött och blod, så du är OTROLIGT privilegierad jämfört med många andra! Kan du inte försöka se det så?

    Angående detta med hur pojkar och flickor är. Ja pojkar är ofta vildare och "jobbigare" rent fysiskt, det beror ju på deras testosteron. Men flickor kan också vara jobbiga på andra sätt. Minns du inte de där i skolan, som hängde i rökrutan, var upptagna med sitt utseende, smink, kläder o.s.v., dömde andra efter vad de hade för klädesmärken, skvallrade intrigerade, bildade kotterier och frös ut andra tjejer, ljög..? Din dotter hade lika gärna kunnat bli så, och inte den prinsessa du drömmer om! Det VET du ju inte! Pojkar är rakare, ärligare - de är att föredra på det sättet. 

    Sedan verkar det konstigt, att ni i familjen inte skulle kunna hitta NÅGOT intresse som ni kan göra tillsammans alla fyra. ALLA  intressen är ju inte bara för det egna könet (samt ett fåtal maskulina kvinnor och feminina män). Kan du inte tänka ut något intresse som du kan bli lite intresserad av i alla fall, och som även din man och dina pojkar skulle kunna tycka var kul? Jag känner en familj som möttes i geocaching. Barnen tyckte att det var spännande, de vuxna uppskattade att lösa ledtrådar, och alla kom ut i naturen!  Detta är garanterat för båda könen! 

    Detta med att svärmor har svårare att nå sina barnbarn tror jag generellt är sant, för det är ofta mamman i familjen som styr vilka barnen ska umgås med när de är små - och hon väljer såklart sin egen mamma, känner sig tryggare och mer bekväm med henne. MEN - det är också väldigt bra att ha en barnvakt till! :) Du får vara lite smart när den dagen kommer: erbjuda dig som barnvakt, tillföra något positivt till den unga familjen så att du blir oumbärlig - och inte leta fel på din svärdotter eller hennes sätt att uppfostra barnbarnen! När barnen blir lite större kan och vill de träffa farmor själva! 

Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?